Människas glädje – Evander, Sjödin, Eklund, Sund

Till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev Per Gunnar Evander “Människas glädje”:

I

Visst var det sant att vi någon gång
kunde skrämmas av vilan och tystnaden i vårt landskap.

Visst var det sant att vi kunde ana hotet
i höstmorgonens skuggor och gråslagna dagrar.

Visst var det sant att det hände
att våra värnlösa hjärtan
ville sprängas av det bleka dis
som skingrades invid vattnets bryn
eller lättade över trädmassivens horisonter.

Visst var det sant att vi lockades tro
att viddernas oförklädda skönhet
och lövdungens sinnliga förintelse
bakslugt vaktade på oss
som vore vi redan skadskjutna villebråd.

Visst var det sant att vi frestades förneka
att vårkvällens återkommande vargtjut
liksom sommardagens barmhärtiga silkesregn
ville samsas med vårt blodomlopp,
ville tygla vårt sätt att andas.

II

Men farligast, förunderligast,
var ändå ingenting av detta.
Farligast, förunderligast
var inte ens tillvarons flöde av nyckfullheter,
inte ens dödens lömska hembesök.

Nej, farligast, förunderligast
var du själv,
medmänniska kallad,
som kunde skygga för den utsträckta handen,
som kunde vägra dela brödet
som du menade var ditt och ingen annans,
kunde vägra avstå från sitt överflöd
som bröt onaturliga rågångar
och gjorde kampen mellan ägare och ägda
så skoningslöst ofrånkomlig,
så hänsynslöst självklar.

III

Men visst var det tillika sant
att vi kunde anlita ett giltigt språk,
ömsa meningar och rön av eget slag,
köpslå om glädjor, rädslor och outgrundligheter,
som gällde det handelsvaror från fjärran bygder.

Och visst kunde vi varsebli brådskan i varandras andetag
och erfara en vresig samhörighet
därför att de rysligt många av oss
var förslavat hemmastadda i en verklighet
som så utan misskund förråade vår vardag.

Så kunde vi också närhelst det föll oss in
vandra de tunnslitna stigarna
ner till sjöstranden
och bara ropa våra namn
och alltid veta
att ekot inte skulle svika oss.

Så kunde vi bevisa för oss själva
att vi trots allt fanns till,
att du var du
att jag var jag,
och besynnerligast av allt:
att vi var vi!

Så kunde vi låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med vårt landskap,
låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med att vara människa.

IV

Men hur ofta stod vi ändå inte handfallna
i vår sorgtagna gemenskap,
alltid barfota i kylan,
alltid blottställda i kastbyarnas mitt!

Hur ofta bad vi inte för de våras skull
i samma stund som vi värjde oss för andras böner!
Och hur gärna ville inte frågorna från förr,
de orubbligt tveklösa, ständigt förfölja oss!

Och medan vi bevittnade hur orättrådigt
livets nådegåvor fördelades,
medan vanmakt och hunger torterade oss
och rikedomarna förökade sig nästgårds,
fanns till sist inte längre tid och kraft
att grubbla över naturens mirakel och tecken,
fanns inte ork nog att spjärna emot
vad hotelser och skrämslor det än gällde,
fanns inte tid och kraft
att dröja vid ekots bedövande tröst
eller söka efter människolivets undangömda innebörder,
fanns inte tid och kraft till annat
än att ge efter för frågorna
som ansatte oss redan i det skarpa gryningsljuset,
åter och åter,
oavbrutet.

V

Kan det ha varit meningen först
att människa inte skulle vara
människas glädje?

Kan det ha varit meningen först
att annans värde skulle sättas
högre eller lägre än ditt?

Kan det ha varit meningen först
att den börda du bär, oförskyllt eller ej,
inte också skulle bäras av mig?

Kan det ha varit meningen först
att länken mellan det oförlikneliga som är du
och det oförlikneliga som är jag
skulle brista av outtalad fruktan?

VI

Det var när vi insåg att människovärdet
ville urholkas till näst intill ingenting
som en grovlemmad brushane, en apostel söderifrån,
äntrade margarinlådan i hörnet av Järntorget
och tog till att orera med det omisskännliga,
messianska eftertrycket.

Hans budskap omfattade en framtid
glödgad av förändringens vindar.
Han åberopade en låghalt, skäggprydd mäster
som givit dvärgamödan på båten
och lagt nål och tråd åt sidan,
det sades grov i mun, grov i ord,
grov dessutom i den krympta kroppens språk.

