Besh o droM: Ha megfogom az ördögöt / Once I Catch the Devil

När Birgitta och jag 2006 gjorde en minnesvärd båtfärd nerför Donau, försökte jag i de länder vi besökte bland annat hitta intressanta skivor från de länder vi gjorde landstigningar i. Särskilt många fynd, faktiskt också med musik från kringliggande länder, gjorde jag i en skivbutik alldeles nära saluhallen i Budapest. Killen som sålde skivor där och jag fann varann genast: Jag ville ha hjälp med att hitta intressanta skivor som speglade Ungerns och gärna övriga donauländers folkmusik, frågade dessutom om det gjordes någon bra jazz och blues i Ungern, och han förstod genast att han framför sig inte hade någon turist med ambitionen att köpa hem någon musikalisk souvenir utan att jag var genuint intresserad av det slags musik jag frågade om. Så vi gick därifrån med en hel bunt skivor, och det visade sig senare att inte någon enda av dem var ett felköp.

Det var den här killen som tipsade mig om en samma år, 2006, utgiven skiva med ett för mig helt okänt band, Besh o droM. Jag förstod så mycket som att den här ungerska gruppen spelade folkmusik från Ungern och även andra länder men mixade influenser från olika nationella idiom och även jazz. Skivan heter på ungerska ”Ha megfogom az ördögöt”, på engelska ”Once I Catch the Devil” (BOD 0404), och den är verkligen hörvärd.

Skivtiteln är lika med namnet på en av låtarna, så jag antar att den parallella engelska titeln täcker innehållet i den ungerska titeln. Annars innehåller CD-häftet inga översättningar av låttitlarna, ej heller av de ungerska texterna som återges där. Estniskan, som är mitt barndosmspråk, är ju mycket avlägset släkt med ungerskan, men här har jag ingen hjälp av att kunna estniska. Så jag lyssnar på huvudvokalisten Ági Szalóki, på inhopparen i ett par nummer Mónika Miczura och Ádám Pettik, som sjunger på ett spår, och förstår ingenting. Det enda jag begriper är att ”ének” i skivhäftet måste betyda ”sång”.

Men musiken behöver ju inte översättas, och den är häftig!

Den nämnde Pettik spelar till exempel olika slags trummor (derbuka, kanna, dobok) av lite ovanligt slag. Stilblandning, som märks också i valet av instrument, utmärker till exempel Gergö Barcza, som trakterar dels alt- och sopransax, dels flöjter av olika slag: kaval, en ändblåst flöjt, ney, en flöjt man blåser i mungipan om jag har förstått saken rätt och så något slags herdepipa. László Békési spelar sax och klarinett, Péter Tóth trumpet och Vajdovich Árpád ståbas. Jószef Csurkulya hörs på cimbalom (dulcimer) och Attila Sidoo på gitarr. Vad tapan är, det som Csaba Talabos spelar, fick jag forska lite kring, men jag har nu förstått att det rör sig om en trätrumma klädd med get- eller fårskinn.

Den här redogörelsen för sättningen borde ge läsarna åtminstone en aning om hur ett band, bestående av både helt moderna instrument och ålderdomliga folkliga sådana, kan tänkas låta. Föreställ er folkmusik från sydöstra Europa med lite jazzklanger, men märk att det knappast i något fall rör sig om etniskt ren folkmusik utan om blandformer.

Titellåten, med en tempoväxling i riktning mot en mer jazzig form, har till exempel hämtat element ur rumänsk, ungersk och moldavisk folkmusik. Den kanske allra bästa låten på skivan, ”Bonchidai”, har moldaviska, ungerska och transsylvaniska rötter men innehåller också element av judisk klezmermusik. Till exempel den avslutande ”Cimbalmos” kommer från Rumänien, ”Egy ásdáz esoesek” från Makedonien – men har här fått jazziga inslag.

”Rumelaj” blandar zigenarmusik med traditionell bulgarisk musik. ”Bivaly”, åter en låt med inslag av jazzrytmer, är en tradionell zigensk melodi, medan ”Kamionos kút” har både grekiska och zigenska rötter. Det känns befriande att notera att ett band som måste sägas höra till sitt lands musikaliska avantgarde i så stor utsträckning spelar musik, skapad av romer, som ju är illa behandlade och förföljda i dagens Ungern.. Jag förstod så mycket som att den här ungerska gruppen spelade folkmusik från Ungern och även andra länder men mixade influenser från olika nationella idiom och även jazz. Skivan heter på ungerska ”Ha megfogom az ördögöt”, på engelska ”Once I Catch the Devil” (BOD 0404), och den är verkligen hörvärd.

Skivtiteln är lika med namnet på en av låtarna, så jag antar att den parallella engelska titeln täcker innehållet i den ungerska titeln. Annars innehåller CD-häftet inga översättningar av låttitlarna, ej heller av de ungerska texterna som återges där. Estniskan, som är mitt barndosmspråk, är ju mycket avlägset släkt med ungerskan, men här har jag ingen hjälp av att kunna estniska. Så jag lyssnar på huvudvokalisten Ági Szalóki, på inhopparen i ett par nummer Mónika Miczura och Ádám Pettik, som sjunger på ett spår, och förstår ingenting. Det enda jag begriper är att ”ének” i skivhäftet måste betyda ”sång”.

Men musiken behöver ju inte översättas, och den är häftig!

Den nämnde Pettik spelar till exempel olika slags trummor (derbuka, kanna, dobok) av lite ovanligt slag. Stilblandning, som märks också i valet av instrument, utmärker till exempel Gergö Barcza, som trakterar dels alt- och sopransax, dels flöjter av olika slag: kaval, en ändblåst flöjt, ney, en flöjt man blåser i mungipan om jag har förstått saken rätt och så något slags herdepipa. László Békési spelar sax och klarinett, Péter Tóth trumpet och Vajdovich Árpád ståbas. Jószef Csurkulya hörs på cimbalom (dulcimer) och Attila Sidoo på gitarr. Vad tapan är, det som Csaba Talabos spelar, fick jag forska lite kring, men jag har nu förstått att det rör sig om en trätrumma klädd med get- eller fårskinn.

Den här redogörelsen för sättningen borde ge läsarna åtminstone en aning om hur ett band, bestående av både helt moderna instrument och ålderdomliga folkliga sådana, kan tänkas låta. Föreställ er folkmusik från sydöstra Europa med lite jazzklanger, men märk att det knappast i något fall rör sig om etniskt ren folkmusik utan om blandformer.

Titellåten, med en tempoväxling i riktning mot en mer jazzig form, har till exempel hämtat element ur rumänsk, ungersk och moldavisk folkmusik. Den kanske allra bästa låten på skivan, ”Bonchidai”, har moldaviska, ungerska och transsylvaniska rötter men innehåller också element av judisk klezmermusik. Till exempel den avslutande ”Cimbalmos” kommer från Rumänien, ”Egy ásdáz esoesek” från Makedonien – men har här fått jazziga inslag.

”Rumelaj” blandar zigenarmusik med traditionell bulgarisk musik. ”Bivaly”, åter en låt med inslag av jazzrytmer, är en tradionell zigensk melodi, medan ”Kamionos kút” har både grekiska och zigenska rötter. Det känns befriande att notera att ett band som måste sägas höra till sitt lands musikaliska avantgarde i så stor utsträckning spelar musik, skapad av romer, som ju är illa behandlade och förföljda i dagens Ungern.