Holmberg, Åke: Skuggornas Hus

Åke Holmberg (1907-1991) är, med rätta, mest berömd för böckerna om Ture Sventon.

Men han har skrivit många andra läsvärda böcker också. Jag vill till exempel påminna om bilderboken ”Lilla spöket” från 1967.

Som sig bör blev han belönad med pris: Svenska Dagbladets litteraturpris 1948 och Nils Holgersson-plaketten 1961.

Liksom Astrid Lindgren hörde han till Rabén & Sjögrens stall av med tiden allt mer ryktbara barn- och ungdomsboksförfattare, och när Folket i Bild 1952 i samarbete med Rabén & Sjögren startade en ungdsomvariant av sin folkbokserie, var de två första titlarna Astrid Lindgrens ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” och Åke Holmbergs ”Skuggornas Hus”.

”Skuggornas Hus” hade ursprungligen utkommit 1946, och jag läste den med stor behållning någon gång i slukaråldern. Här om dan var jag tillsammans med Birgitta, Anna och Ella till den jättelika loppmarknad, som härbärgeras i den före detta pepparkaksfabriken i Norrskedika – Ella fick i förväg ett skrivbord i födelsedagspresent från mormor och mig – och hittade där också ett par av de tidigaste numren i FiBs ungdomsbokserie, bland dem ”Skuggornas Hus”.

Vilket förstås ledde till att jag läste om den.

Boken håller än i dag; den borde snarast återutges. Dagens ungdomar skulle sannolikt finna den väl mycket kommaterad (ungefär som min blogg; jag lärde mig satslära och kommatering i 1940- och 1950-talens svenska skola), men säkert skulle de tycka, att historien var spännande och väl berättad, också väl illustrerad av Ragnar Lindén; omslagsbilden i färg är dock signerad Hans Arnold, suggestiv i stilen han också.

Ture Sventon-böckerna har ju formen av parodier på deckargenren och blir maximalt njutbara för den som känner till schablonerna i denna. Det gjorde den unga publiken, när Åke Holmberg publicerade Ture Sventon-böckerna. Det fanns på den tiden en uppsjö av ungdomsdeckare, som förstås i sin tur hämtade förebilder i deckarlitteraturen för vuxna. Åke Holmbergs ”Skuggornas Hus” är i själva verket ett bra exempel på deckare för unga, till och med en lysande bok i genren.

Det senare gäller så väl miljö som psykologi och handling.

Miljön är det efterkrigstida Sommarsverige med skolpojkar på lov. Bokens båda huvudpersoner, Bo och Alf, kommer från mindre välbeställd respektive lite bättre ställd medelklass – annars skulle ingen av deras familjer ha haft råd att hålla sig med sommarställe i den tidens Sverige – och de hamnar i ett släktdrama, som tilldrar sig i övre medelklass med pengar att girigt sträva efter.

Boken börjar som en solig sommarlovsskildring, men snart går mörka underströmmar genom handlingen. Det börjar i sommarhuset hos den faderlöse och överbeskyddade Alf, som har bjudit sin klasskompis Bo att komma och hälsa på en del av sommarlovet. Åke Holmberg skildrar med små medel och ganska trovärdigt det händelseförlopp, som får Alf att besluta sig för rymma hemifrån – och ta vännen Bo med sig.

Deras rymmarstråt genom ett lantligt landskap är väl tecknad, men den riktigt spännande delen av handlingen tar sin begynnelse, när de, genomvåta, frusna och hungriga, knackar på i det nedsläckta och till synes öde Skuggornas Hus.

Genom ett förväxlingsdrama tror husets innehavarinna, en ensam gammal dam, ”faster” Anna, att de båda rymlingarna är hennes brorsbarn, tvillingarna Alf (!) och Arne, som efter femton år har återvänt från Argentina. Den här förväxlingen bidrar också till att den gren av damens släkt, som de senare träffar i den betydligt flottare sommarvilla, Forest Hill, som ägs av hennes bror Gottfrid, inte förstår att pojkarna inte är de som Anna tror att att de är. Vi talar nu om Gottfrid och så om de fyra flugorna (faster Annas uttryck) som surrar omkring honom för att komma åt hans pengar.

I själva verket, berättar faster Anna för pojkarna, har hon nyligen hindrat ett mord på Gottfrid: hon tog den medicinburk (med ett specialpreparerat piller) någon – men vem? – ställde på Gottfrids nattduksbord. Alf och Bo (den senare av henne alltså antagen heta Arne) får bokstavligen i uppdrag av henne att ta sig till Forest Hill och avslöja vem av ”flugorna” som vill mörda Gottfrid.

Också skildringen av vistelsen på Forest Hill har många intressanta poänger. Den ändar i att farbror Gottfrid faktiskt dör – han, med sitt svaga hjärta, skräms ihjäl av ett föregivet spöke.

Slutdramat, som äger rum i Skuggornas Hus, har som utgångspunkt att också faster Anna troligen kommer att mördas. Hur det exakt slutar och vem mördaren är ska man ju inte avslöja heller när det är fråga om ungdomsdeckare, men avslöjandet sker på klassiskt deckarmaner och blir nog så dramatiskt.

Inte heller ska jag avslöja, hur det går när pojkarna kommer hem igen. Läs själva!