Arvidsson, Ingrid: Under ytan

Till vintern har jag ett ambivalent förhållande.

I grunden är jag emot vintern. Jag går ogärna ut, när det är kallt. Jag ogillar promenader på isiga gator. Med sympati läste jag 1954 Allan Erikssons roman ”Farväl till paradiset”, när den kom ut i Folket i Bilds folkbokserie: Det som särskilt vann mitt gillande var att dess huvudperson, konstnären Tapper, la upp ett konservlager över vintern och av bräder byggde en täckt gång till vedboden, allt i avsikt att slippa gå ut under vintern.

Men rent estetiskt faller jag för den. Helst ska dock allt det där vita och svarta avsnjutas genom fönstret.

Här tre vinterdikter av Ingrid Arvidsson:

Vintersaga

En gång drog den första snön
in över stan som en rysk saga
med en klang av heliga ljusa klockor
en doft av mandel och hyacint.
En brudslöja, ett vargnät
kastades över det vilddjurslika mörkret
och staden blev tyngdlös
lätt som dun.

Ännu kan snön förvandla
med tysta fingrar
en stenstad till ett vinterslott.
Snön med sin friskhet
som ger oss tillbaka
musiken sagorna
glansen över tingen.

Vinterläsning

Orgelbrus
ur svarta djup.
Fängelse. Förgängelse.
Själens trängtan bortom världen.
Sävens sus i sorgens rike.
Mjältsjuk leda genom mänskolivet.

Blanksliten trygghet
i de nötta banden.
Välbekanta
vintergator och veksrader.
Musikens ordning.
Det stora tungsinnets
stjärnljus över snön.

Snöskymning på Östermalm

Det snöar mot tjocka murar
kring gammalt skört porslin.
Det snöar glömska och tystnad.
Pendylen snöar tid.

Det snöar på Strindbergs axlar
askar ur världarnas eld.
Det snöar tätt som en slöja.
Det växer en vägg.

Staden försvinner som livet.
Lyktorna bleknar och dör.
Spikarna lossnar och faller
sakta ur jordens hus.

Jag ser ingen längre därute.
Inga murar och galler och torn.
Det snöar mot innerstadens
sista försvar.

De här tre dikterna är alla hämtade ur Ingrid Arvuidssons ”Under ytan” (1986).

Ingrid Arvidsson, född 1919, har varit redaktionssekreterare för Idun 1942-1944, litteraturkritiker i LOs Aftontidningen (AT) 1945-1947 och i Dagens Nyheter 1949-1966, kulturattaché i Washington 1966-1972 och därefter programchef vid Sveriges Radio. Hennes skönlitterära produktion består av novellsamlingen ”Vårens ruiner” (1949), romanen ”Solfeber” (1952) och diktsamlingarna ”Danser” (1951), ”Leendet” (1955), ”Närmanden” (1960), ”Livstecken” (1964), ”Personligt bagage” (1975), ”Under ytan” (1986), ”En glimmande vägg” (1992), ”Rummet innanför” (1999) och ”Det röda” (2005), vidare minnesboken ”Öden i vår tid” (1987). Dessutom har hon för gamla Folket i Bilds förlag redigerat ”Berömda berättare om kvinnor och kärlek” (1955).

”Rummet innanför” och ”Det röda” har vi med dedikation från författarinnan. Detta som tack för att min hustru 2001 hade bjudit in Ingrid Arvidsson till talmannens vårmiddag i riksdagen. Jag hade henne till bordet och samtalade med henne under kvällens lopp bland annat om hennes författarskap