Lessing, Doris

När vi, på väg hem från Sorrento, byter plan i München, får vi för första gången på två veckor möjlighet att läsa en svensk tidning, Dagens Nyheter. Tidningens förstasida domineras av nyheten, att Doris Lessing har tilldelats årets nobelpris i litteratur. Vi utbrister unisont i en spontan glädjeyttring: Det här priset är måhända senkommet men lika fullt välkommet.

Väl hemkommen räknar jag till elva böcker av Lessing i bokhyllan. Jag har inga ambitioner att ge någon heltäckande bild av de här böckerna eller av hennes författarskap – läs gärna vad Peter Englund skriver om henne på sin blogg. Men jag vill göra några personliga reflektioner.

Birgitta och jag kom båda under 1960-talet i kontakt med hennes författarskap. Vi och många andra med oss såg henne som en av de mest begåvade författarna i den engelska ”unga arga” efterkrigsgeneration, i vilken till exempel också John Osborne (med bland annat ”Se dig om i vrede”) ingick. De här författarna hade ett vänster- och klassperspektiv på samhället; Doris Lessing hade varit medlem av kommunistpartiet men lämnade det, dock utan att lämna sitt samhällskritiska perspektiv.

Men till England kom hon (född 1921 i Persien) så sent som 1949. Hennes debutroman ”Gräset sjunger” utkom året därpå; till svenska översattes den 1951, men den upplaga vi har hemma är pocketupplagan (W & W) från 1965 – jag gav den då i present till Birgitta. Den här boken, med bakgrund i Doris Lessings egna erfarenheter från dåvarande Syd-Rhodesia, dagens Zimbabwe, var självklart ett läs-måste för alla oss som i mitten av 1960-talet var engagerade i frihetskampen i Afrika.

En annan måste-bok av Lessing under den här perioden var ”Den femte sanningen” från 1962, på svenska 1964. Den kom alltså ut på svenska mitt i den uppflammande könsrollsdebatten.

Ett direkt samband med ”Den femte sanningen” har Doris Lessings pjäs ”Tigerlek” från 1958. Den här pjäsen hade, i Siv Arbs översättning och i regi av Kåre Santesson skandinavisk urpremiär på Upsala stadsteater den 12 februari 1965.

Jag medarbetade under den här perioden ofta på Arbetarbladets kultursidor, gjorde ibland också jobb åt tidningens uppsalaredaktion, och fick därför – och kanske också för att jag var en engagerad och radikal deltagare i tidens könsrollsdebatt – i uppdrag att bevaka en presskonferens med Doris Lessing.

Den text jag åstadkom andas en viss besvikelse – efteråt tänkte jag, att mina och Lessings olika slutsatser, när det gällde de reella möjligheterna att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män, kanske berodde på att varken debatt eller samhällsutveckling befann sig i samma fas i Sverige respektive England. (Jag försökte bland annat, vilket inte framgår av texten nedan, föra in daghemsutbyggnad som en del av lösningen, vilket hon avfärdade.) Det här var den text som publicerades i Arbetarbladet den 12 februari 1965:

Doris Lessing främmande
för svensk könsrollsdebatt

Doris Lessing kommer själv att närvara vid premiären på ”Tigerlek” på Stadsteatern i Uppsala på fredag. På pressmottagningen i Stockholm på torsdagen avslöjade hon att pjäsen har sitt upphov i en fantasilek. Anta att en tiger stod på mattan i ens vardagsrum. Vad skulle man då göra? Fråga: Har du rymt från zoo? Av den inbillade situationen blev det ett helt drama – allvarligare än det låter.

DAGBOKSROMAN

I höstas kom Doris Lessing ut på svenska med ”Den femte sanningen”, en rejäl tegelsten på 500 sidor i form av fem dagböcker, Tekniken är delvis inspirerad av Saul Bellows sätt att använda brev men annars helt tillfällig. Själv har hon aldrig skrivit dagbok, berättar hon:
– En författare som skriver har inte tid att skriva dagbok.

