Sima, Jonas: Våran Olof + Vilja gå vidare

28 februari 2006 23:29 | Politik, Film |
Jonas Sima träffade jag första gången under gymnasietiden, när han gick i läroverket i Hudiksvall och jag i läroverket i Sundsvall. På 1960-talet, när vi båda pluggade i Uppsala, var Jonas med på ett hörn i Laboremus, som jag var mycket aktiv i, och jag med i Studentfilmstudion, vars ordförande Jonas var. Om den här tiden skriver Jonas under rubriken “Så det kan gå” i Laboremus-boken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren).

Sen påbörjade han en bana som journalist och filmare, jag en som journalist och politiskt aktiv. Jonas gick först till gamla Stockholms-Tidningen och därifrån till Expressen, där han till att börja med var filmkritker, i tretton år tror jag, och sen reporter fram till pensioneringen. Under årens lopp har han dessutom gjort ett femtiotal filmer, många av dem för TV.

När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), förenades våra banor igen: jag rekryterade Jonas som mediakolumnist till min tidning. Även efter det att jag hade slutat på AiP för att jobba i partisekreterarens kansli, fortsatte vi att ha kontakt.

Inför tioårsminnet 1996 av mordet på Olof Palme fick jag uppdraget att leda en arbetsgrupp med uppgift att ta fram material, som kunde bidra till att på nytt lyfta fram Olof Palmes idéer och politiska gärning. Bland annat kom vi fram till att man borde göra en film om Olof Palme.

Budet gick till Jonas Sima. Sima hade nämligen redan 1973 gjort en film för TV om Olof Palme, “Våran Olof”, och hade följaktligen mycket filmmaterial om honom, ett material som kunde kompletteras med avsnitt ur TVs arkiv plus färska intervjuer. Så tillkom filmen “Vilja gå vidare”. Resultatet blev enligt min mening lysande. Filmen såldes av socialdemokratiska partiet i form av VHS-kassett.

Jonas Sima har nu (2006), i samarbete med Olof Palmes internationella center, gett ut båda filmerna i DVD-form – titeln är “Två filmer om Olof Palme – Våran Olof / Vilja gå vidare”. Eftersom Palmecentret ofta får förfrågningar från utlandet om material om Olof Palme, innehåller DVDn också engelsktextade versioner av de båda filmerna.

Den äldre av de båda filmerna, “Våran Olof”, handlar om 1973 års valrörelse. (Titeln citerar en lokal påannonsör vid ett valmöte i Vålberg i västra Värmland.)

Filmen börjar med den vansinnigt spännande valvakan, som ändade i den så kallade jämvikts- eller lotteririksdagen.

Därefter förflyttar den tittarna till den gigantiska valupptakten på stadion i Malmö en månad före valet. Framför estraden ser man bland andra Max von Sydow, Monica Nielsen och Carl-Adam Nycop, den senare ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den här filmens dramaturgi byggs upp genom en nedräkning mot valdagen: 18 dagar kvar, 14 dagar kvar, 11 dagar kvar, en vecka kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar… Vi får följa Olof Palmes valturné till Kolmården, Karlstad, Hässleholm, Växjö och så vidare, också se ett avsnitt av den berömda debatten med Thorbjörn Fälldin, där Fälldin säger “Den som har grus ska stå för detta”, och en bit av en radioutfrågning. Där emellan intervjuar Sima Palme på tåget.

Valrörelsen trasslades till av två utomliggande faktorer: norrmalmstorgsdramat och det faktum att gamle kungen låg på dödsbädden. Även det finns med i Simas film.

Men valrörelsen förs ändå till slut med det sedvanliga fackeltåget i Göteborg och mötet på Götaplatsen, där Monica Nilelsen eldade massorna med Joe Hills “Det är kraft i vårt förbund” ur min 1969 utgivna sångbok “Joe Hills sånger”.

Minnesfilmen “Vilja gå vidare” lånar några bitar ur “Våran Olof” men har annars en helt annan struktur. Den belyser i avgränsade och rubriksatta avsnitt som Folkmötestalaren, Inspiratören, Internationalisten och Ideologen Olof Palmes värderingar, drivkrafter och politiska gärning. Den arbetar växelvis med intervjuer och med filmavsnitt med Palme själv, ofta på möten och i debatter, som illustrerar det de intervjuade nyss har sagt. Bland de intervjuade finns äldre och yngre politikerkollegor som Sten Andersson, Ingvar Carlsson, Bengt Göransson, Anna Lindh, Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Björn Rosengren, Gertrud Sigurdsen och Karl-Petter Thorwaldsson men också en politisk motståndare, Gösta Bohman, medarbetarna Hans Dahlgren, Anders Ferm och Kjell Larsson och så sonen Joakim.

Sammantaget ger det här en ganska heltäckande bild av en månniska som trodde på och arbetade för värderingar som “tolerans, internationalism, jämlikhet och solidaritet” (Anders Ferm).

Båda filmerna visar vilken lysande folkmötestalare Olof Palme var – och mötena var verkligen jättelika; jag var med på många av dem. Men Jonas Sima kryper i sina filmer också intill Olof Palmes ansikte, ett ansikte vars minspel i stridens hetta omväxlande kunde uttrycka både triumf och sårbarhet. Och ibland får man, mitt i detta ständiga stridsvimmel, se en avspänd och rent av lycklig människa.