Uisk, Ahto: Laidoners krig

Ahto Uisk, född 1938 i Estland och således ungefär jämngammal med mig som också kommer från samma land, tillhör en gren av vänstern här i Sverige men en annan än den jag valde. Jag har arbetar för socialdemokratin, medan han har varit en känd företrädare för syndikalisterna, bland annat 1969-1983 chefredaktör för SACs tidning Arbetaren. Eftersom vi båda bor i Uppsala, har vi naturligtvis träffats några gånger genom åren. Dock är vi inte närmare bekanta med varandra.

Eftersom vi båda hör hemma inom en demokratisk vänster har vi – utan att för den skull alltså i alla stycken dela politiska åsikter – i vissa grundläggande avseenden likartade värderingar, när det gäller vårt gemensamma gamla hemland och dess historia. Vi är båda anhängare av Estlands självständighet, i vilket ligger att vi båda tar avstånd från ryska/sovjetiska så väl som tyska anspråk på vårt forna hemland. Vi är båda skarpa kritiker av så väl kommunismen som nazismen samt, vilket särskilt måste poängteras i fallet Estland, den allt mer högerradikala, i centrala stycken rent fascistiska veteranrörelse, Eesti Vabadussôjalaste Keskliit (De estniska frihetskämparnas centralförbund), ”Vapsid”. De senare var framgångsrika i sin kampanj för författningsförändringar, bland annat innebärande en stark presidentmakt, och lyckades också driva igenom förändringar som i praktiken innebar slutet för den unga estniska demokratin.

Dock förhindrades ett maktövertagande från deras sida av den sittande statsäldsten/presidenten Konstantin Päts, ledare för ett bondeparti; många av de ledande vapsarna fängslades. För just det bör Päts inte klandras, dock för att han utan stöd i parlamentet också efter en begriplig övergångstid behöll makten och lotsade igenom ännu flera av författningsidéerna i det allt brunare samtida Europa, till exempel en korporativt utsedd kammare i riksdagen.

Päts och hans vapendragare från det framgångsrika estniska frihetskriget, ÖB Johan Laidoner, gjorde utan tvekan en behjärtansvärd insats genom att förhindra att Estland fick en öppet fascistisk president och regering, men det skedde till priset av ett auktoritärt styre, som satte demokratin ur spel och faktiskt hade hämtat många av sina bärande drag från den rörelse man hade lyckats hindra att ta över den politiska makten i landet. Det fanns under senare delen av 1930-talet bruna och svarta regimer som var mycket värre än Päts-regimen i Estland, men demokratisk i den mening vi lägger i ordet var den heller inte.

Den bild Ahto Uisk ger av Konstantin Päts i sin bok ”Laidoners krig” (Neeme förlag, 2010) är bilden av en skicklig maktspelare, dock mot slutet av sitt av den sovjetryska ockupationen avbrutna presidentskap faktiskt också allt mindre intresserad av annat än den privata sfären.

Men Uisks bok heter alltså ”Laidoners krig” och har dessutom underrubriken ”En berättelse om Estlands frihetskrig”, och just i det avseendet är framställningen problematisk. Det estniska frihetskriget, det som avslutades med freden i Tartu den 2 februari 1920, var förvisso i hög grad just Laidoners krig – dock upptar det här kriget långt mindre än hälften av innehållet i boken. Resten av boken är en i många stycken förtjänstfull genomgång av Estlands självständighetshistoria fram till landets undergång under andra världskriget, då för övrigt inte bara Päts och Laidoner hade en gåtfull och mycket omduskutead roll: Varför beslutade de att Estland, utan väpnat motstånd, först skulle upplåta baser åt Sovjetunionen och sen lät landet sväljas av grannen i öster? En möjlig förklaring är att man ville spara estniska liv i avvaktan på det tyska anfall på Sovjetunionen man ändå trodde skulle komma.

Ett problem med boktitelns fixering vid Laidoner är att man i hans fall vet ändå mindre om hur han resonerade. Laidoner hade kontakt med företrädare för vapsarna och lovade till och med att ställa upp som president men spelades sedan bort av en av vapsarnas ledande intrigmakare. Han verkar senare, lite naivt, ha trott på Sovjetunionens försäkringar; till de märkligare episoderna i Uisks bok hör hans ännu senare middag med Stalin. Detta hindrade inte att han fängslades och 1952 erkände sig skyldig till ”aktiva antirevolutionära handlingar och en politik riktad mot Sovjet”. Han dog den 13 mars 1953 i fängelset i Vladimir men man vet inte på vilket sätt – hans kropp har aldrig återfunnits.

För egen del tycker jag mig ändå inte ha fått veta tillräckligt om Laidoner, Päts och andra som figurerar i den här boken, men det kan ju i till exempel Laidoners fall bero på att det saknas relevant källmaterial om till exempel hans politiska värderingar i närmare bemärkelse. Jag önskar över huvud taget att jag hade fått veta mer om de agerandes politiska hemvist, vad de och de partier de representerade stod för. Också mer om de socioekonomiska bakgrundsfaktorer som bidrog till att det ena men inte det andra bar.