Lindengren, Joakim: Kapten Stofil – För en handfull folkvett

Joakim Lindengren (född 1962) är en av mina absoluta favoriter bland svenska serieskapare. För egen del kom jag först i kontakt med hans seriekonst (och hans kolumner) i vuxenserietidningen Galago. Senare har jag av och till läst hans serier i tidningen ”Kapten Stofil” men framför allt i albumform.

Jag kan inte säga att jag har gillat riktigt allt Lindengren har gjort; så till exempel har jag lite svårt för hans dragning till kiss- och bajshumor.

Men jag älskar desto mera – älskar är rätt ord – hans skapelse ”Kapten Stofil”. (David Nessle har av och till också varit inblandad i skapandet av den här serien, men jag ser den som ett verk av i huvudsak Joakim Lindengren.)

”Kapten Stofil” är en humoristisk snarare än parodisk variant av superhjälteserie. Den imiterar, ofta på kornet, kända superhjälteserier men är tryfferad med göteborgsvitsar och vanvettigt roliga varianter av hemliga krafter och vapen. Och samtidigt finns det i den en grundstory, som både är spännande och slåss för värden, som Kapten Stofil så väl som hans skapare är svaga för.

Kapten Stofil är milt talat en bakåtsträvare, då i meningen att han ser goda värden från en bit bakåt i historien hotas. Kort sagt är han en själsfrände till mig. I detta inryms också kärlek till äldre tiders socialdemokrati och konsumentkooperation. I det senaste Kapten Stofil-albumet jag har läst, ”För en handfull folkvett” (Optimal, 2007), yttrar sig detta bland annat i att fyra gigantiska ansikten av fyra socialdemokratiska giganter – Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – utmejslas på en fjällsida i Strömsund, med presidentansikterna i Mount Rushmore i South Dakota (minns hitchcockklassikern ”I sista minuten”) som känd förebild. I ett annat avsnitt får han hjälp av konsumhjältarna Juvel, Winner och Den blåvite hämnaren i sin kamp mot superskurken Galne Gunnar (!).

Äldre sorters märkesvaror (inte minst Konsums Cirkelkaffe) samt utrotningshotade produkter som svagdricka, hårpomada och piptobak spelar över huvud taget ofta en viktig roll i de olika avsnitten av ”Kapten Stofil”.

Redan i vinjetten får man associationer till klassiska superhjälteserier: Kapten Stofil skrivs grafiskt som Stålmannen och hans partner Lädernuckan som Läderlappen. Och inte nog med det: I ett avsnitt i det aktuella albumet dyker en ny figur, Stofilpojken, upp.

Kapten Stofil har förstås en hemlig identitet: Han är, också i serien, identisk med Joakim Lindengren, alltså seriens skapare; i serien framträder Joakim Lindengren som Kapten Stofils brorson.

Som alla bättre superhjältar ingår Kapten Stofil och Lädernuckan i en grupp av superhjältar, ”Vänner av Ordning”. Även de övriga har hemliga identiteter: Senilo är således David Nessle, Féskar’n är Johan Wanloo, Jazzgossen är Karl Gerhard och Doktor Glas är Hjalmar Söderberg. Det här gänget har sitt högkvarter, Stofilskrapan, i kanten av Slottsskogen i Göteborg.

Givetvis har Kapten Stofil också en ärkefiende, Bunnyflickan.

Miljön, ofta men inte alltid Göteborg som är Lindengrens hemstad, är minutiöst tecknad. I ett avsnitt i det här albumet rövas Göteborgs stolthet, Skansen Kronan, bort och placeras på Skansen i Stockholm. Ett annat äventyr utspelas i Fiskekyrkan. Ibland förekommer rent naturalistiskt tecknade bilder; ett exempel är en fasadbild från Linnégatan, ett annat bilden av Nordostpassagen.

Hur skickligt tecknad ”Kapten Stofil” är framgår också av att Joakim Lindengren perfekt kan imitera andras tecknarstilar. När man i det här albumet kommer fram till avsnittet ”Stofil i Stömsund”, hajar man först till: Har serien plötsligt bytt teckarstil? Ja, men momentant: förlagan är här Hergés ”Tintin i Tibet”.

I andra avsnitt imiterar han inte bara serier (en vildavästernserie utspelar sig i Värmland) utan också böcker.

Albumets styvaste avsnitt är ett exempel på det senare. ”Hennes namn var Exter…” fullkomligt stinker av Dashiel Hammet och Raymond Chandler, med Kapten Stofil i rollen som den hårdkokte detektiven, Sam Spade eller Philip Marlowe. Avsnittet blir inte mindre roligt av att Göteborgs starke man under många år, Göran Johansson, förekommer där, mycket porträttlikt avbildad. Här står han på fel sida – men jag tror nog att han har humor nog för att stå ut med det.