KÖNSROLLSPROBLEM

Ett centralt problem i ”Femte sanningen” är debatten om könsrollerna.

– Jag vill beskriva, egentligen inte besvara frågor. Det är som en sjukdom hos både män och kvinnor: Vi lever efter roller som bestäms utifrån. Men innan man vet hur man ska göra måste man veta vad som är fel och svaret är alltid individuellt.

ENSAMHETENS ÅNGEST

På det hela taget verkar dock Doris Lessing ganska främmande för den svenska könsrollsdebatten, och ansatt av frågor faller hon tillbaka i ganska konventionella uppfattningar.

– Gifter en kvinna sig vid 20 vaknar hon upp vid 35 med barnen snart vuxna och utan någon mer uppgift. Den ogifta, som lever livet, vaknar också upp vid 35. Hon känner ångest över att plötsligt vara så ensam. Kvinnor kan aldrig bli fria – de har barn.

BANNLYS KÄRLEK

Familjen är det personliga, det som ger människorna fotfäste i det anonyma samhället. Därför kommer familjebildningen alltid att spela en dominerande roll.

– Ordet kärlek däremot borde bannlysas på tio år, så man kunde ta reda på vad det betyder.

Som ett bra samhälle betecknar Doris Lessing det gamla afrikanska där kvinnorna i storfamiljen spelade en framträdande roll i flera avseenden. Där finns anknytningar till den ursprungliga socialism, den inbördes solidariska och personligt sammansatta lilla gruppens socialism, som Doris Lessing är anhängare av.

LABOUR KONSERVATIVT

– Englands politiska situation med dess vacklande majoritet är däremot hopplös. Och Labour (som Doris Lessing stöder i val) är i många avseenden ett ganska konservativt parti.

– Det är inte heller lätt för den nya generationen att finna utlopp för sin idealitet i dagens England. Det saknas inte politiska mål, men de är oklara och svåra att gripa sej an med. Afrika framstår som ett möjligt arbetsfält.

KOMMUNIST TIDIGARE

Doris Lessing har vuxit upp i Rhodesia, där hon revolterade mot den koloniala mentaliteten genom aktivt politiskt arbete. På den tiden var hon närmast kommunist. Hon organiserade möten och åkte runt i landet. För några månader sedan fick hon uppleva Zambias självständighetsfest tillsammans med de nya afrikanska ledarna. Men Sydrhodesia är kvar.

VILL GÖRA FILM

Tidigare har hon också behandlat sin afrikanska uppväxttid skönlitterärt. Blir det något mer av det slaget?

– Nej, inte vad jag kan se nu. Däremot skulle jag gärna vilja göra film av ”The Grass Is Singing”. Men det kostar för mycket att spela in den i Afrika. Och att göra det i Jugoslavien, vilket annars vore tänkbart, går inte även om man skulle anlita alla afrikanska hamnarbetare, som finns där, som statister. Dessa sofistikerade globetrotters skulle aldrig kunna spela bönder.

* * *

Jag såg därefter förstås ”Tigerlek”, med Palle Granditsky som Dave Miller och Anita Blom som Anne Freeman, på Upsala stadsteater.

Arbetarbladets förre kulturchef Jacob Branting, nu på Aftonbladets kulturredaktion, recenserade där ”Tigerlek” och fann båda huvudrollerna skildrade som egocentriker:

”Deras bundenhet vid varann bygger på den gemensamma upproriskheten. De kolliderar och skils därför att könsrollerna gör egocentriciteten lättare för honom än för henne. Doris Lessing driver sin samhällskritik med vittert insatta accenter mot manssamhällets dubbelmoral. Man förnimmer en dramatik om väsentligheter, i stort sett välkomponerad, med symmetriska belysningar på birollsplanet.” – ”Trots invändningar är ‘Tigerlek’ avgjort sevärd. Doris Lessing kan vara ursinnigt och meningsfullt rolig.”

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^