Lindgren, Torgny: Norrlands Akvavit

Torgny Lindgren är, för sin roman “Norrlands Akvavit” (Norstedts, 2007), en av dem som har nominerats till årets August-pris – men det har han ju fått tidigare, två gånger till och med om jag inte minns fel. Oavsett hur det går just den här gången, är han en av våra stora nutida romanförfattare, och ”Norrlands Akvavit” är en mycket läsvärd roman.

Torgny Lindgren är ett av flera exempel på att Västerbottens inland har fostrat några av det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets bästa berättare. I sin nya bok nämner Lindgren till och med en av de övriga, Per Olov Enquist, vid namn. Kanske är det, som gamle Gideon säger i Lindgrens roman: ”Vi är alla av en särskild sort här i trakten.” På ett annat ställe i boken nämns hela släkter, bland annat Lindgrenarna, för sin musikalitet och och sin dragning åt det konstnärliga. Med glimten i ögat noterar författaren närmast i förbigående: ”En utflyttad gammal författare hade återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgset skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.”

”Norrlands Akvavit” handlar om Olof Helmersson, som på femtitalet var framgångsrik väckelsepredikant i det inre av Västerbotten men som sen förlorade tron. I bokens handling återvänder han till de bygder vars invånare han fordom frälste, nu för att avdöpa dem, vilket visar sig vara onödigt: är inte församlingmedlemmarna döda, så är de och deras efterkommande redan avkristnade. Bönhuset är omdöpt till Bygdens hus, och där får, enligt avtal med bidragsgivaren Glesbygdsverket, Gud inte längre omnämnas.

När den näst sista kvarvarande församlingsmedlemmen ligger på sitt yttersta och ber pastorn ge henne sista nattvarden, faller han till föga men åstadkommer en rent märkvärdig rit: till den egenbakta oblaten serverar han, i brist på vin, ett rejält glas Gammal Norrlands Akvavit. Till detta spelar han på dragspel andliga och världsliga sånger i en salig röra: O salighet, o gåtfullhet. Löftena kunna ej svika. Vildanden. Jerusalem, Jerusalem du arma. Jag var ung en gång för längesen. Blott en dag. Nidälven stilla och vacker du är. Bort längtande vekhet. Tänk när släkt och vänner alla mötas där. Mor lilla mor, vem är väl som du. Min frälsare sitter vid min sida. Jag är främling, jag är en pilgrim. Någonstans bland skuggorna står Jesus. Kom i min famn och låt oss dansa nu en vals.

Jag är osäker på vad katoliken Torgny Lindgren vill ha sagt med just detta – kanske är det, att man må låta var och en bli salig på sin fason.

Även en sån som jag, ateist sen ungdomsåren, blir hur som helst varm om hjärtat under läsningen av den här märkliga historien.