Working Class Hero

Peter Englund skämtar en smula – länk finns här – under rubriken Klassresenärens klagan med dem som koketterar med sin klassbakgrund.

Han påminner sina läsare om att han själv under studenttiden gick omkring med en tröja med påskriften ”Working Class Hero Is Something to Be”, återger också ett klipp med texten till John Lennons berömda låt som han hade upptejpat någonstans:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

John Lennon sjöng in den här låten på ”John Lennon / Plastic Ono Band” (Apple / EMI, 1970).

Vi som i vissa avseenden under barndomen och ungdomen delade en del av de erfarenheter John Lennon redovisar känner omedelbart igen oss.

Jag håller med Peter Englund om att de som själva verkligen har lyckats genomföra en klassresa också har lyckats erövra en frihet som många andra inte har haft: en frihet att själv välja (ingen i den miljö som man kommer ifrån är förmögen att välja åt en) och en befrielse från föräldrarnas och släktens förväntningar – man möts snarare av en häpen lycka över att ha lyckats bli något.

Personer som ständigt koketterar med sin klassbakgrund tål nog något att skrattas åt. Fast jag vet inte, om jag tycker att det mest utmärkande för klassresenärer är just koketterandet med den egna bakgrunden. Som klassresenär har man också gjort mängder av iakttagelser av hur det är att hamna i nya och okända sociala och kulturella sammanhang. Jag skulle själv kunna berätta om egna erfarenheter av hur det till exempel är att stöta på sociala koder och krav på beteende jag över huvud inte kände till – vilket ledde till att jag blamerade mig.

Men det finns en aspekt till på klassresor, som jag tycker är viktigare än den som Peter Englunds blogginlägg har udden riktad mot: Jag må ha bytt klass, men jag bär också med mig en erfarenhet av hur det är att leva i en helt annan social miljö. Somliga tycks ha gjort allt för att glömma hur det var där de en gång startade. Så inte jag. Vilket starkt bidrar till att jag – liksom för övrigt Peter Englund – ser att det finns klasser och klasskillnader.

Just det här gör att jag alltid har känt en viss tvekan inför begreppen ”klassresa” och ”klassresenär”. Jag må ha fått utbildning och kommit mig upp på samhällsstegen, men med mig bär jag också viktiga sociala och mänskliga och kulturella erfarenheter av hur det var att vara fattig, leva omgiven av kroppsarbetare och dessutom ha flyktingbakgrund.

Sina egna erfarenheter kan man inte och bör heller inte försöka springa ifrån. De gör livet rikare. Och i bästa fall gör de att man försöker göra något åt de klasskillnader, som sannerligen finns också i det här samhället.