Eldkvarn: Kärlekens låga – en mässa + Svart blogg

Eldkvarn har jag följt allt sedan starten, också recenserat många av gruppens plattor; jag hoppas kunna återpublicera något av detta. I det att jag har följt Eldkvarn så länge ligger förstås, att jag har sett kvaliteter med gruppens musik – vilket inte är liktydigt med att jag har varit helsåld på allt den har gjort.

Gruppens frontfigur, Plura Jonsson, gillar jag också av ett annat skäl: Han har markerat sin tillhörighet till socialdemokratin inte bara genom att ha uppträtt live på ett par socialdemokratiska partikongresser utan till och med genom att bära partimärke på rockslaget.

Sen tycks han ha en dragning till kyrkan, som jag – gamle ateist – inte delar. Med viss nyfikenhet börjar jag därför lyssna på Eldkvarns CD ”Kärlekens låga. En mässa” (Zebra art ZAR 982, 2006), inspelad live i Annedalskyrkan i Göteborg och av Valle Edling försedd med följande kyrkoanknutna innehållsdeklaration:

”Kärlekens låga är en mässa om livets lyckliga stunder. Tolv sånger om kärlek. Den kärlek som sätter våra hjärtan i brand. `Den som älskar måste lämna allt´, sjunger Plura. För att hålla kärleken levande måste den ständigt brytas isär. Liksom brödet och vinet i mässan.

Eldkvarn under valven i Annedalskyrkan är så mycket mer än en konsert. Här möter Pluras texter och Eldkvarns musik en tusenårig ritual. Det handlar om kärleken, tron, livet och döden. Mot den närvaro som bara ryms i en enda lång tagning.

Kärlekens tröst, Eldkvarns tidigare mässa om trasighet och längtan blev till en CD och en kyrkoturné med ett lågmält intensivt glödande Eldkvarn. Ur den glöden föddes Kärlekens låga.”

För mig ter det här sig, när jag tar del av texterna och musiken, som en ganska hård övertolkning.

Visst handlar Pluras (och i ett fall brorsan Carlas) texter om kärlek i livets lyckliga stunder. Men inte mycket i dem gör att jag ser dem i något religiöst perspektiv.

Förvisso finns det i några få låtar sådana referenser: I ”Maria – inför Gud” finns frasen ”Maria – bara du och jag inför Gud”, men textens tillbedda Maria är verkligen inte den Maria. ”Vi prisade vår skapare” heter det i en annan kärleksballad, ”7:e våningen”. I ”En regnmetares sång” anropas den tillbedda med ”Halleluja syster, här är din midnattsmässa”. Och ”Himlen ser och himlen hör” slutar så här:

”Himlen vet vad som händer nu
Himlen vet vad som är rätt eller fel
det är så många
som har klättrat upp på världens topp
Men inte alla har kommit ner
Himlen ser och räknar alla brott
Himlen väger dina ord
Den går med ljus den går med mörker
Den går runt hela vår jord

Var du än går, vad du än gör
Himlen ser och himlen hör
Vad du än glömmer
eller bär för hemighet
det finns ingenting
som inte himlen vet.”

Mer religiösa anknytningar än de här går inte att hitta i de tolv låtarna. Det mesta är kärleksballader av det slag man brukar hitta hos Eldkvarn – möjligen är de här generellt mer ljusa i tonen än vad vi är vana vid.

Allt är inte bra, och där finns också talspråkligheter av det slag som en språkrättare som jag har svårt för (”Män som mig”, ”För nån som dig”).

Annat är verkligen bra: den inledande ”Långsamt tåg”, ”Två hjärtan” och den mycket snygga ”Den som älskar måste lämna allt”.

Alltså samma blandning av guldkorn och annat som är mindre bra, som man så ofta hittar på Eldkvarns plattor.

Då är Eldkvarns allra senaste CD, ”Svart blogg” (Capitol / EMI 0946 3 92992 5, 2006) en musikaliskt mäktigare och innehållsligt/känslomässigt också en betydligt mer komplicerad och mångfacetterad skiva.

