Le piano du pauvre

En av de stora i 1950-talets franska viskonst var Léo Ferré (1916-1993): poet, visdiktare, musiker, anarkist.

Också hans visor översatte Lars Forssell. När jag gjorde sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), var det ganska självklart att i bokens fredsavdelning ta med Ferrés ”Le piano du pauvre” och Lars Forssells svenska översättning ”De fattigas piano”.

Le piano du pauvre

Fransk originaltext och musik: Léo Ferré, 1954

Le piano du pauvre
Se noue autour du cou
La chanson guimauve
Toscanini s’en fout
Mais il est pas chien
Et le lui rend bien
Il est éclectique
Sonate ou java
Concerto polka
Il aim’ la musique

Le piano du pauvre
C’est l’Chopin du printemps
Sous le soleil mauve
Des lilas de Nogent
Il roucoule un brin
A ceux qui s’plais’nt bien
Et fait des avances
Ravel ou machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’y r’commence

Le piano du pauvre
Se noue autour des reins
Sa chanson guimauve
Ça va toujours très loin
Car il n’est pas chien
Toujours il y r’vient
Il a la pratique
C’est pour ça d’ailleurs
Qu’les histoir’s de coeur
Finiss’nt en musique

Le piano du pauvre
Est un joujou d’un sou
Quand l’amour se sauve
Y’a pas qu’lui qui s’en fout
Car on n’est pas chien
On le lui rend bien
On est électique
Jules ou bien machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’on y r’pique

Le piano du pauvre
C’est pas qu’il est voyou
La chanson guimauve
On en prend tous un coup
Car on n’est pas chien
On a les moyens
Et le coeur qui plisse
Quand Paderewsky
Tir’ de son étui
L’instrument d’service

Le piano du pauvre
N’a pas fini d’jacter
Sous le regard fauve
Des rupins du quartier
Pendant qu’les barbus
Du vieil Institut
Posent leurs bésicles
Pour entendre au loin
Le piano moulin
Qui leur fait l’article

Le piano du pauvre
Dans sa boîte à bobards
S’tape un air guimauve
En s’prenant pour Mozart
S’il a l’air grognon
Et joue sans façons
Des javas perverses
C’est qu’il est pas chien
Et puis qu’il faut bien
Fair’ marcher l’Commerce…

Lars Forssells svenska version lyder så här:

De fattigas piano

Svensk text: Lars Forssell, 1956

Fransk origianltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man kan bli kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
än varje duskål i Genève – er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte pling-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs ”The hollow men”,
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Mialano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.