Saroyan, William: Den mänskliga komedin

Jag har då och då, för att illustrera en stämning eller tankegång eller inom ramen för en miniessä om ett författarskap, återgett dikter. Att återge prosa är knepigare, framför allt för att texterna i allmänhet är längre.

När jag skrev bloggtexten ”På besök i bilblioteksvärlden”, kom jag att tänka på en historia, ”På stadsbiblioteket”, skriven av den amerikanske författaren William Saroyan. Den ingår i ”Den mänskliga komedin” (”The Human Comedy”, 1943).

William Saroyan (1908-1981) hörde till de stora amerikanska författare, som jag systematiskt lånade (på Stadsbiblioteket i Sundsvall) och läste under gymnasietiden; som man kan förstå av efternamnet var dock hans föräldrar armenier. Handlingen i ”Den mänskliga komedin” utspelas i en ganska vanlig amerikansk småstad, dock med ett ovanligt namn, Ithaca, där också flera av personerna har märkliga namn: telegrampojken Homer och hans fyraårige bror Ulysses till exempel.

Efter utryckningen från lumpen i Sollefteå undervisade jag under slutet av vårterminen 1959 sjuor, åttor och nior på enhetsskolans högstadium i svenska och kristendomskunskap. Jag hade fått A i båda ämnena i studentbetyget, men icke desto mindre ställdes jag inför ett problem: som kristendomslärare måste jag också hålla en del morgonböner, men jag var ju ateist! Jag löste det genom att göra mina morgonböner i form av morgonsamlingar med litterärt tema.

När jag letade lämpliga ämnen, kom jag bland annat att tänka på kapitlet ”På stadsbiblioteket” i William Saroyans ”Den mänskliga komedin”. Den här historien förmedlar all den magi, som finns i böckernas värld, något som jag ville vidareförmedla till mina högstadieelever.

De båda vännerna Lionel och Ulysses är på väg till stadsbiblioteket. Här hoppar jag, för att förkorta texten, över en historia som händer på vägen dit; vi går direkt vidare till stadsbiblioteket:

”De båda pojkarna gick in i den enkla men imponerande byggnaden och kom in i en värld av djup och nästan skrämmande tystnad. Det tycktes som om själva väggarna hade blivit stumma, och golvet och borden, som om tystnaden hade uppslukat allting i huset. Där satt stadens filosofer. Där satt studenter och forskare, men alla var dämpade därför att de sökte visheten. De var i böckers närhet. De försökte få reda på alltings mening. Lionel inte bara viskade, han gick också på tå. Lionel viskade därför att han trodde att man måste göra det i närheten av böcker, inte av hänsyn till läsarna. Ulysses följde honom på tå, och de utforskade biblioteket och hittade många skatter, Lionel böcker och Ulysses människor. Lionel läste inte böcker, och han hade inte kommit till biblioteket för att skaffa sig några. Han tyckte bara om att titta på dem – tusentals böcker. Han pekade på en hyllrad och viskade till sin vän: – Alla dom här – och dom där. Och dom där. Där är en röd. Alla dom där. Där är en grön. Alla böckerna.

Till slut la mrs Gallagher, den gamla bibliotekarien, märke till de båda pojkarna och gick fram till dem. Men hon viskade inte. Hon talade med högan röst som om de inte alls hade befunnit sig i ett stadsbibliotek. Det chockerade Lionel och kom ett par personer att se upp från sina böcker.

– Vad söker ni, pojkar? sa mrs Gallagher till Lionel.

– Böcker, viskade Lionel lågt.

– Vad är det för böcker du vill ha? sa bibliotekarien.

– Allihopa, sa Lionel.

– Allihopa? sa bibliotekarien. Vad menar du? Du får inte låna mer än fyra böcker på ett kort.

– Jag vill inte låna nån alls, sa Lionel.

– Ja men vad i fridens namn är det du vill då? sa bibliotekarien.

– Bara titta på dom, sa Lionel.

– Titta på dom? sa bibliotekarien. Det är inte stadsbiblioteket till för. Du kan titta i böckerna, du kan titta på bilderna i dom, men vad är det för glädje med att titta på ryggarna?

– Jag tycker det är skojigt, viskade Lionel. Får jag inte det?

– Jo, sa bibliotekarien, det är inte förbjudet. Hon såg på Ulysses. Och vem är det här då? sa hon.

– Det är Ulysses, sa Lionel. Han kan inte läsa.

– Kan du läsa? sa bibliotekarien till Lionel.

– Nej, sa Lionel, men det kan inte han heller. Det är därför vi är vänner. Han är den enda jag känner som inte kan läsa.

Den gamla bibliotekarien såg ett ögonblick på de båda vännerna. Inom sig sa hon något som liknade en förtjust svordom. Det här var någonting absolut nytt i hennes mångåriga erfarenhet som tjänsteman vid stadsbiblioteket.

– Det kanske är lika bra att du inte kan läsa, när allt kommer omkring, sa hon till sist. Jag kan läsa. Jag har läst böcker de senaste sexti åren, och jag kan inte inse att det har gjort någon större skillnad. Kila i väg ni och titta på böckerna så mycket ni vill.

– Ja ma´am, sa Lionel.

De båda vännerna vandrade in i ännu väldigare riken av mystik och äventyr. Lionel pekade ut flera böcker för Ulysses.

– Titta på dom där, sa han. Och dom där borta. Och dom här. Böcker allihop, Ulysses. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter. Jag undrar vad det står i alla dom här böckerna. Han pekade på en oändlig rymd framför dem, fem hyllor fulla av böcker. Alla dom där, sa han, jag undrar vad det står i dom. Till sist hittade han en bok som såg mycket vacker ut på utsidan. Pärmarna var gröna, som spätt gräs. Den här är vacker, Ulysses? sa han.

Lite förskräckt över sin djärvhet tog Lionel ut boken ur hyllan, höll den ett ögonblick i handen och öppnade den sen.

– Titta här, Ulysses! sa han. En bok! Det här är en bok, förstår du. Det står nånting i den. Nu pekade han på någonting på en sida. Det där är ett ”a”, sa han. Där står ett ”a”. Och så är det några andra bokstäver. Fast dom vet jag inte vad dom heter. Alla bokstäver är olika, Ulysses, och alla ord är olika. Han suckade och såg sig omkring på alla böckerna. Jag tror inte jag nånsin kommer att lära mej läsa, sa han, men jag skulle bra gärna vilja veta vad det står i dom här böckerna. Titta, här är en bild, sa han. Det är en flicka. Ser du? Är hon inte söt? Han vände många sidor och sa: Titta! Många bokstäver och många ord, bara bokstäver och ord. Det här är stassbibbelteket förstår du, Ulysses, sa han. Det finns bara böcker överallt. Han såg på bokens tryckta sidor med ett slags vördnad och viskade för sig själv som om han försökte läsa. Så ruskade han på huvudet. Man förstår inte vad det står i boken om man inte kan läsa, sa han.

Han la långsamt ihop boken, satte tillbaka den på hyllan, och tillsammans smög de två vännerna ut ur biblioteket. Utanför började Ulysses skutta, därför att han kände sig lycklig och därför att han tyckte att han hade lärt sig någonting nytt.”

***

Det jag ovan har citerat är en översättning av Birgitta Hammar, publicerad 1960 av Prisma, som på den tiden var ett renodlat pocketförlag.