Redan inledningsspåret, ”En ledig man”, där Plura kämpar med livsledan i stället för att besjunga lyckan, känns mer äkta i meningen balanserad: livet består ju sällan av entydig lycka.

”Svart blogg” föregicks av mycket skriverier om Pluras bloggande inför den här CDn, på temat att det han skrev var hänsynslöst självutlämnande – den som vill kolla själv kan ju gå till bloggen.

Texten till det avslutande spåret, titelspåret ”Svart blogg”, är skriven som en poetisk bloggpost. Och så svart som titeln antyder: ”Himmel och vatten, buskar och träd. / Jag ser ingenting, det är en svart värld. / Jag saknar dig älskling, det är en jävlig natt. / Jag går ut genom dörren, allting är svart. / Här ute biter den eviga vinden, den kommer från havet, den biter i kinden. / Jag hör en ensam mås, det låter som en orgasm. / Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast. / Jag ser inte handen, jag är i trollkarlens hatt.”

Spår två, skivans singel, ”För kärlekens skull”, har sin längtan riktad till den Maria, som vi mötte också på mäss-CDn.

Men i ”Blues för Bodil Malmsten” rullar Plura à la dagbok eller blogg upp delar av sitt förflutnas kärleksliv, med smärtor, svek (även egna) och ärr och allt. Här figurerar också till exempel Kajsa (Grytt, i Tant Strul), en annan artist som jag gärna lyssnar på. Det här är en bra låt, som dock kunde ha gjorts mer bluesartad i stället för att förses med alla dessa stråkar. Över huvud taget är min främsta invändning mot den här skivan, att den är överarrangerad, har för mycket av stråkar, blåsare, hammondorgel och synthar.

I mina öron är den likaledes självbiografiska ”Mörkret knackar på din dörr” åtminstone musikaliskt skivans bästa låt. Texten kan tjäna som ytterligare ett exempel på att gränsen mellan bloggtext, poesi och bluesartad rocktext kan vara hårfin:

Svart blogg

Text och musik: Per Plura Jonsson, 2007

Först var jag sju och sen var jag tolv,
jag hängde på en bakgård och sparka boll.
Vi var i mysteriernas värld
och alla andra var utanför.
Vi besteg alla berg på mindre än en sekund,
segla skeppet över havet utan att gå på grund.
Det är aldrig du,
det är alltid nån annan stackare som dör.
Du sitter som ett lastdjur i Babylons trapp,
allt du lämnat bakom dig ska komma ikapp.
Och det känns som om något ska hända inatt.
Något är annorlunda mot förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr.

En magiker ger mig vad jag vill ha,
hela mitt liv har jag rest från stad till stad.
Jag hänger på repen
och det här livet har märkt mig.
Sekonderna ropar `res dig upp och gå.
här finns inget att hämta och inget att förstå.
Ta bakvägen ut,
här är tabletterna mot värken´.
Ja, ibland så känns det som jag nått backens topp.
Jag hör hur fåglar sjunger i trädens topp.
Ja, allting förvandlas när man kommit opp.
En känsla du aldrig hade förr.
Jag hör mörkret knacka på min dörr.

Servitrisen ger mig en Dry Martini,
hon är ung och blonderad och läser en tidning.
Hon kunde vart min dotter
och jag kunde vart hennes älskare.
Jag pekar på glaset och hon gör en till.
Jag tänker allt mer, är det här jag vill.
För var dag har spriten allt svårare för att frälsa mig.
Hårda dagar slår hårdare än förr,
minnena som plågar dig kommer in genom dörrn.
Ur skuggorna hör du rösterna, dom hälsar dig.
Ute från gatan hör man hur åskan går,
blixtar på himlen river upp blödande sår,
ännu en anledning att inte gå.
Jag hör ljud jag aldrig hörde förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr,
mörkret knackar på min dörr.

Ur skuggorna kommer också bilderna av allt det som var: spårvagnen hem, röken från fabrikerna innan alla jobb försvann i det som en gång var industristaden Norrköping. ”Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen”, sjunger Plura i ”Fulla för kärlekens skull”.

Mycket annat vore värt att nämna. Men ni kan ju lyssna själva.