Lindberg, Sven: Musik ombord

Det händer att jag ser repriser av gamla långfilmer på TV. I det här fallet ledde min recension av en Alice Babs-skiva med inspelningar från 1960-talet, där också Svend Asmussen medverkade på ett par spår, till att jag, efter lite nätkorrespondens med Björn Kumm, beslöt mig för att tillsammans med hustrun se eftermiddagssändningen i TV av Sven Lindbergs Alice Babs-film ”Musik ombord” från 1958. Om inte annat borde ju musikinslagen med sångkonstellationen SweDanes – förutom Alice Babs och Svend Asmussen också Ulrik Neumann – och originalmusiken av bland andra Bengt Hallberg göra filmen värd att se.

Men för att gå rakt på sak: Det här var något av den värsta smörja vi någonsin har sett på film. Musiken lyfter aldrig den förvirrade storyn ovanför kalkonnivån – utöver de redan nämnda medverkar på den fronten även till exempel Tage Severin och tysken Paul Kuhn (de många tyska inslagen i filmen fanns där väl för att göra det möjligt att exportera den till Tyskland) – och manuskriptet är så hopplöst att skådespelarkonsten egentligen bara ibland kan glimta till i småroller som den som görs av Ove Tjernberg.

Handlingen är så krystad att det inte finns anledning att återberätta den, men den är samtidigt så full av schabloner, att man faktiskt gång på gång börjar skratta åt eländet. De omotiverade musikavbrotten fungerade ändå, som i buggavsnittet med islandströjor och fladdrande underkjolar kring flickben, som tidsmarkörer.

Och i ett avseende var faktiskt den här filmen en nyttig påminnelse om det femtiotal jag och Birgitta och många andra revolterade mot, politiskt och livsstilsmässigt: ”Musik ombord”, med artisten Ulla Winther (Alice Babs) som hemmafru, kvarhållen i den rollen av sin man (Sven Lindberg), speglar det hemmafruideal som faktiskt då fortfarande var det förhärskande – ända till dess att både unga socialdemokrater och unga liberaler gjorde revolt och styrde politiken åt ett annat och modernare håll.