Och sändebudet härmade och citerade,
knöt näven och gick till vädjande attack
i sin frälsare lillpalmens namn,
formulerade det vackraste
som någonsin givits mänskligheten som råd och norm:
förenen eder
och bären varandras bördor!

VII

Och det handlade om betydelsen av att vara människa,
det handlade om att vara människas like.
Det handlade om anständighet och omtanke,
om varsamhet med dessa våra minsta,
om rimliga möjligheter till mänsklig tillvarelseform.

Kanske var det fula ord för den
som redan var avlastad sitt ok
och som hamnat på rätta sidan om kritstrecket,
som redan såg sitt rike bestå
i kraft av nästans umbäranden och förnekelser.

Men där stod han i torgplatsens utkant,
den förutseende hetsporren,
och drabbade häpna lyssnare med sin förkunnelse
medan hans tunga stämma
slog eko mot fattigkvarterens husgavlar.

VIII

Sålunda såddes ett frö
till något som kallas solidaritet.

Sålunda lades i grund ett hopp
om begynnelsen till någonting som kallas jämlikhet.

Sålunda tedde sig upprinnelsern
till någonting som kunde kallas en fördjupad,
en förklarad människosyn.

Jag hade ju skrivit, uppskattande, om både Per Gunnar Evander och Stig Sjödin, faktiskt också skrivit mapptext till skivor, men – om man ser till musik – skrivit mer om andra genrer än seriös konstmusik. Därför blev jag inte så lite överraskad, när jag uppvaktades av Sandvikens orkesterförening om att skriva mapptext till föreningens planerade CD “Människas glädje. Dikt och musik om arbete, rättfärdighet och människovärde” (Proprius PRCD 9106, 1994). Men efter lite funderande tackade jag ja. Skivans inriktning framgår av ingressen:

Sandvikens Jernverk anlades 1862 och kom naturligt nog att i mycket prägla livet i den stad som växte upp kring verket. Denna CD har tillkommit som en dokumentation av en orkester – Sandvikens orkesterförening – och samtidigt av en bygd och människornas arbete där.

Om arbete, rättfärdighet och människovärde handlar de texter som Per Gunnar Evander och Stig Sjödin har skrivit; musiken skapades av Håkan Sund och Hans Eklund (samtliga med anknytning till Sandviken). Texterna bär på både historia och nutid, är på samma gång dokument och levande tradition. Människosynen och de grundläggande idéerna är i högsa grad aktuella – för vår tid och för varje ny generation.

CDn innehåller följande:

“Människas glädje” med text och recitation av Per Gunnar Evander samt musik av Håkan Sund. Sandvikens orkesterförening.

Hans Eklunds “Lamento”. Sandvikens orkesterförening.

“Sånger i stål” med text av Stig Sjödin, recitation av Ulf Palme och musik av Hans Eklund. Sandvikens orkesterförening och Hammarkören – solister Rolf Leanderson och Ellinor Carlsson.

“Hjalmar Branting in memoriam” med text och recitation av Stig Sjödin, musik: Hans Eklunds final ur Synfoni nummer 4. Sandvikens orkesterföening.

Här följer mina mapptexter:

Per Gunnar Evander

författare, (född 1933 i Ovansjö), har skrivit radiopjäser och scenpjäser och gjort en lång rad TV-filmer. Men det var som romanförfattare han debuterade, och det är som romanförfattare han har haft stora och välförtjänta framgångar. “Tjocka släkten” från 1965 har följts av ungefär 25 romaner (titlar som “Det sista äventyret”, “Härlig är jorden”, “Orubbat bo”); tillsammans bildar de ett av de intressantaste författarskapen i svensk samtidslitteratur.

Evander skildar i sina romaner relationer mellan människor, präglade av ångest, skuld och ensamhet. Samtidigt finns hos honom förståelse och förlåtelse – en mänsklig värme som bryter igenom romanhandlingens sakligt rapporterande yta. Därmed är också sagt att ett av de främsta kännetecknen på Evanders författarskap är hans solidaritet med utsatta människor: de som i avgörande skeden av sitt liv inte har fått tillräckligt mycket av kärlek och tillit. I likhet med Lars Ahlin ställer Per Gunnar Evander den avgörande frågan om människovärdet: Har inte alla ett värde blott och bart genom att finnas till?

Människas glädje

Evanders romaner är inte agitatoriska eller i någon platt mening “politiska”, men de rymmer – liksom Lars Ahlins romaner från “Tåbb med manifestet” och framåt – frågeställningar om gemenskap och människovärde, som är centrala för människor med en demokratisk och socialistisk åskådning.

