Isaksson, Anders: Ebbe Mannen som blev en affär

Jag har naturligtvis träffat Ebbe Carlsson, dock aldrig blivit närmare bekant med honom, inte heller umgåtts med honom. Vi var nog så olika varann, att han knappast skulle ha funnit det intressant eller matnyttigt att närma sig mig på det sätt han gjorde med många andra.

Ändå har jag ett minne av honom, som utomordentligt väl stämmer överens med den bild Anders Isaksson ger av honom i sin bok ”Ebbe Mannen som blev en affär” (Bonniers, 2007): I samband med något politiskt höjdarbesök i Uppsala – jag minns inte av vem – relativt tidigt i Ebbes stockholmsanknutna karriär – jag minns tyvärr heller inte exakt när – tog Birgitta med gästen i fråga hem. Med hem till vårt kök (så karaktäristiskt!) var också en kille jag då ännu inte riktigt kunde placera, Ebbe Carlsson: Varför och i vilken egenskap var han med?

Senare, både under hans tid som chef för Tidens förlag och, sporadiskt, i våra respektive politiska jobb, kom jag att träffa honom mer. Mina intryck av honom stämmer förbluffande väl med det personporträtt som finns i Isakssons bok: Vännen och läkaren Tomas Eriksson menar, att ett grundläggande drag i Ebbes personlighet var subsoliditet, vilket betyder, att han hade ”ett fladdrigt och osammanhållet drag i sin karaktär. Han är impulsiv, barnslig, ytlig, charmerande, trevlig, lättsinnig och lekfull men saknar djup, grundlighet och allvar och har en dragning åt det opålitliga, hållningslösa och manipulativa i sina relationer till andra.”

Ändå är Isakssons portätt av Ebbe Carlsson långt ifrån ensidigt avståndstagande. Och Isaksson är (liksom jag som läsare) ganska tagen av hur Ebbe, genom den mix av charm, mytbildning och ihärdighet han behärskade till fulländning, lyckades närma sig så många inflytelserika människor, i vissa fall manipulera dem.

Sålunda lyckades han locka den dåvarande justitieministern, Anna-Greta Leijon, att skriva under det beryktade rekommendationsbrev han själv hade formulerat.

Det borde hon naturligtvis inte ha gjort, och den där namnteckningen kostade henne hennes politiska karriär.

Ändå var långt fler än Leijon inblandade i uppackningen av Ebbe i hans självpåtagna roll som privatspanare i det så kallade PKK-spåret. Aktivt Hans Holmér och Carl Lidbom. Pådrivna av dessa och manipulerade av Ebbe också ett antal nyckelpersoner inom polisväsendet, inklusive SÄPO.

Och själva PKK-spåret framstod, åtminstone till en början, inte mer orimligt än många andra teorier om varför Olof Palme mördades.

Sammantaget ger Anders Isaksson en god bild av vad som hände och hur det kom sig att det hände. Han driver dock en tes, som han, trots otaliga sannolikhetspåståenden, aldrig kan bevisa, att Ingvar Carlsson skulle ha varit inblandad redan på ett relativt tidigt stadium. Vad jag menar är att Isaksson inte, ens om han skulle ha rätt på den här punkten, lyckas belägga sin tes.

Avslutningsvis en liten sidoutvikning.

Eftersom Ebbe Carlsson var inblandad också i mörkläggningen av den så kallade sjukhusaffären i Göteborg, finns det också ett avsnitt om IB i Isakssons bok; även min ”Vitbok” figurerar där på ett par ställen.

Isaksson är påläst men gör enligt min mening i Thomas Kangers och Jonas Gummessons efterföljd en alltför skruvad tolkning av det som Göran Johansson med en olycklig göteborgsvits döpte till SAPO. Den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen har förvisso funnits, även om den aldrig har kallats så. Och framför allt: den var primärt en kampanjorganisation på arbetsplatserna med syfte att vinna fackliga och allmänna val, inte att registrera kommunister; att några av de här arbetsplatsombuden dessutom lät sig värvas till att bli kunskapare åt IB är en annan historia, en historia som jag mycket grundligt har kartlagt i min ”Vitbok”. Eftersom ”Vitbok” finns i Isakssons källförteckning, kunde han här ha läst på lite bättre och också gett en lite mer nyanserad bild av vad som faktiskt hände.