Scola, Ettore: Fula, skitiga och elaka

Mot bakgrund av hanteringen i Italien av rumänska romer är det särskilt tragikomiskt att se Ettore Scolas (regi) film ”Fula, skitiga och elaka” (”Brutti, sporchi e cattivi”, 1976). Familjen i den här filmen – 21 personer ur fyra olika generationer, italienare, inte romer – lever tillsammans i ett ruckel i ett utkantsområde av Rom, närmast en soptipp. De sover alla tätt inpå varandra; sex förekommer mellan familjemedlemmar, även mellan generationerna, och då och då börjar ytterligare en mage att puta, om med bistånd av utomstående eller familjemedlemmar är inte alltid lätt att veta. Till bilden hör att familjen rymmer både en transvestit och en utvikningsbrud, vars framträdande utan några som helst fikonlöv i en herrtidning väcker både familjens och de kringboendes beundran. De hygieniska förhållandena är som man kan vänta sig. Den stora familjens försörjningsmöjligheter är närmast lika med noll – alltså möter vi en skara människor där också stölder och bedrägerier förefaller relativt vanliga.

De här människorna skildras dessutom utan något försonande skimmer – de är inte bara fattiga utan också fula, skitiga och elaka.

Familjens partriark, Giacinto Mazzatella (Nino Manfredi), är en försupen hustyrann, som dock gjorde sitt livs kap när han (knappast ofrivilligt) förlorade ena ögat: han fick en miljon lire i skadestånd. De här pengarna försöker de övriga familjemedlemmarna mangrant komma åt – ber om bidrag till mer eller mindre behjärtade ändamål eller försöker helt enkelt stjäla pengarna – men Giacinto håller hårt i dem, gömmer dem också än i en ventil, än ute på dass.

Ett slags terrorbalans råder mellan honom och de övriga, i vart fall fram till dess att han en kväll släpar hem en älskarinna, Iside (Maria Luisa Santella), vars breda bak och mycket yppiga bröst han fortsättningsvis ger plats i den äkta sängen, där hustrun får sova kvar på sin sängkant.

Nu får familjen nog om än inte av normala moraliska skäl – märk att en annan manlig medlem av familjen passar på att också han lägra Iside, när Giacinto sover. Men den här nya kvinnan utgör ett uppenbart hot mot alla dem i familjen (i stort sett allihop) som också suktar efter Giacintos pengar. Och så börjar några av de djärvaste med la mamma i spetsen att leka med tanken att helt sonika ta Giacinto av daga, och till slut protesterar inte ens hans egen gamla tandlösa mor nämnvärt. Vid en bröllopsmåltidsliknande initieringsrit – Giacinto är ju redan gift – förgiftas hans spaghetti med en kraftig dos råttgift.

Men den här gubbfan lyckas, i en kräkreflexstimulerande scen, spy upp det mesta av maten och överlever. Självklart måste han hämnas och det gör han genom att tända eld på kåken, där familjen sover. Fast han har otur: familjemedlemmarna lyckas alla – allra sist, med lite hjälp, gamla farmor – ta sig ut, och huset brinner inte helt ner, vilket var meningen.

Sen skruvas historien upp ytterligare ett varv: Till fastigheten anländer ytterligare en klan, som har fått köpa fastigheten av Giacinto. Ett vilt slagsmål utbryter mellan de båda familjerna ute på det som, med tanke på nattens brand, nu får betraktas som helvetets förgård, men sedan slutar historien med att alla dessa stridande fördömda tillsammans sover i de svartbrända ruinerna i soptippshelvetet.

Sällan har helvetet skildrats på ett så muntert sätt!