Stark, Lucas: Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill

Från Lucas Stark i Göteborg har jag tillsammans med en vänlig hälsning fått hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon Records KAKACD 003, 2010, distribution Naxos). Det handlar om en mycket välgjord CD, och inte minst dess nya musikaliska arrangemang med smak av ”blues, jazz, country, rock, wienervals och svensk folkpark”, för att citera CD-häftet, kommr utan tvekan att locka nya generationer till fenomenet Joe Hill. Joe Hill lever fortfarande.

Samtidigt kan jag se ett litet problem med det här. Också Joe Hill lånade musikaliska uttryck från många olika håll – schlager, psalmer, revyvisor, ballader – men hans ambition var alltid att sångerna skulle kunna sjungas inte bara av en soloartist utan också av publiken; Joe Hills sånger var, liksom allt annat i IWWs lilla röda sångbok, tänkta att användas för unison sång. En del tidigare svenska Joe Hill-tolkare – Finn Zetterholm och andra – har både lagt sig närmare de lånade ursprungsmelodierna och, framför allt, gjort sångversioner som lockade lyssnarna att sjunga med åtminstone i refrängen.

Men det här ska inte tas som en grav anmärkning. Jag tror nog att de som av Lucas Stark lockas att ta till sig Joe Hills sånger också kommer att kunna lära sig sjunga sångerna unisont, om de känner för det.

Och med detta sagt vill jag gärna vidimera att just många av de mest kända Joe Hill-sångerna av Lucas Stark och hans medmusiker har fått ett medryckande musikaliskt uttryck: ”Halleluja, gå och driv” med sitt rockiga komp, ”Prästen och slaven” (här med Ture Nermans text som egentligen hette ”Svarta präster”) med stänk av valsklang, ”Luffaren” med dragspel och förändrad rytm, ”Ta-ra-ra-bom-ta-ra” i en musikaliskt kul ny version och så vidare är alla trevliga att lyssna på.

Men också den avslutande ”Närmare jobb till dig”, som har fått behålla sin psalmton och där Lucas Stark sjunger stämsång med Maud Lindström, är fin.

De flesta svenska textversioner som används är de av Jacob Branting och Rune Lindström som jag hade med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969). I några fall har Stark dock gjort avvikalser: ”Snodd” (”Stung Right”) använder sig av Jacob Brantings text men med en liten ändring: ”Snodd” har blivit ”Lurad”. Brantings ”Det är lång väg (ner) till soppkön” har delvis fått ny text och Rune Lindströms ”Mister Block” en, för övrigt utmärkt, ny text av Lucas Stark.

Starks främsta insats som textförfattare är emellertid att han har översatt och sjungit in två Joe Hill-sånger, som jag inte hade tillgång till när jag gjorde min Joe Hill-sångbok. De finns – utan återgivande av text – omnämnda i Ingvar Söderströms ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002), och det är nu roligt att också de har fått goda svenska textversioner. Den ena är ”Om kvinnofrågan” (”The Girl Question”, 1913, till Charles M Fillmores melodi ”Tell Mother I’ll Be There”. Den andra, som jag ska uppehålla mig utförligare vid, känner jag genast igen som ”Varför skola människor strida?”.

Den svenska sång jag associerar till är emellertid inte alls någon översättning av originalet, ”Silver Threads Among the Gold” från 1873, vars text skrevs av Eben E Rexford och musik av Hart Pease Danks. Danks’ melodi fick sin svenska text av journalisten och revyförfattaren Emil Norlander. Denne utgick dock inte alls från Rexfords engelska text utan skrev i stället en appell mot krig och för människors lika värde. Den första versen på svenska lyder:

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
||:Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.:||

Texten bearbetades senare (1915) av Valdemar Dalquist, vilken på vissa skivutgåvor angives som ensam svensk upphovsman.

Joe Hill skrev sin version av den här gamla schlagern år 1913. Enligt Ingvar Söderström har sången aldrig publicerats i bokform, men på nätet finns en uppgift om att den ingick i 1913 års upplaga av ”The Little Red Song Book”:

The Old Toiler’s Message

Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

”Darling I am growing old” —
So the toiler told his wife —
”Father Time the days have tolled
Of my usefulness in life.
Just tonight my master told me
He can’t use me any more.
Oh, my darling, do not scold me,
When the wolf comes to our door.”

CHORUS:
To the scrap heap we are going
When we’re overworked and old —
When our weary heads are showing
Silver threads among the gold.
”Darling, I am growing old –”
He once more his wife did tell —
”All my labor pow’r I’ve sold
I have nothing more to sell.
Though I’m dying from starvation
I shall shout with all my might
To the coming generation.
I shall shout with all my might –”

Och här finns nu alltså en svensk översättning:

Den gamle knegarns sista sång

Svensk text: Lucas Stark, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Old Toiler’s Message”)
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

Älskling, jag är trött och långsam, viska knegarn till sin fru.
Tiden har med mig gått hårt fram. Jag tror jag är färdig nu.

I dag kom chefen fram och sade: Stick! Du jobbar ej som förr.
Men älskling minns de goda åren, nu när hungern knackar på vår dörr.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Älskling, jag är trött och sliten, viskade han med raspig röst.
Jag har gnott sen jag var liten, från unga dar till ålderns höst.

Men trots att svälten står runt knuten, ska jag sjunga ”Upp till kamp!”.
För er som sliter och som jobbar, och för direktör och pamp.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.