Mattsson, Arne: Mannekäng i rött

Folke Mellvig skapade kapten John Hillman, som tillsammans med sin hustru Kajsa och assistenten Freddy löser mordgåtor i en rad deckare, bland andra ”Mannekäng i rött” (1959). Men redan dess förinnan hade han tillsammans med Lars Widding skrivit manus till filmversionen, regisserad av Arne Mattsson (1958).

Den här gången har filmen gjorts i färg; för fotot står Hilding Bladh. Handlingen utspelar sig till stor del i modehuset La Femme, och modekreationerna – skapade av Mago (Max Goldstein) – är onekligen värda att titta på. De och en del av heminteriörerna är intressanta som tidsdokument, men de hörde inte hemma i min dåtida värld. Mer intressanta för mig – jag kom som student till Uppsala hösten 1959 – är alla miljöer hämtade från Konsums då relativt nya Forum-galleria i centrala Uppsala. Det här är kul för mig och andra som minns, men det räcker naturligtvis inte för att bära upp filmen som helhet.

Problemet är nämligen att den här filmen, liksom föregångaren ”Damen i svart”, är ofokuserad, ibland så rörig att det är svårt att uppfatta handlingen, detta sagt fastän jag tidigare har sett filmen flera gånger. Och då tänker jag inte på att den börjar med att ett helt annat fall avslutas.

Den här gången får John Hillman (Karl-Arne Holmsten) av kriminalkomissarie Sune Öhrgren (Kotti Chave) i uppdrag att hjälpa till att lösa ett försvinnande. Den försvunna, mannekängen i rött, arbetar på modehuset La Femme, och dess chef, den rullstolsbundna Thyra Lennberg (Lillebil Ibsen), anställer Johns fru Kajsa Hillman (Annalisa Ericsson) som mannekäng, samtidigt med uppgift att hålla koll på vad som händer bland personalen. Det står heller inte på länge förrän Hillman och assistenten Freddy (Nils Hallberg) upptäcker att den skyltdocka i modehusets skyltfönster som påpassligt faller omkull när de anländer i själva verket är den försvunna mannekängen, med en kniv i ryggen.

Undan för undan får vi nu träffa en rad andra agerande, anställda i modehuset respektive medlemmar i ägarinnans familj. Bland de anställda finns främst chefmannekängen Birgitta Lindell (Anita Björk) och så Freddys fästmö Sonja Svensson (Lena Granhagen), expedit. Maktambitioner och krav på pengar har Thyra Lennbergs fosterson Robert ”Bobbie” Nordahl (Bengt Brunskog) och så hennes systerson Rickard (Lennart Lindberg) respektive systerdotter Gabriella von Hook (Gio Petré). Där utöver förekommer ett otal andra agerande, och samtliga förekommer i en rad disparata miljöer, som valda för att förvirra tittarna ytterligare: Nordiska museet, Ulriksdals travbana och en av mig oidentifierad slottsteater.

Historien är späckad av mystifikationer och ond bråd död. Bobbie har av sin fostermor nekats pengar för affärer. Den röda mannekängen tycks ha idkat utpressning gentemot Rickard. Den dolk hon har mördats med är en av fyra likadana, ägda av de fyra i familjekretsen. Fru Lennbergs hus bränns ned och man hittar ett förkolnat lik. På en byggarbetsplats intill varuhuset ses en docka i en galge – men i själva verket är det Gabriella som hänger i galgen. Birgitta bekänner för polisen att hon har gett Bobbie falskt alibi för mordnatten, men Bobbie flyr och hittas sedan, med en pistol i handen, skjuten på slottsteatern. Ändå har jag här hoppat över en rad mystifierande detaljer.

Rickard deklarerar att han vill överlåta modehuset, som han nu är ensam arvtagare till, till sin blivande hustru, Birgitta.

Men sen kommer den dramatiska upplösningen: John och Freddie hittar i Bobbies stuga bevis på att han i själva verket var redskap åt Birgitta. Och Birgitta tycks, i det nedsläckta modehuset, möta en gengångare, fru Lennberg i sin rullstol. Fast det visar sig att det förkolnade lik man hittade i hennes nedbrända hus i själva verket inte var hennes, utan att hon hela tiden har levt, vilket förklarar den henne liknande skugggestalt som har skymtat i handlingen tillsammans med hennes vita katt. När det visar sig att branden också har brutit fru Lennbergs psykiskt betingade (!) förlamning, den som har gjort henne rullstolsbunden, faller den skräckslagna Birgitta över ett trappräcke och slår ihjäl sig när hon landar på våningen nedanför.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta med att säga att så här logisk och klar framstår inte handlingen, när man ser filmen. Som min hustru uttryckte saken, när TV-sändningen var slut: Är det slut nu?

Men jag har därefter kollat handlingen i Svensk filmdatabas.