Totta och Wiehe sjunger Dylan

Jag har samtliga plattor som Totta Näslund har gjort: solo, med bluesbandet, med Nationalteatern, duetterna.

Jag har samtliga plattor med Mikael Wiehe, givetvis också de skivor han gjorde med Hoola Bandoola Band.

Bob Dylans plattor började jag köpa när han, snabbt, blev ett namn på 1960-talet, och jag har fortsatt att köpa dem år efter år. Jag har samtliga officiella plus några bootlegs (även sådana som inte i efterhand har godkänts för utgivning) men knappast någon helt komplett samling, eftersom det ju existerar så många bootlegs.

Det som fångade hos honom var ett nytt sound, de poetiska texterna och så förstås – vad han än säger i memoarerna – det politiska engagemanget. Jag hörde heller aldrig till dem som förskräcktes av att han gick över från akustisk till elförstärkt musik.

Mikael Wiehe har redan tidigare gjort översättningar av Dylan-sånger, och när jag hörde att han, tillsammans med Totta Näslund (strax före Tottas död), hade gjort en hel CD med Bob Dylan-låtar på svenska, var jag full av förväntan. Och jag blev inte besviken. Totta & Wiehe: “Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6, 2006) är en mycket hörvärd platta.

Den börjar bra med “Längesen”, där Totta sjunger en rad, som kunde handla om Dylan – men det bör sägas, att det inte rör sig om en exakt översättning: “Jag bruka´ bry mej men det är längesen.” Men lite längre ner i texten är Wiehe mer trogen originalet:

“Om bibeln har rätt
står världen snart i brand
Jag är på flykt från mej själv
så fort jag bara kan
Somliga saker kan man knappt förstå
Vår värld är för stor
och våra tankar för små”

I original heter den här låten “Things Have Changed” (1999). Jag har den på Bob Dylan “Live 1961-2000 – Thirty-nine years of great concert performances”, en CD med tidigare outgivna inspelningar (SME Records/Sony Music SPCS 2438, 2001).

“Du får hålla dej här” har en fin melodi. Både Totta och Wiehe sjunger. Deras version ligger i stämning nära originalet, “You Ain´t Goin´ Nowhere” (1967) som fanns med på den andra CDn på “The Basement Tapes” (Columbia COL 466137 2, 1975). Den finns också med på “More Bob Dylan Greatest Hits” (Columbia COL 467851 2, 1971).

Titeln “Den blindes pojk´” är väl inte en direkt översättning av “Minstrel Boy” (1970), men i det här fallet har jag invändningar mot både Wiehes sångversion och Dylans original på “Selfportrait” (Columbia COL 4601122, 1970); jag förstår inte det här valet.

Inte heller “Vad var det du ville”, med sång av Totta, hör till de bästa låtarna på CDn. Dylans egen version, “What Was It You Wanted” (1989) från den Daniel Lanois-producerade “Oh Mercy” (Columbia COL 465800 2, 1989), är mycket överlägsen. Hur som helst är den här strofen, i ganska adekvat översättning av Wiehe, värd att citera; frågorna i den kunde ställas till Bob Dylan (även om texten handlar om en relation):

“Vad var det du ville
Det hänger inte ihop
Är du samma som innan
Jag menar samma person
Är det nåt som är viktigt
eller nån sorts skämt
Vad var det du ville
Jag har glömt det igen”

“I Shall Be Released” skrevs 1967. Den hör hemma bland The Basement Tapes-inspelningarna men kom med på “More Bob Dylan Greatest Hits” (Columbia COL 467851 2, 1971); den finns också i en version på dubbel-CDn (live med The Band) “Before the Flood” (Columbia COL 22137, 1974), vidare på dubbel-CDn “Bob Dylan at Budokan” (Columbia COL 467850 2, 1978), på “Biograph Vol 3″ (CBS 66509, 1985), som duett med Joan Baez på dubbel-CDn “The Bootleg Series Vol 5: Bob Dylan Live 1975 – The Rolling Thunder Revue” (Columbia/Legacy 510140 2, 2002) och på “The Best of Bob Dylan” (Columbia SonyTV28CD 31-487924-10, 1997), som är digitalt remastrad. På dubbel-bootlegen “Romantic Facts of Musketeers”, inspelad i London 1995, gör han den tillsammans med Elvis Costello – ljudupptagningen är skraltig, men den engelska publiken jublar. Jag har den också på en inofficiell bootleg, “The Wiener Club of Spalding” (Rocks, andra CDn 92137, 1994).

Mikael Wiehe, som har gjort den svenska texten “Jag ska bli fri” sjunger texten (med ett befrielsetema som passar honom); Totta sjunger duett med honom i refrängen. Själv gillar jag bättre Bob Dylans lite hastigare tempo, när han gör den här låten.

