Nesser, Håkan: En helt annan historia

Håkan Nesser (född 1950) har spelat en viktig roll för vår familj: våra barn har haft honom som svensklärare (och, i nian, teater- och musikalproducent) under deras högstadietid på Tunabergsskolan i Uppsala. Så vitt jag har kunnit utröna, har Nesser varit en både inspirerande och omtyckt lärare. Vi känner varann inte närmare, men ändå så pass att vi – när vi har setts ute på stan – har stannat och pratat om det ena och det andra.

Nu har Nesser lämnat Uppsala. Efter ett år i New York ska han bosätta sig på Gotland.

Vi har samtliga böcker av Nesser och har med stort utbyte läst dem, både deckarna och de andra. Som nesserläsarna vet, har han för ett tag sen övergett komissarie Van Veeteren och Maardam för kriminalinspektör Gunnar Barbarotti och Kymlinge (som trots sitt – fiktiva – västsvenska läge har åtminstone ljudmässiga likheter med Nessers födelseort Kumla).

Bland de böcker vi läste vid hotell Mediterraneos pool i Sorrento fanns Håkan Nessers ”En helt annan historia” (Bonniers, 2007), som jag nyligen gav Birgitta i 70-årspresent. Den enda anknytningen till Italien som den här boken har är dock hjältens, kriminalinspektör Gunnar Barbarottis, halvitalienska påbrå. I stället utspelar sig halva handlingen i det Finistère i Bretagne, som framför allt har blivit känd här genom Bodil Malmsten, och dit även Barbarotti som ett led i utredningen gör en tur. Ändå är de agerande och offren i det seriemordsdrama som är bokens deckarhistoria svenskar med större eller mindre anknytning till Kymlinge.

Bokens seriemördare skriver anonyma brev till polisen, närmare bestämt till Gunnar Barbarotti personligen, om de mord han ämnar begå (eller, visar det sig, redan har begått). Barbarotti får också del av anonyma dagboksblad från den sommar mördaren (vem?) och hans medresenärer och offer, två par och två singlar, tillbringade i Finistère för några somrar sen.

Dagboksbladen förvillar skickligt blicken hos bokläsaren så väl som Barbarotti – i så måtto är ”En helt annan historia” verkligen en helt annan historia än den man tänkte sig. I det stycket är boken rasande skickligt berättad, också spännande.

Till det jag gillar, högt och rent, i den här berättelsen är vidare historien om Barbarottis kamp mot kvällspressen, här närmare bestämt Expressen. Inte för att Nesser har gett svinpälsen till kriminalreporter namnet Göran Persson utan för att allt fler av oss borde säga ifrån om att kvällstidningarna för länge sen har passerat anständighetens gräns.

Några saker i den här ganska tjocka kriminalromanen är jag inte riktigt lika imponerad av. De insprängda avsnitten om Gunnar Barbarottis privatliv – den nya förälskelsen på Gotland (!), hans och hennes barn – känns inte tillräckligt intressanta. Själv skulle jag också gärna vara utan Barbarottis återkommande brottningar med Gud – men det här skildras med en lätt skämtsam distans, som ändå gör dem uthärdliga. Och jag tycker nog, att Nesser lämnar några trådar kvar outredda: inte ens när mördaren identifieras och blir fasttagen, får man till exempel veta, varför han valde att kontakta just Barbarotti.

Psykologiskt är dock porträttet av mördaren/psykopaten med sina övermänniskoideal mycket trovärdigt.

”En helt annan historia” är absolut ett av de bästa bidragen till årets deckarflora.