Dahlin, Doris: Skammens boning
Att skriva barndomsskildringar med ett tydligt socialt perspektiv är inte längre ute. Åsa Linderborg och Susanna Alakoski har tidigare gett ut var sin prisad roman i den genren, och också Doris Dahlins ”Skammens boning” (Ordfront, 2007) är väl värd att nämnas i samma sammanhang.
Doris Dahlin är född 1952 och alltså ett barn av det framväxande svenska välfärdssamhället. Icke desto mindre levde hon under sin barndom i knapphetens tecken. Av nära släktingar fick hon visserligen både leksaker och kläder, men familjens partiella misär, som berodde på faderns alkoholism, fanns där hela tiden som bakgrund; mamman kämpade heroiskt med att tjäna extrapengar i skolbespisningen eller som städerska.
När det gäller faderns alkoholism finns det likheter mellan Doris Dahlins ”Skammens boning” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, i det att båda dessa skrivande döttrar i många avseenden mitt i eländet också har ljusa minnen av sina alkoholiserade fäder. Både Åsa Linderborg och Doris Dahlin engagerade sig vidare, när de hade kommit upp en bit i ålder, i radikala rörelser på vänsterkanten.
I andra avseenden är böckerna olika varann. Doris Dahlin gräver som en psykoanalytiker i olika skikt av sitt förflutna. I vissa stycken bara skymtar traumatiska händelser – ett sexuellt övergrepp? – i minnets dunkel. Hennes berättarteknik är mer litterär än Linderborgs. Men även om jag tycker att Åsa Linderborgs bok med sin rakare stil är ett strå vassare, anser jag ändå att Doris Dahlin har skrivit en bra och läsvärd roman.
Doris Dahlins barndomsberättelse utspelar sig i Härnösand, inte långt från mitt gamla Sundsvall. I fråga om detaljer och miljöer är hennes skildring av 1950-talets Mellannorrland skarp och detaljerad, och det finns mycket som jag, trots att jag är 15 år äldre, känner igen.
Alakoski, Linderborg och nu Dahlin. Vem sa att arbetarlitteraturen inte lever?
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^