Totta gör en fin version av “Every Grain of Sand”, “Där anar jag din hand” i Wiehes översättning. Dylans original kom på “Shot of Love” (Columbia CK 37496, 1981), plattan efter omvändelse-CDn “Saved” (Columbia COL 32742, 1980), och där finns en tydlig, kristet färgad psalmton. Låten finns också med på “Biograph, Vol 2″ (CBS 66509, 1985) och på “The Bootleg Series 1961-1991 Vol 3″ (Columbia COL 468086 2, 1991).

“Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”, 1963) är en höjdare också i sin svenska version med sång av Wiehe och ett hårt. rockigt, rytmiskt komp.

“Masters of War” fanns med på Dylans andra platta, “The Freewheelin´ Bob Dylan” (Columbia COL 32390, 1963), och var en av de låtar, som gav Dylan stämpeln att tillhöra den amerikanska sångvänstern. (Han har senare försökt förneka faktum, men om det skulle vara så, att han inte sysslar med förträngning, var han under det tidiga 1960-talet åtminstone trendkänslig som ett lackmuspapper.)

Musiken till “Masters of War” brukar tillskrivas Bob Dylan, men det är fel. Han använder sig av Jean Ritchies bearbetning av en brittisk traditionell melodi, “Fair Nottamun Town”.

MASTERS OF WAR

Text: Bob Dylan, 1963
Musik: Jean Ritchie´s bearbetning av ”Fair Nottamun Town”, brittisk trad

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

You that never done nothin´
But build to destroy
You play with my word
Like it´s your little toy
You put a gun in my hand
And you hide from my eyes
And you turn and run farther
When the fast bullets fly

Like Judas of old
You lie and deceive
A world war can be won
You want me to believe
But I see through your eyes
And I see through your brain
Like I see through the water
That runs down my drain

You fasten the triggers
For the others to fire
Then you set back and watch
When the death count gets higher
You hide in your mansion
As young people´s blood
Flow out of their bodies
And is buried in the mud

You´ve thrown the worst fear
That can ever be hurled
Fear to bring children
Into the world
For threatening my baby
Unborn and unnamed
You ain´t worth the blood
That runs in your veins

How much do I know
To talk out of turn
You might say that I´m young
You might say I´m unlearned
But there´s one thing I know
Though I´m younger than you
Even Jesus would never
Forgive what you do

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And i hope that you die
And your death´ll come soon
I will folow your casket
In the pale afternoon
And I´ll watch while you´re lowered
Down to your deathbed
And I´ll stand o´er your grave
´Til I´m sure that you´re dead

Text finns i Bob Dylans “Sångtexter 1962-2001″ (Prisma, 2004), text och noter i “Reprints From Sing Out! Vol 7″ (Oak Publications, 1964).

“Masters of War” finns, insjungen av Bob Dylan, också på “Real Live” (Columbia Col 467841 2, 1961), på “Greatest Hits Vol 2″ (Columbia COL 471243 2, 1967), på “Biograph Vol 1″ (CBS 66509, 1985) och, live, på “No Direction Home: The Soundtrack” (till Martin Scorseses film), The Bootleg Series Vol 7 (dubbel-CD från Columbia/Legacy COL 520358 2, 2005). Jag har den också på en inofficiell bootleg, “The Wiener Club of Spalding” (Rocks, första CDn 92136, 1994).

Och för att göra en utvikning: En av de bästa insjungningarna av “Masters of War” har gjorts av Odetta på “Odetta Sings Dylan” (ursprungligen LPn RCA LMP/LPS 3324, 1965, 2000 också som CD från Camden/BMG 74321 773802.)

Mikael Wiehes översättning av “Masters of War” på Totta & Wiehe: “Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6, 2006) är lika politisk som originalet:

NI SOM TJÄNAR PÅ KRIG

Svensk text: Mikael Wiehe, 2005
Amerikansk originaltext: Bob Dylan, 1963 (”Masters of War”)
Musik: Jean Ritchie´s bearbetning av ”Fair Nottamun Town”, brittisk trad

Ni som tjänar på krig
och på att människor dör
Ni som tillverkar vapnen
som slår ihjäl och förstör
Ni som säljer gevären
och kanonerna med
Jag vet var ni finns
och jag vet vem ni är

Ni sitter bakom skrivbord
i eleganta kvarter
Och ni leker med världen
som om världen var er
Sen är det alltid nån annan
nån annan än ni
som ska marschera och dö
i era smutsiga krig

Ja, det är alltid dom unga
som ni skickar till slakt
medan ni sitter hemma
i era slott och palats
Och ni talar om ära
och ni talar om mod
Men det enda dom får är ångest
och gyttja och blod

Ja, ni hycklar och ljuger
och ni kör era spel
Men jag ser rakt igenom
era lögner och svek
Ni talar om frihet
och om demokrati
Och så handlar det bara
om simpel profit

Och ni skickar missiler
mot kvinnor och barn
mot gamla och sjuka
som inte har nåt försvar
Ni är liksom gamar
som lever på lik
Fast ni slipper ju höra
dom sårades skrik