Därför var det inte överraskande att han till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev “Människas glädje”, en text som mer uttryckligt än någon av hans romaner behandlar den demokratiska socialismens idéer och människosyn.

Texten rymmer förvisso referenser till den svenska arbetarrörelsens historia: “en apostel söderifrån äntrade margarinlådan” och “åberopade en låghalt, skäggprydd mäster”. Men dess budskap är djupare än de flesta jubileumskantaters: “Kan det ha varit meningen först / att annans värde skulle sättas / högre eller lägre än ditt?”

Liksom Ahlin rör sig Evander här i skärningspunkten mellan demokratisk socialism och – i Evanders fall möjligen en sekulariserad – kristendom. Där finns socialismens begreppsvärld med onaturliga rågångar och skoningslösa kamp “mellan ägare och ägda” men också kristen symbolik – “dela brödet”, “bären varandras bördor” och, på samma tema, tredje strofen i svitens femte avsnitt: “Kan det ha varit meningen först / att den börda du bär, oförskyllt eller ej, / inte också skulle bäras av mig?”

Håkan Sund

(född 1946 i Sandviken), dirigent, pianist, tonsättare. Musiken till “Människas glädje” stödjer och förstärker texten. Själv asscierar jag omväxlande till balett- och till filmmusik, vilket jag tolkar som att Håkan Sunds musik är mycket sinnlig; den talar samtidigt till flera av våra sinnen.

Hans Eklund

(född 1927 i Sandviken), tonsättare, lärare i harmonilära och kontrapunkt vid Musikhögskolan i Stockholm.

Hans Eklund fick sitt genombrott 1959 med ett beställningsverk för Radioorkestern, “Musik för orkester”. Bland hans övriga verk kan nämnas de tio symfonierna, “Musica da camera”-serien om sex konsertanta verk och radiooperan “Moder Svea”.

Om Eklund skriver Lennart Hedwall i “Den svenska symfonin”: “Eklund har i stort hållit fast vid en tonal överskådlighet, men den inre intensiteten har med åren stegrats till allt kärvare dynamik och allt större klanglig expansion.”

Lamento

Ordet är italienskt och betyder “klagande”. Under barocken fick ordet betydelsen av sorgeeffekt inom vokal- och instrumentalmusiken.

Eklunds “Lamento” pendlar mellan skärande sorg och tröst. De mjuka och tröstande partierna riskerar aldrig att bli för vackra; mot dem står dissonanser och stråk av sorg.

Sånger i stål

När Sandvikens Jernverk 1962 firade sitt 100-årsjubileum, beställde företaget en jubileumskantat av två sandvikensöner, författaren Stig Sjödin och tonsättaren Hans Eklund. “Kantat skriven till Sandvikens Jernverks 100-årsjubileum 1962″ uruppfördes på jubileets första dag, den 16 juni 1962. 1976 spelade Sandvikens orkesterförening, med skådespelaren Ulf Palme som recitatör, in verket på LP.

Hans Eklunds musik är ett gott exempel på kompositörens illustrativa förmåga. Det är en böljande, pulserande musik, i inledningen både sträv och pampig. I den fjärde dikten speglar musiken den hetsiga arbetsprocessen – en Maskinsång väl i klass med Elmer Diktonius´ verbala version.

Stig Sjödins texter har i de flesta fall en stram och allvarlig ton. Bildspråket är expressivt: “På rullbanan smattrar en orm / och hugger sin gadd i haspeln, / vispar med stjärten så att verket skallrar.” Men kantaten börjar “en varm och solstinn junidag” år 1858, “när molnen över sjön stod dräktiga med åska”, och där finns också romantiska partier med lugn andhämtning och sommarskir ton: “Verket ligger tyst i vila, andas lätt i sommardagen. / Brukets alla farstubroar doftar än / av unga björkar.” Och i den avslutande, sjunde dikten roar sig Sjödin med att låta självaste Konsuln stiga ned från sin statysockel för att gå en inspektionsrunda.

Stig Sjödin

För Stig Sjödin (1917-1993) innebar jubileumskantaten ett återvändande till ungdomens arbete som verkstads- och valsverksarbetare i Sandvikens Jernverk, och till den motivkrets han slog igenom med i debutsamlingen “Sotfragment” (1949), som dock mer präglades av personporträtt och personlig plåga.

