Norman, Birger: Sista natten på Nordstjernan

Också Birger Normans ”Sista natten på Nordstjernan” (Rabén & Sjögren, 1978) har jag skrivit en kortrecension av tidigare, i Aktuellt i politiken (s). Flera av de bästa novellerna i den fanns sedan också med i urvalsvolymen ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980), som jag skrev om här om dan – ”Harjakten”, ”Sångboksköpet” och ”Hemligheten” – och det finns ju ingen anledning för mig att nu upprepa vad jag för bara ett dygn sedan publicerade. Ytterligare en novell med en stark social nerv, ”Två fingrar”, en berättelse om den farliga arbetsmiljön på sågverken och ännu mer om hur lite de anställda och deras kroppsdelar betydde för dem som ägde och bestämde, finns med i båda böckerna. I båda böckerna hittar man också stormberättelsen ”På kusten”, som är ett starkt vittnesbörd om att Birger Norman kan älv- och kustsjöfarten.

Men det finns också några noveller, som bara finns i ”Sista natten på Nordstjernan” men som de som blir intresserade av Normans författarskap borde ta sig tid att läsa. ”Yttersta dagen” ger en fruktansvärt rolig bild av den ångermanländska gudligheten, den där pastorns helvetespredikan kommer till korta medan de som håller sig till anden i flaskan klarar sig bättre den där dagen som verkar vara tidpunkten för yttersta domen.

Liksom en annan stark ångermanlandsberättare, Erik Nylén, skildrar även Birger Norman inte bara den religiöst extrema Ådalen utan också det revolutionärt röda Ådalen. Marskalken från det finska inbördeskriget är i novellen ”Marskalken” ytterst nära ett enmansmyteri, när han ska fraktas upp med båt från Sundsvall.

En ytterst läsvärd novell, i det här fallet om kärlek mellan en mogen kvinna och en till åldern alltför ung man, är också ”Pråmsommar” med dess dramatiska och hejdlöst roliga upptakt. Den här novellens handling tilldrar sig inte på Ångermanälven utan på Rhen och kan därför tyckas intryckt med skohorn i just den här sjöstöveln.

För att det ska gå, och för att det ska finnas ett sammanhang mellan bokens olika berättelser, har Birger Norman här tillgripit ett grepp som jag fann tveksamt när jag först läste boken och som jag fortfarande finner tveksamt: Han binder samman bokens olika historien med att den lilla besättningen på Norstjernan tillbringar en sista natt på båten, som ska skrotas, med att äta och dricka och berätta minnen; det är deras minnen som är bokens noveller.

Novellerna i sig står sig, som väl redan har framgått, mycket bättre än ramberättelsen. Men låt inte det här avskräcka er från att läsa novellerna!