Och ni hotar vår framtid
och våra ofödda barn
med bakterier och gifter
med plutonium och uran
Och ni kanske har pengar
och ni kanske har makt
men det enda jag känner
för er är förakt

Jag måste ställa en fråga
Tror ni silver och guld
kan köpa er fria
från ansvar och skuld
Tror ni era mäktiga vänner
kommer att va er till hjälp
den dan när ni brinner
i helvetets eld

Ja, jag hoppas ni dör
och att det inte går fort
Att ni får pinas och plågas
för det ni har gjort
Och den dagen ni dör
blir en underbar dag
Och jag ska gå dit där ni ligger
och jag ska pissa på er grav

Sista strofen i den svenska versionen är till och med några varv ytterligare åtskruvad, jämfört med originalet.

Nästa låt, “Flykten”, med Totta som sångare, kan väl också anses vara ett inlägg i samhällsdebatten, även om lösningen kommer från ovan.

Originalet, “Drifter´s Escape” (1968) finns på “John Wesley Harding” (Columbia COL 463359 2, 1968). Åter igen vinner Dylans egen inspelning, inte bara på grund av munspelet utan framför allt på grund av det snabbare tempot, i jämförelse med den svenska versionen.

Wiehes version av “Down Along the Cove”, “Dagen är kommen”, är däremot utan anmärkning. Den har Dylan gjort i två olika versioner. Den första, från 1968, finns på “John Wesley Harding” (Columbia COL 463359 2, 1968). Det är den Wiehe har gjort en svensk version av.

Likaså gillar jag “När natten faller som en sten” med Totta som sångare; i refrängen sjunger Totta duett med Wiehe.

Originalet, “When the Night Comes Fallin´ From the Sky”, fanns med på “Empire Burlesque” (CBS 86313, 1985). Faktum är att jag föredrar den svenska versionen med dess mer avskalade och mycket rytmiska komp; också sången är utmärkt.

“Blinde Willie McTell”, med Wiehe som sångare, ger däremot inte så mycket.

“Blind Willie McTell”. som handlar om en relativt okänd bluessångare, är skriven 1983 och kom med på “The Booleg Series 1961-1991, Vol 3″ (Columbia COL 468086 2, 1991). Dylans mer bluesiga version är överlägsen Wiehes.

Wiehe och Totta gör tillsammans en bra version av “When the Ship Comes In” (1964), en släkting till Bertolt Brechts och Kurt Weills “Sjörövar-Jennys sång” ur “Tolvskillingsoperan” från 1928. (Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolo arbetade under den här tiden som scenograf för “Brecht on Brecht”.) Musiken lånar också drag från en negro spiritual, “The Gospel Ship”, som Dylan alltså gifter ihop med Brechts och Weills sjörövarskepp.

Wiehes svenska textversion “När vårt skepp slår till” är poetisk på ett dylanskt sätt: “Under måsarnas skrin / simmar fiskar omkring / medan vågorna gungar och rullar / Och varje klippa på land / visar vägen in mot strand / den dagen då vårt skepp slår till.”

Dylan hade med den på “The Times They Are A-Changin´ (Columbia COL 3202 1, 1964). Han sjunger där fortfarande till ackustisk gitarr, liksom Wiehe och Totta gör i den svenska versionen. Den finns också med på “The Booleg Series 1961-1991 Vol 1″ (Columbia COL 468086 2, 1991).

Näst sist sjunger Totta, som om det handlade om honom själv, “Inte natt än” med omkvädet “Det är inte natt än / men snart är den här”. Den här versionen, med dess smakfulla komp, slår kanske till och med originalet.

Originalet heter “Not Dark Yet” och är från 1997. Den kom på “Time Out of Mind” (1997).

Allra sist sjunger Wiehe “Adjö, Angelina”, en fin svensk version av “Farwell, Angelina” en surrealistisk avskedssång från 1965.

Dylans original spelades in för “Bringing It All Back Home” (1965) men kom inte med på den utan först på “The Bootleg Series 1961-1991, Vol 2 (Columbia COL 468086 2, 1991). Känd och älskad blev den här låten främst genom Joan Baez sjätte LP, med namnet “Farewell, Angelina” (som jag och Birgitta äger i form av en österrikisk Amadeo-utgåva, AVRS 9175); titellåten finns nu tillgänglig på en CD med fjorton dylanlåtar, sjungna av Joan Baez, också den med namnet “Farewell, Angelina” (Vanguard VMD 79701-2, 2002). I det här fallet föredrar jag Baez framför Dylan.

Sammantaget har Totta Näslund – frid över hans minne – och Mikael Wiehe gjort ett gott jobb med sin gemensamma Dylan-CD. Wiehe har ju tidigare översatt och spelat in dylanlåtar, och det är bara att önska, att han ska fortsätta. Många av de allra bästa låtar som Bob Dylan har åstadkommit finns ju fortfarande inte i svenska versioner.