Stig Sjödin var en av de främsta skildrarna av kroppsarbetarnas vardag och av industrikapitalismens människoförslitande framfart. Men han var också full av humor, mänsklig värme och, inte minst, sinnlighet.

“Sånger i stål” är ett gott exempel på att det går att skriva litterärt fullödiga beställningsverk; vid sidan av Sjödin har framför allt Birger Norman lämnat goda bidrag till den genren. Båda har också bidragit till att under årtionden göra fackförbundstidningar till intressanta kulturtidskrifter.

Hjalmar Branting in memoriam

När verket uruppfördes i samband med invigningen av nya Folkets hus i Sandviken den 16 februari 1974, medverkade Stig Sjödin som recitatör.

Dikten börjar med att författaren hör Brantings “röst som talar besinning”. Tanken och dikten går till det berömda foto där Branting, med mörk kostym, hatt och käpp, till synes oberörd vandrar bland ridande poliser med pickelhuvor och sablar, poliser som attackerar en demonstration, som har övergått i kravaller. (Fotot återges på sidan 12 i mapphäftet.) Branting “behåller hatten och besinningen på”.

Stig Sjödins dikt har en tydlig adress till det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets kommunistiska vänster, den som Lars Ahlin i en socialdemokratisk broschyr 1968 hade anklagat för “svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med `det högre medvetandet´”.

Musiken vi hör är finalen ur Eklunds fjärde symfoni, “Hjalmar Branting in memoriam” (1973). Den vill, enligt kompositören, “försöka vara ett äreminne över de människor, som trots fattigdom, förtryck och elände hade kraft och mod att kämpa sig fram till en människovärdig existens”. Verket är ett tydligt politiskt ställningstagande från Eklunds sida, vilket understryks dels av att där ingår – utöver Sjödins dikt – ett autentiskt utdrag ur Hjalmar Brantings rösträttstal från 1918, dels av musikaliska citat från kända arbetarrörelsesånger som “Arbetets söner”, “Internationalen” och Joe Hills “Svarta präster”.

Så långt min mapptext.

Jag vill här också återge Stig Sjödins texter:

SÅNGER I STÅL

Av Stig Sjödin (1962)

INTRODUKTION Recitation

En Fredriksdag, en varm och solstinn julidag,
när molnen över sjön stod dräktiga med åska,
kom en pojke brådskande från Jädran.
Han kramade ett telegram i näven och sprang
sig svettig på milen fram till Högbo.
Vi vet att han fick sällsam glädje i belöning
och att han bringade bud om en verklig saga.
I telegrammet stod två ord som skulle bygga en stad
och ge glans åt ett namn och en bygd.
Ända till Edsken måtte marken ha skakat av väntan.
Så löd beskedet: Blåsningen lyckad.
(1858)

I Kör

Sinter och järnsvamp, dolomit och malmer,
Alla med namn som skimrar av urgammal bergslag,
Nickel och krom och volfram den tunga,
Drar jag på diktens räv till din ära,
Vanadin även, kalk och kvartser, mangan,
I strävan att starkt legera min sång i ugnen.
Kokillen som ska forma mitt göt står rest.
Ett sekel förgår med skift vid skift,
Nu gör vi tillsammans ett dånande utslag för dem
Som skapat ett järnverk i världen.

Järnet som hämtats ur gruvan den djupa,
Elden som danat järnet till stål,
Rykande träkol och gaser, luftens syre,
Nu ser du dem brinna med högre mening.
Vaktad av män med kunskap och handlag
Elden flammar vid hytta och ugnar.
Röret och tråden, bandet och borren
Kräver av männen handlag med stål.

II Recitation, solo och kör

Stål skapar sång ur flammande skänkar,
slår eld med sprakande gnistor till ord.
Ugnarna väller den, valsarna pressar den,
traverserna lyfter tonnen med jätteklor
till hamrarnas städ.
Elektrodernas hetta vill jag leda till sången
och stjärnregn ur kokiller, kaskader
av hoppande, sprittande droppar av stål,
ur virveln som skapade världen
vill jag fånga en båge av ljus för sången.
Hör, ur jordens hjärta konvertern
hämtar sin starka pust och blåser ner stjärnor,
vrålar som vind ur världens lungor.
Tungt, tungt slår pen mot städ.
Så hamras stål till arbetssång.
Med hårda metaller skriver jag in dess styrka
i arbetsdagen, så att du ska känna dess mäktighet
välla som floder i hjärta och puls.

