Sjöman, Vilgot

Vilgot Sjöman, författare, filmregissör med mera, har avlidit – inte så oväntat med tanke på åldern; han var född 1924.

För oss som var unga på 1960-talet var han ett stort namn: en regissör som med filmer som “491″ (1964), “Jag är nyfiken – gul” (1967) och “Jag är nyfiken – blå” (1968) bröt tabun och som blev mycket känd och uppskattad, också utomlands.

Det Laboremus jag var hyperaktiv i i början av 1960-talet var lika mycket kulturförening som politisk förening och var, mycket tack vare den här kombinationen, i mitten av 1960-talet uppe i över 500 betalande medlemmar.

Självklart ville vi ha mötesmedverkan av en så intressant regissör som Vilgot Sjöman, och när hans “Älskarinnan” med Bibi Andersson och Per Myrberg gick upp på biograferna 1962, ordnade vi ett kombinerat filmprogram: först gick medlemmarna på bio och såg “Älskarinnan”, och sen hade vi eftersnack med Vilgot, på Västgöta källare om jag inte minns fel. Föreningen lät till och med trycka en färgaffisch i offset för det här evenemanget.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) gjorde om denna partitidskrift till ett familjemagasin med både kultur och politik, var det självfallet att också Vilgot Sjöman skulle finnas med på ett hörn. I tidningens julnummer 1978 (nummer 21, 7 december) finns han på omslaget under texten “Vilgot Sjöman: Kärlek och fördomar i Papua”. De påföljande fyra sidorna innehåller en text av Sjöman med rubriken “I Papua ligger hjärtana gömda i lädersäckar…” med foton, till stor del i fyrfärg, tagna av honom själv.

Långt innan Vilgot Sjöman blev känd som filmmakare, hade han slagit igenom som skönlitterär författare; hans debutbok var romanen “Lektorn” (1948).

I slutet av 1970-talet återvände han till romanskrivandet. Hösten 1979 utkom “Linus och Blenda” (Norstedts), början på en läsvärd självbiografisk romanserie. Som ensamredaktör för recensionsavdelningen Spegeln tog det ibland tid att hinna läsa och sen skriva om alla nyutkomna böcker, och dessutom var utrymmet i varje nummer begränsat. Min recension av “Linus och Blenda” infördes därför först i nummer 19 1980; boken hade dock då fått ny aktualitet genom en film och ytterligare en bok om Linus.

Jag skrev, att “Linus och Blenda” “är en utmärkt roman i den klassiska bildnings- och arbetarrörelsegenren”. – – – “Det är en fin roman om, bland annat, generationsklyftor betingade av skillnader i utbildning och möjligheter. `Linus och Blenda´ är också en ypperlig motvikt mot en del av tidens idealiserande arbetarklasskildringar.

Det är en utomordentligt sensuell – och visuell – roman. Det märks att författaren är van att se genom kameraögat, arbeta med bilder.

Lustigt nog är däremot `Linus eller Tegelhusets hemlighet´(Norstedts) som Vilgot Sjöman har skrivit i direkt anslutning till sin film med samma namn (handlingen är inte alls identisk med den i `Linus och Blenda´), oförmögen att leva ett eget liv som prosaberättelse. Så läs hellre `Linus och Blenda´ – `Linus eller Tegelhusets hemlighet´ möjligen som ett komplement till filmen.”