Dylan, Bob: The Witmark Demos: 1962-1964

Bob DylansThe Witmark Demos: 1962-1964” (The Bootleg Series Vol 9, Columbia 88697761792, 2010) innehåller 47 av hans tidiga låtar, här fördelade på 2 CD. Det rör sig om demoinspelningar han har gjort hos sitt musikförlag, bland annat för att locka andra att spela in hans låtar. Inspelningarna, på rullbandspelare, är gjorda på enklast tänkbara sätt. Oftast sjunger Bob Dylan till sin egen gitarr, ibland kompletterad med munspel; på några av låtarna spelar han i stället piano.

En och annan harkling förekommer, och den allra första låten är bara ett fragment, men trots den enkla formen låter mycket förbluffande bra. Sådant som ”Hero Blues”, ”Watcha Gonna Do?” och ”John Brown” blir högst hörvärt i den här avskalade formen.

Det är också slående hur bra ett antal av hans mest kända sånger låter, när han arbetar bara med sin egen (då fortfarande unga och välbevarade) röst plus något enda kompinstrument: ”Blowing In the Wind”, ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, ”Tomorrow Is a Long Time”, ”Baby, I’m In the Mood For You”, ”Masters of War”, ”Farwell”, ”Don’t Think Twice, It’w All Right”, ”Walkin’ Down the Line”, ”Boots of Spanish Leather”, ”Girl From the North Country”, ”When the Ship Comes In”, ”The Times They Are A-Changin’”, ”Paths of Victory”, ”Mama, You Been On My Mind”, ”Mr. Tambourine Man” – ja, ännu fler kunde nämnas.

Naturligtvis är ljudkvalitén växlande, och spelskickligheten varierar – men ibland är även spelet lysande.

I de tidigast inspelade låtarna, till exempel i ”Hard Times In New York”, märks fortfarande inflytandet från den av Dylan beundrade Woody Guthrie, och man kan ju åtminstone leka med tanken att Bob Dylan hade hamnat på Folkways i stället för hos John Hammond och Columbia – i så fall hade säkert den sång till akustiskt komp som vi hör på hans Witmark-demos åtminstone dominerat längre. Det här är inte bara en förflugen tanke – Bob Dylan kände starkt för Folkways där många av de stora folksångarna, inte bara Guthrie, fanns.

För egen del gillar jag också de rockigare versioner han lite senare gjorde av flera av de nämnda låtarna, så det är inte det. Men det är kul att också få höra de här mer avskalade versionerna.

Och så ska man väl nämna att de här båda CDna innehåller en bunt låtar som Bob Dylan aldrig själv har gett ut på skiva. Några har bara spelats in av andra och 15 av sångerna har aldrig tidigare getts ut på skiva över huvud taget.