Piirpauke: Muutolinnot / Terra nova

Piirpauke bildades 1974 av Sakari Kukko men är, trots det stora inslaget av finska musiker, långt ifrån ett entydigt finskt band. Genom åren har ett stort antal musiker från många olika länder spelat i Piirpauke, och Piirpaukes skivor innehåller musik av mångahanda slag: inlån, ofta blandade, från finsk traditionell dansmusik, folkmusik från många håll i världen och jazz, för att bara nämna några influenser, bildar här tillsammans det man brukar kalla världsmusik.

Jag har förstås även tidigare lyssnat på Piirpauke, men när jag i december 2007 på IOGTs/NTOs julmarknad på Drabanten i Uppsala hittade en bunt CD efter min döde bror Matti, hittade jag den här som jag inte ägde eller hade lyssnat på:”Muutolinnot / Terra Nova” (Zen Master / Rocadillo Records ZENCD 2037, 1993).

Som jag redan har antytt, har sammansättningen i Piirpauke växlat kraftigt genom åren, men centralgestalt är alltid Sakari Kukko, i det här fallet på keyboards, saxofoner, flöjter, trummor, percussion och sång. I just det här fallet består Piirpauke främst av dels Cinta Hermo, sångerska från Andalusien men som också spelar akustisk gitarr, kastanjetter och flamencoskor, och så senegalesen Ismaila (på CDn kallad Ismael) Sane, percussion och sång. Dessutom medverkar på enskilda spår även andra musiker från Finland och andra länder. Den här CDn är inspelad på Teneriffa, vilket är ännu ett vittnesbörd både om Piirpaukes turneer i många av jordens länder och om att gruppen har hämtat sin musik, åtminstone grundmaterialet i den, från många olika håll.

Piirpauke rör sig också i tiden. CDn öppnar med ”Karavana”, ett stycke turkiskt influerad musik, som bygger på ett körparti i Wolfgang Amadeus Mozarts ”Enleveringen ur Seraljen”. Också i det avslutande spåret, ”Terra Nova”, säger sig Piirpauke ha hämtat inspiration från Mozart.

Någon hänvisning till ”Vårt land” finns inte, men för egen del uppskattar jag inte minst de låtar som har sina rötter i finsk musik. Då tänker jag inte främst på Cinta Hermos skildring av hur hon upplevde den finska vintern med både sol och snö, ”Secreto”, utan mer på det som går tillbaka på det purfinska: skildringen av det lustiga dragspelet i ”Hilpeä hanuri”, valsen (i icke dansant rytm) ”Savonmuan Hilima”, ”Hämäläinen kehtolaulu0″, en vaggsång från Tavastland, Viljo Vesterinens ”Maijan polkka” (Maijas polka) och ”Muutolinnot” (flyttfåglar) skriven under andra världskriget av Valto Tynnilä och Martti Jäppilä. Allra bäst av de här finskpräglade låtarna är ”Tuohinen sormus” (näverring), en traditionell jenka, men ”Marssi” (marsch – här dock framförd som gammal dansmusik), skriven av Teppo Repo från det under kriget förlorade Viipuri/Viborg, är inte så dum den heller.

Den nämnde Repo var ingermanlänning, alltså från det område mellan Finland och Estland som historiskt hyste en ganska stor befolkning med ett finsk-ugriskt språk. Han komponerade också ”Suru (Sorrow II)”, som ligger som nummer två på den här CDn. Men låten före, ”Tristesa (Sorrow II)”, komponerades av Kukko och Hermo när irakiska trupper attackerade kurderna. Det här ser ut som en politisk tanke.

Också zigenarna är ett förföljt folk, inte minst i Rumänien. Rumänsk zigenarmusik är inspirationskälla till ”Caracola” – men man ska kanske inte övertolka det här stycket till något annat än just världsmusik. Piirpauke verkar förtjusta i just rumänsk musik. Från Rumänien kommer också den traditionella ”Selestat”, där vi får höra Kukko spela sopransaxofon.

Ismaila Sane breddar ytterligare repertoaren på den här CDn med ”Wonto minima”, som bygger på en traditionell sång från Jola-stammen i hans forna hemtrakter i södra Senegal.

Men jag vill i samtliga fall betona, att låtarna oavsett sitt ursprung spelas på världsmusikvis med musikaliska influenser som blandas med varann. Ytterligare ett exempel på detta är ”Raga Shostelerias”, där element från en cellokonsert av Dimitri Sjostakovitj blandas med indisk musik och flamenco.