Zetterlund, Monica

Monica Zetterlund har både jag och Birgitta alltid gillat; hennes samlade produktion finns sålunda i våra skivhyllor.

Det mesta är jazz och kabaré, det ena bätte än det andra.

Självfallet har hon också gjort politiska och samhällskritiska sånger i de revyer hon gjorde med Hasses och Tages Svenska Ord; allt det här finns också på skiva. Vad som är mindre känt är att hon också har gjort en renodlad arbetarrörelseskiva. Om den skrev jag under rubriken “Sången om morgon, sången om ljus” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1976 (20 maj):

ABFs och Brevskolans första LP heter “Folk som har sånger kan inte dö” (YTF 50300). Titeln är hämtad från en spansk frihetssång, “Natten är svart”. I Jacob Brantings fina översättning lyder den centrala strofen:

Natten är full av
blommornas frö
folk som har sånger
kan inte dö.

Monica Zetterlund och Thorstein Bergman sjunger tillsammans med Leif Strands kammarkör och medlemmar ur Nya gesällerna och Venceremos. Georg Riedel har gjort arrangemangen. Massor av ypperliga musiker medverkar, till exempel Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Egil Johansen, Rune Gustafsson, Sture Åkerberg och Andrew Walter. Det är ett nöje, rent musikaliskt, att höra på den här skivan. Lite blek är den möjligen bara i ett par nummer utan solister.

Thorstein Bergman sjunger “Till seger”, “Rebellflickan”, “Första maj” och så förstås sin egen “Alla tillsammans”.

Monica Zetterlund sjunger bland annat “Natten är svart” och den chilenska “Vi ska segra” (”Venceremos”), vidare Theodorakis´ vackra “Smärta”.

* Klassiker som “Vi bygger landet” blandas med nykomlingar som “Bandiera rossa”. Man har också lyft fram sånger som inte är så kända i hela arbetarrörelsen, till exempel “Låga över länderna” och “Som en solörn”.

Urvalet är alltså förtjänstfullt. Visst finns det annat man kunde önska. Men varför ska man det, när det som nu har spelats in är så bra?

Gå genast till närmaste skivaffär och köp en riktig rörelseskiva!

Så långt recensionen.

Det slår mig så här efteråt, att nästan alla de nämnda sångerna – svensk text, originaltext, noter – fanns i min sångbok “Upp till kamp!” (Prisma, 1970).

***

På ett av redaktionsmötena på Aktuellt i politiken (s) kom någon på att Monica Zetterlund och Birgitta Dahl inte bara var jämngamla, födda 1937, utan också var födda på samma dag, den 20 september. Eftersom detta hände 1977, var det inte svårt att räkna ut, att båda ganska snart, samma dag, skulle fira sina 40-årsdagar. Var och en som har satt sin fot på en tidningsredaktion förstår ju, vilken artikelidé som följde av detta faktum.

Jag stretade först emot – jag hade redan fått på huvet för att hustrun hade synts lite för mycket i den tidskrift, vars chefredaktör jag var. Men när alla ivrigt pläderade för en gemensam födelsedagsartikel, gav jag mig. Och så fick Ulla Tengling (reporter) och Gunnar Wallin (ofta anlitad fotograf) i uppdrag att göra jobbet.

Resultatet, “Två fullvuxna tjejer”, infördes i nummer 15 1977 (den 22 september, vilket är två dar efter födelsedagarna): På omslaget travar en glad Birgitta och en lika glad Monica med kassar med mat i händerna, avsedd för en gemensam måltid; i bakgrunden syns bilen de kommer ifrån. På sidorna 2-4 skildras mötet i ord och bild. Birgitta överraskar Monica genom att å ena sidan finna “Äppelkriget” som alltför framtidspessimistisk, å andra sidan säga sig gilla fjolårets till socialdemokratin kritiska revy, “Svea hund”, som vi ska återkomma till nedan. Artikeln avslutas med en bild av en häftig kram damerna emellan.

Det kom reaktioner mot artikeln men inte alls de som jag hade befarat. Läsarna och bland dem KFs ordförande Hans Alsén blev fly förbannade över att Birgitta på omslagsbilden bar på ett storpaket Via tvättmedel. När reaktionerna hade nått stormstyrka, kände jag mig tvungen att svara. Det gjorde jag i min personliga spalt på ledarsidan i nummer 18 1977 (3 november):

DET
HÄNDER

…att vi får brev från läsare. Reaktioner på artiklar vi har publicerat.

Omslaget till nummer 15, det med de båda “fullvuxna tjejerna”, har gett upphov till ett antal brev och telefonsamtal. Kommentarer i ett par andra tidningar också.

Eftersom det har kommit att drabba en alldeles oskyldig känner jag det som en skyldighet att göra ett tillrättaläggande. Birgitta Dahl handlar varken i Vivo eller köper Via. Hon är konsumtrogen; det tror jag mig ha unika möjligheter att bedöma. Hon bara hjälpte till att bära tvättmedelspaket och kassar. Må partifolkets vrede alltså inte längre drabba henne! Hon hade inte ens någon aning om vårt bildval i förväg.

* Aktuellt får man däremot gärna kritisera.

Fullt så aningslösa som en del har trott är vi dock inte. Självfallet såg vi vad som fanns på bilden, och självfallet diskuterade vi saken.

