Baum, Frank L + film: Trollkarlen från Oz

Amerikanska filmer för barn bygger ofta på böcker, skrivna av europeiska författare; Walt Disney står för flera av de mest kända exemplen på detta.

Ett undantag är ”Trollkarlen från Oz” (”The Wizard of Oz”) från 1939. Den bygger på en amerikansk barnklassiker, ”The Wonderful Wizard of Oz”, skriven av Frank L Baum och utgiven år 1900.

Filmen fick stort genomslag när den premiärvisades här i Sverige år 1940, Judy Garland som spelade huvudpersonen Dorothy blev känd och filmens av henne sjungna ledmotiv ”Over the Rainbow” en omtyckt populärmelodi. Däremot har Frank L Baums bok, den som filmen bygger på, aldrig varit särskilt mycket läst i vårt land. Mitt eget exemplar av bokens svenska version, ”Trollkarlen från Oz” (översättning Sam J Lundwall) är En bok för alla-utgåvan från 2002. (Men jag tror att jag har gett något av mina barn en tidigare upplaga.)

Filmen har jag förstås sett tidigare, vad jag kan komma i håg nu i TV på den tiden när vi fortfarande bara hade svart-vit TV. Det betyder att jag, när den här om kvällen gick i TV, för första gången såg den i färg.

Den är intressant som exempel på tidig färgfilm. Färgen används skickligt för att markera Dorothys medvetslöshetsdröm om äventyren i Oz – inslagen från Kansas i början och slutet av filmen är i svart-vitt eller snarare brunton. Samtidigt slås man av hur grälla à la teaterkulisser många av exteriörerna i sagopartiet är.

Specialeffekterna – tornadon, häxornas entréer och annat sådant – är naturligtvis inte märkliga mätta med dagens mått. Men på sin tid gjorde de alldeles säkert ett fantastiskt intryck.

Den inledande, realistiska handlingen tilldrar sig alltså i Kansas. Den föräldralösa Dorothy (Judy Garland) bor på en bondgård hos tant Em (Clara Bendick) och farbror Henry (Charley Grapewin). På gården arbetar också Hunk (Ray Bolger), Zeke (Bert Lahr) och Hickory (Jack Haley).

Den elaka grannkvinnan Miss Gulch (Margaret Hamilton) hotar att låta avliva Dorothys hund Toto, som har ställt till ofog hemma hos henne, men Toto lyckas fly från korgen på pakethållaren på Miss Gulch’s cykel, och Dortohy beslutar sig för att rymma tillsammans med sin älskade hund. På rymmarstråt träffar de fjärrskådaren professor Marvel (Frank Morgan), som med några lämpliga trick får Dorothy att vilja återvända hem.

Trakten drabbas av en mycket kraftig tornado, för övrigt mycket realistiskt skildrad i filmen. Innan Dorothy har hunnit hem, tar resten av hennes familj skydd i en källare, och precis när Dorothy är på väg in, får hon en hård smäll i huvudet och tuppar av.

Här startar drömmen/sagan.

Huset sugs upp i luften av tornadon och den nu (i drömmen) vakna Dorothy ser föremål flyga förbi fönstret. Bland det som flyger förbi finns den elaka Miss Gulch, nu i skepnad av en häxa på en kvast.

Huset landar i en främmande sagovärld – och kvaddar vid landningen den elaka Östhäxan (det vill säga Miss Gulch). Häxan har fört ett förfärligt regemente över det land av dvärgar där Dorothy landar – lilliputarna jublar över att häxan är död! Dorothy tas i försvar av den goda häxan från Norr (Billie Burke), när den döda östhäxans syster, den likaledes onda häxan från Väst (även hon spelad av Margaret Hamilton) hotar henne, och får av nordhäxan till skydd den döda östhäxans magiska skor.

Dorothy finner det land hon har hamnat i fantastiskt men undrar också, hur hon ska kunna ta sig och Toto med hem till Kansas. Av den goda häxan får hon rådet att uppsöka den mäktige Trollkarlen av Oz för att få hjälp med detta. Hon måste då följa den gula vägen till Smaragdstaden, där Trollkarlen bor.

Dorothy och Toto ger sig i väg och möter på vägen mot Smaragdstaden tre figurer, märkligt avvikande men samtidigt med drag av drängarna hemma på gården. (De spelas av samma personer.) Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Dorothy föreslår de här sorgliga skepnaderna att, också de, be den mäktige trollkarlen om hjälp, och de slår följe med henne.

Både de här mötena och de nu fyra vandrarnas äventyr längs vägen – oupphörliga attacker från Västhäxans sida, träd som lever, sövande vallmofält och annat sådant – är på bästa sagonivå.

Slutligen når de Smaragdstaden och lyckas, efter upprepade försök och hinder, bli insläppta hos trollkarlen – som dock själv inte visar sig. Av trollkarlen får de som villkor för att få sina önskningar uppfyllda i uppdrag att hämta västhäxans kvast.

Det lyckas dem också, trots de uppenbara handikapp Dorothys tre följeslagare har. Hur det går till ska jag inte berätta i detalj, men jag kan ju åtminstone avslöja, att västhäxan inte tål vanligt vatten.

Och så kommer då klimax, på samma gång ett antiklimax: Den store trollkarlen visar sig vara en vanlig man utan några som helst magiska egenskaper. Trollkarlen spelas för övrigt av samme skådespelare som spelar den fiffigt fifflande fjärrskådaren i filmens upptakt.

Trollkarlen ger dock Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet bevis på att de nu har hjärna, hjärta och mod. Sens moralen är mer än övertydlig: De har under äventyret med häxan bevisat att de har vad de har trott sig sakna.

När Trollkarlen så abdikerar från sin tron i Oz för att per luftballong ta sig hem till USA, överlämnar han makten till Dorothys tre vänner.

Dorothy skulle egentligen också ha följt med i luftballongen men missar den när Toto, opassande nog, hoppar ur och hon måste följa efter.

Men då kommer den goda häxan på nytt till hjälp, och här är sens moralen ännu mer övertydlig: Dorothy måste intensivt tänka tanken ”borta bra men hemma bäst” – och vips befinner hon sig hemma i sängen, ömt vårdad av tant Em och omgiven av de övriga välbekanta ansiktena på gården.