Norman, Birger: I stället för ståndpunkter

Jag har tidigare skrivit om ett större urval av Birger Normans Vinkelskott för Metallarbetaren och även andra debattinlägg, skrivna för andra tidningar. En liknande uppläggning har hans ”I stället för ståndpunkter” (utgiven 1978 i den av Bernt Rosengren redigerade debattserien Röster ur rörelsen, Rabén & Sjögren).

Eftersom den först nämnda antologin är senare utgiven, 1980, rymmer också den ett antal artiklar, som fanns med redan i ”I stället för ståndpunkter”: till exempel ”Var Wigforss ideolog?” och ”Kan Ådalen upprepas?”. Men trots dessa och flera andra dubbleringar är också ”I stället för ståndpunkter” väl värd att läsa.

Som man kan ana, speglar bokens titel en grundhållning som i stället för låsta positioner förordar en prövande, samtalande hållning. Och det är ju en mycket sympatisk ståndpunkt – om man nu vågar använda det ord Norman polemiserar mot.

Vi som läste Norman redan på den tiden då hans artiklar publicerades i Metallarbetaren (och till exempel i Arbetet) vet ju vilken intelligent resonör Norman var, känner också igen flera av hans temata i det här artikelurvalet.

Låsta och en gång för alla färdigformulerade ståndpunkter var till exempel inte hans grej. Stalinismen – ”Du tänker inte rätt. Du är till skada för partiet. Om du fortsätter, måste du tystas eller stötas ut” – avvisar han, inte minst för att detta sätt att tänka också finns i andra partier. De här människorna ”ogillar inte bara andra tankar. De ogillar andra sätt att tala, att skriva, att skämta eller att vara allvarlig. De ogillar andra sätt att leva.”

Alltså är det bara följdriktigt att han i en annan artikel hyllar en socialdemokratisk intellektuell som Jan Lindhagen, en tänkare och rebell som inte ens drog sig för att utmana Olof Palme.

Sin förmåga att skriva begripligt och klargörande om politisk teori och politikens värderingar – det som andra envisas kalla ideologi, ett ord som Norman dock ogillade – parade Birger Norman med reporterns förmåga att skildra verkligheten. Fullkomligt suverän är till exempel hans skildring av ångermanländska orter som Sollefteå, Junsele och Örnsköldsvik, ”Rallarrosen blommar i kalhygget”. Ofta har hans betraktelser också skarp politisk udd. I ”Bygdebrev från Huvudstaden om livet i Önnemo”, som handlar om IB-affären, skriver han: ”Så skulle man, om olyckan vore framme, inför allt folket kunna skapa bilden av det socialdemokratiska partiet som en tyst monolit; en landsomfattande julkorv av stumt samförstånd, trind och sprickfärdig av fet, osorterad solidaritet och avlysta debatter.” Och i en betraktelse över Konsum noterade han klart att en och annan i kooperationens hierarki nog har bidragit till att ”det blev svårt att se skillnad på folkrörelsedirektörer och andra direktörer”.

Liksom i den andra nämnda samlingsvolymen med Normans Vinkelskott skriver han även här, alltid begåvat, om andra författare och deras verk: Ola Hansson, Karl Östman, Bernhard Shaw, G K Chesterton, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Pablo Neruda, Friedrich Hölderlin, Peter Weiss… Jag slås, när jag läser igenom den här namnraden, av att många av de här författarna i ringa utsträckning eller ingen alls i dag finns tillgängliga i pocket eller i någon klassikerserie.

Avslutningsvis: själv påminns jag om att Birger Norman, i ett Vinkelskott daterat 30 mars 1974 och betitlat ”Internationalen – men mänskligheten?”, återger Sven Backlunds och John Bergs alternativa text till ”Internationalen” och som dåtida källa anger min sångbok ”Upp till kamp!”. Den där textvarianten tillkom på Brunnsvik 1932. Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.