Tolstoj, Leo (i dramatisering av Kerber, Armin): Anna Karenina

Leo – min ryskkunnige svärson skulle skriva Lev – Tolstojs (1828-1929) roman ”Anna Karenina” publicerades i tidskrifter 1873-1877; den svenska tvåbandsutgåva som finns i vår bokhylla är, trots relativt fin stil, på cirka 900 sidor. När den nu på Uppsala stadsteater av Armin Kerber (dramatisering) och Linus Tunström (regi och bearbetning) har förvandlats till en teaterföreställning, är det sålunda tämligen givet att handlingen är starkt kondenserad.

Inte heller är det ett historiskt kostymdrama vi får se på Uppsala stadsteaters stora scen. Maja Ravns kostymer och i flera fall korta kjolar känns tidlösa men hör utan tvivel hemma i en modern tid, och hennes scenografi och rekvisita (sådant som en pooltrampolin, som ser ut att vara av plast, och en mobiltelefon) placerar också ”Anna Karenina” i en modern tid snarare än i Tolstojs 1800-tal.

Personerna och relationerna mellan dem i scenversionen är dock hämtade från Tolstojs roman, och för att underlätta publikens orientering bland de många agerande och deras inbördes, ofta erotiska, relationer, hittar man på sidan 5 i programhäftet ett grafiskt relationsschema. Men jag ska villigt erkänna att det bitvis ändå var svårt att greppa alla agerande och deras inbördes relationer.

Den här uppsättningens styrka är varken karaktärerna – dock med ett undantag, Anna Karenina spelad av Bahar Pars – eller dramaturgin. Det som i stället tilltalade mig och, skulle jag tro, stora delar av den övriga publiken var den erotiska stämningen, i Maja Ravns scenografi ytterligare understruken av detaljer som björkskog och ormbunksnår. Men det gör också att den här föreställningen, mer än på helheten, lever på enskildheter som den älskog (med viss betoning på skog) Kitty (Elisabeth Wernesjö) bedriver med Levin (Jacob Hultcrantz Hansson) och där bådas nakna kroppar bara är lätt dolda av växtdelar.

Men jag måste också bekänna att jag nog hade väntat mig mer av den här scenuppsättningen av ”Anna Karenina”.