Gedeon: Erik: Evigt ung

Erik Gedeon föddes i Schweiz 1963 men har en svensk och en schweizisk förälder. Han har studerat piano och komposition, och trots att han huvudsakligen har ägnat sig åt teater, har musiken hela tiden spelat en central roll i det han har gjort för scenen. Som teaterman har han varit verksam vid teatrar i Tyskland, men med ”Evigt ung” (”Ewig jung”, 2007, en vidareutveckling av hans egen ”Bona Vista Social Club”) fick han en fullträff som väckte publikens jubel i en rad europeiska städer.

Och nu har den här succén, i svensk översättning av Klas Abrahamsson och regi av Olle Törnqvist, också nått Uppsala stadsteater. Jag var på premiären i lördags.

Att döma av publikens jubel – jag applåderade själv ofta – kommer det här att bli en succé också i Uppsala, troligen en långkörare. ”Evigt ung” är ett stycke habil underhållning, och mycket i den görs också både skickligt och roligt av ensemblen. Samtidigt är det en ganska tunn historia, inget för teaterns Hall of Fame – men det är alltså kul med musiken och alla skickligt utförda gags, så jag är beredd att förlåta en del av bristen på djup.

”Evigt ung” utspelas i det lokala fallet på Uppsala stadsteater år 2051. Vid det laget är vår stadsteater förvandlad till ålderdomshem – bokstavligen – och bebos av ett gäng skådespelare från dagens stadsteater. Med hjälp av Ulla Kassius, sconografi och kostym, och Per Åleskog, mask och peruk, har några av teaterns skådespelare, somliga av dem mycket välkända för uppsalapubliken, Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom, förvandlats till lemmalytta och dementa, nu 40 år äldre kopior av sig själva. Och det kan inte hjälpas: att se all denna kroppsliga skröplighet, alla dessa motoriska tillkortakommanden och alla dessa orgier i minnesförlust och manier, är roligt som fars, ofta slapstick.

Gamlingarna övervakas visserligen av syster Elisabeth (Elisabeth Wernesjö, i sin verkliga ålder), men så fort hon stänger dörren bakom sig, överfalls gamlingarna av ungdomens lustar. Sex orkar de väl inte med, men lite undanstoppat brass blir det, och framför allt turas de om med att sjunga sin ungdoms musik.

Några låtar är skrivna av Gedeon själv, men det mesta finns i publikens hörminnen: ”Bona Sera Signorina”, ”Eve of Destruction”, till och med Scott Joplins ”The Entertainer”.

Här har regissören Olle Törnqvist gjort en snygg anpassning för svensk publik genom att foga in ett medley med låtar från proggeran: Mikael Wiehes ”Titanic”, Ted Ströms ”Vinterresa”, Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln”, Peps Perssons ”Oboy”, Tomas Ledins ”Blå blå vindar och vatten”, Tomas Forssells ”Vi ska rädda Kalixälven” och Leif Nyléns och Blå Tågets ”Staten och kapitalet”.

Det här funkar. Igenkänningseffekten och -glädjen hos publiken (inte bara hos mig) är stor. Men ska vi vara alldeles uppriktiga, är många av sånginsatserna sisådär. Dock gör Kettil Medelius på piano genomgående en god insats.

Också skådespelarna, med visst plusbetyg för de manliga, gör beundransvärda prestationer om vi håller oss till skådespeleri och plastik.

Proffsigt och, som sagt, fruktansvärt roligt i många enskildheter.

Problemet – för det finns ett problem – är väl att det, trots några korta ansatser att gå under ytan, till slut infinner sig en tomhet: Vad vill den här pjäsen egentligen säga oss? Vill den över huvud taget något utöver det i och för sig helt legitima, att roa?