I själva verket försökte vi dämpa bilden så gott vi kunde: la en stämpel över den ena Vivo-kassen och retuscherade (la svart på) den andra. Via-paketet kunde vi dessvärre inte göra något åt. (Men få av våra läsare tycks veta att Via faktiskt säljs av konsum åtminstone i Värmland.)

Att vi ändå tog den här bilden som omslagsbild har också sina skäl. Den var den klart bästa för ändamålet. Glad, avspänd, tekniskt bra. Dessutom låg den först i bildserien, var tagen i det ögonblick tjejerna anlände hem till Monica.

Må det här tjäna också som en inblick i den värld som inte är läsarnas. Tidningsbilder tas inte på samma sätt som uppställningsbilderna för familjealbumet. Den verklighet vi som jobbar på tidningar har att hantera är ofta mer svårstyrd än ni som får den färdiga tidningen i handen alltid kan föreställa er.

* Men om en sak kan vi vara ense: Man ska alltid handla på Konsum och bara på Konsum.

Enn Kokk

Allra längst ner i spalten står en glad Essbjörn med tummen upp på ena handen och i andra handen ett demonstrationsplakat med texten Köpt Tend!

Ack ja. Jag tycker det ovan relaterade på ett nästan övertydligt sätt illustrerar sjuttiotalets tro på folkrörelselojalitet och på att de stora folkrörelserna, i det här fallet arbetarrörelsen och konsumentkooperationen, benhårt måste hålla ihop.

Annat är det i dag. Jag påminns om detta, till exmpel när jag gång på gång möter en av Uppsalas ledande socialdemokratiska kommunalpolitiker med ICA-kasse i handen – utanför den konsumbutik vid Torbjörns torg där jag och Birgitta handlar, då som nu.

***

Bakgrunden till att vi ville ha Monica i tidningen var, att hon ju också hade varit frontfigur på socialdemokratiska valturnéer. Jag kan fortfarande i öronen höra hur hon och den andra Monica, Nilelsen, i valrörelsen 1968 tillsammans i psalmton annonserade partiordförandens inträde på scenen: “Nu-kom-mer-Ta-ge-Er-lan-der!”

Och så var hon med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i valrörelsen 1973.

Senare, i Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon” (den som Birgitta berömmer), med premiär den 9 februari 1976, sjöng hon – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i “besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren “tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

“Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Första maj i år ska jag, i Ordfronts regi, stå vid ABFs bokbord, både vid samlingen på Vaksala torg och under mötet i Odinslund, och sälja (till ett mycket lågt pris) och signera “Var blev ni av, ljuva drömmar?”

Jag ska också dela ut gratisexemplar av Ordfront magasins Första maj-nummer till mötesdeltagarna.

***

Torsdagen den 12 maj 2005 omkom Monica Zetterlund vid en lägenhetsbrand i sitt hem.

Hon hade dess förinnan vid upprepade tillfällen gjort uttalanden om att hon skulle sluta ge konserter – bakom det låg främst långvariga och förvärrade problem med en konstrande rygg. Sedan ungdomen led hon av en felbehandlad ryggskada. Med den humor som utmärkte Monica, brukade hon säga, att som hennes ryggrad såg ut, kunde man skicka in röntgenplåtarna till Tipstjänst som sömmersketips. En för en turnerande sångerska besvärande effekt av det här var, att hon i allt större utsträckning fick problem med att åka i turnébuss, klara trappor och sängar på hotell och, inte minst, äntra scenen, till och med stå på den under framträdandet.

Ett i övrigt bitvis hårt liv hade väl också gjort sitt till. Hennes historia om en i flera avseenden blöt turné med Dompan och hans band i Finland är hemskt rolig och samtidigt belysande: När man i planet hem via högtalaren meddelade, att spriten var slut, kommenterade trumslagaren detta med “Störta!”.

Med dödsbranden trodde man ju att det var slut med nya Monica Zetterlund-skivor. Men dess bättre fanns det inspelade, outgivna band från ett framträdande på Victoriateatern i Malmö 1995 och från Hultfredsfestivalen 1997. Av detta har det blivit en CD, “Sista gången du var med” (National NATCD 061, 2006).

Till det bästa på skivan hör några klassiska jazznummer, den inledande “Come Raine Or Come Shine” (text Johnny Mercer, musik Harold Arlen) med hetsigt tempo och Ulf Andersson på sax, även Charlie Parkers (musik) och Bob Doroughs (text) “Yardbird Suite” med Fredrik Carlquist på sax.

En fin låt är “Allt det där du har” med svensk text av Olle Adolphson (musik Jerome Kern). Monica gör också en av sina klassiker, Olle Adolphsons “Trubbel”.

En stor del av materialet (både text och musik) är skrivet av Jan Sigurd, som Monica samarbetade och också turnerade med under den period då de här inspelningarna gjordes; Jan Sigurd spelar piano och keyboards. Det är Sigurd som har gjort urvalet på CDn. Han har också skrivit mapptexten.

Sigurd vill uppenbarligen, det framgår av mapptexten, framställa sig som Monicas nye Tage Danielsson, men han har aldrig Tages politiska och samhällskritiska sting i sina texter. Snarare påminner han då lite om en annan (också för tidigt bortgången) textmakare, som Monica använde sig av, Beppe Wolgers. Till Beppe associerar jag främst i låtar som titellåten “Sista gången du var med”, “Goda grannar” och den avslutande “Måne över Stureplan”.

“Sista gången du var med” har sina goda sidor, även om den inte hör till de allra bästa Moncia Zetterlund-skivorna.

Men det var kul att höra din röst igen, Monica!