III Recitation

Storhammarn stampar på dynor så dovt
och mullrar i jordens inre.
På rullbanan smattrar en orm
och hugger sin gadd i haspeln,
vispar med stjärten så att verket skallrar.
Knipphammaren knäpper med nagel på stålet,
fnittrar som flickor på dans,
skäller som hundar när vädret är vällt.
Kom in i platinen som kvider när pressverket
tynger med smackiga suckar i den glödande hetan
eller i röret som roterar i reelen och väsnas.
Kom när bandverket skrattar ett dragspel fullt,
när kopplingen gnäggar likt hingstar och götverkssågen
om natten öppnar sitt svidande, hemliga sår.
På urfjädervind och på sågbladsvind
hörs många små sirliga violiner.
Stansar tickar och tuggar och hackar och slår,
trådverket snor en solröd slinga kring jorden.
Hör hur det lever under ordens kompressorer,
arbetsord som aldrig kom med på rapporten:
valsa, boka, maka, skäfta, slägga, skava, lyfta
och alla de ord som förvandlar stenen till stål.
Kom och se hur hjulet och axeln sig vrider kring dagen.
Poff, säger hyttan och tackjärnet sprakar
på brinnande fötter till formen,
slaggstenen rodnar i kvällarnas mörker.
Hör hur en arbetsdag, ett arbetssekel fogar verktyg
och hand samman till liv och till mening.

IV Recitation och kör

Ämnet på bordet och tången i näven,
sjutusen ämnen på bädden och räven,
hylsan på piken och dornen i spåret.
Det svider så ettrigt i självsprickesåret.
Röret och tången och den vischande valsen
och verket som står mig långt opp i halsen
och ånga och damm – men värmarn tar ut.
Tar skiftet och ämnena aldrig slut?

Tuber åt ryssen och tuber åt Ragnar,
sjutusen tuber på rävar och vagnar,
tuber för värme och tuber för ånga,
tuber i Tuben när skiften blir långa.
Tuben på dornen och dornen i spåret,
nu brinner det hett i självsprickesåret.
Och värmarn som jämt drar bit efter bit.
Kan någon förklara hur jag kom hit?

V Recitation och solo

Sent blir det sanning att bortom kraven
och slitet står en trohet och väntar,
en trohet mot ämnen och uppdrag.
För ritare, svarvare, skrivare, för alla.
Vem vill du räcka en blomma, bruten en dag
på Varpet där Storsjön står högglanspolerad?
Åt några som levde i trohet mot precisionen
och som med händer och ögon visste,
att bandet som fraktar berg
eller sluter kamerans linser till,
borren som envist skänker sin krona i malmen,
fjädern som mäter ut tiden,
ångpannetuben som förtätar kraften,
axeln som driver fartyg på haven,
att allt ska äga sitt mått, det exakta.
Från Varpet hämtar jag ett namnlöst blomster
att smycka en valsstol, bordet där konstruktören
grubblar eller till reglerarens plats,
till smältarens, dragarens, synarens platser,
till alla de platser där stålförädlare mötas.

VI Recitation och kör

Verket ligger tyst i vila,
andas lätt i sommardagen.
Brukets alla farstubroar doftar än
av unga björkar.
Jag ser män i träskor, blåblus tåga,
med kopparkrukor försiktigt burna,
i backen ner från åsen, över viadukten.
Män som lämnat sina arbetsplatser.

En såg i ugnens kokande bad
när smältan var ofärdig.
I dag bekräftar instrumenten hans kunskap.
En härdade stål och visste med handen
när fjädern vibrerade, sågen skar.
En kunde stiga upp i sömnen
och skifta tag med tången,
pilsnabbt hugga tråden som rann.
En reglerade hammarns kraft
och lät den dundra eller smeka.
I honom levde seismografen.

En hade en hemlig känsla för sprickor
och anade skavanker som bara mikroskop
kunde blotta. Synare kallades han.
En värmde med lynniga gaser
och fastställde de gradtal ämnena tålde.
Hans händer var blanka.
Många fanns som mätte med ögat,
med handen, med kunskap skolad
under en livstid.
Verket ligger tyst i vila
och i minnet doftar sommarbjörkar.

VII Recitation och kör

En dag när Storsjön glittrar glad
bortom fågelholmar och verket sjuder
av arbete och möda,
ska vi till vår häpnad skåda huru Konsuln
stiger ner ifrån sin tunga sockel.
Där på åsen går han att inspektera,
stödd på käppen ska han stanna inför synen,
det kan tänkas att han gråter glädjetårar.
Och med ett slag ska vi höra
dammluckorna i det förflutna brusa befriat
och hur Storhammarn i parken åter dundrar.
De hundra åren är plötsligt som intet.

HJALMAR BRANTING IN MEMORIAM

Av Stig Sjödin (1974)

När klockorna i Adolf Fredriks kyrka
talar om att arbetsdagen börjat,
hör jag en röst som talar besinning.
Den har malmens klang:
Böj dig inte slaviskt under varenda formel.
Och som en ros på 1 maj lyser orden:
Vad som betyder någonting är
att arbetarklassen samlar sig
och beslutar att medvetet sträva
mot en samhällsordning där inte
ett litet fåtal skördar lejonparterna av frukterna.
Det handlar om allas arbete, allas lön.

I de förenklade motsatsparen finns sällan
någon sanning, som täcker hela verkligheten.
Du tolkar inte livet med uppror och extas.
De måste paras med analys och kyla.
Färdriktningen är inte totalt beskriven
med de mäktigt skallande befrielseropen.
Till den måste du foga med murbruk,
svetslåga, hammare och nit
den ständigt förnyade solidariteten.
Ordet innebär organisation, likaså rörelsen
framåt!

I denna tid, när befrielsen mäts i hela hav
av blod, en tid som kan förlama dig med avsky,
återstår endast en tålmodig besinning.
Och insikten att ingen formel,
hur dräktig den än är med appeller och lockande
slagord, för alla tider visar ditt uppror vägen.

Den som saknar framtid tycker att livet
är för kort och att det förflutna
är en skog av orättvisor.
Där ser du förklaringen till de liknöjdas
förlamning.
Först när du inser att din insats, din handling
ingår i ett större och djupare mönster
har du en framtid och känner att syre
förnyar ditt hjärta.
När jag tyder innebörden i den unge astronomens ord,
så finner jag att framtiden är det enda vissa.

Jag kan smälta vax och lägga på livets plåt
och låta bitterheten etsa in för evigt
vad jag sett av orättfärdigheter.
Jag kan fösa ihop århundradens elände, fasor,
katastrofer, jag kan fylla kökssoffor,
vedbodar, uthus med svikna förhoppningar
och kröna detta berg av saknad med vägglöss
och lungsot och ge min hunger extra bränsle
med några generationers blåställ, träskor,
svett och valkar och därmed fastställa
det meningslösa i all ävlan.
Jag är likafullt överväldigad
från det ögonblick ordet når mig inifrån organisationen:
solidaritet är kunskap och besinning.
Jag ser en man i kravallernas mitt,
i ett korsdrag av vinande sablar.
Han behåller hatten och besinningen på.
Han fortsätter att lugnt argumentera.
Därmed anger han färdriktningen.
De ideologiska mallarna förändras
från tid till tid, precis som verkligheten,
men uttolkarna svär sig fast vid det entydiga.

Det finns bara ett entydigt.
Solidaritet fotad på kunskap
och förmåga att avböja varje förenkling,
varje formel som gör anspråk på att gälla
i alla tider.
Till sist blir allt en fråga om öppenhet
och ett tålamod som inte låter sig tvingas på knä.
Det finns i våra sånger om friheten.

Detta levande ord söker du förgäves
i monumentets tyngd.
Där är endast en del av gärningen beskriven.
Ögonblicket fångat i gjutarens form
håller fast framtiden, förstelnar den
till ogripbar massa. Metallerna talar inte.

Det finns en stig att gå i skrifterna,
den slingrar sig mellan raderna,
den förändrar sig under färden.
Där kan du, gläntvis, möta det levande ordet.
Socialism, heter det.
Det kränker inte, begränsar inte, förnedrar ej
och det är inte liktydigt med våld.
Det kan också skrivas Fred.
Det riktar sig till arbetets söner
i alla generationer, det är gränslöst.
Därför beskriver det framtiden.

I fem år passerade jag dagligen kyrkogården
med den enkla stenen, där röda tulpaner brinner
om våren, rosor om hösten.

En frostig februaridag med kajor i träden
såg jag en man stå vid graven, med blottat huvud,
med kroppen böjd som en fråga.
Han stod där länge, österhimlen brann som arbetarfanor.
Jag mötte hans lugna, förvissade ögon när han gick.
Och framtiden överfördes till mig
i häftiga vågor
och jag kände kamratens händer,
de som vill fördela frukterna lika.

Tilläggas bör att CDn har en mycket expressiv omslagsbild, Eigil Thorells “Två händer”.