Liket lever

5 april 2017 16:12 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går gick större delen av dagen åt till en hälsovårdsrelaterad resa till Uppsala.

Jag hade tid hos min läkare på hjärt- och lungkliniken för en återkommande kontroll. Jag är ju inne på min andra pacemaker, och när läkaren kollade hjärtrytmen, konstaterade han, att hjärtat, det vill säga pacemakern, fungerar riktigt bra. Så vi pratade avslutningsvis om politik – jag berättade bland annat om mitt och hustruns nära förestående resa till partikongressen i Göteborg – och innan jag gick, välkomnade han mig tillbaka till nästa ordinarie kontroll om ett år. På det svarade jag: ”Vi får väl se om jag lever då.” Åjo, replikerade han; enligt hans bedömning skulle jag även då befinna mig i de levandes skara.

Men en lättnad även i närtid medförde det här läkarbesöket. Jag har nu länge haft en Furix-dosering om två tabletter varje morgon, dock med muntligt lov att hoppa över den här mycket urindrivande medicineringen, när jag till exempel måste färdas långt i buss som saknar toalett, läs under de så här års återkommanade resorna mellan Öregrund och Uppsala. När jag klagade min nöd, kollade läkaren mina ben och fann dem inte uppsvällda och drog ner det normala furixintaget på morgonen till en enda tablett – dock bör jag själv kolla ben och fötter, och om jag då ser svullnad, bör jag mota detta med hjälp av ytterligare en furixtablett.

Efter lite provtagning stultade jag sen genom sjukhusområdet, närmast på väg till bussen, men mötte strax en gammal bekant, förra stadsarkivarien i Uppsala, som även hon ville diskutera det politiska läget i så väl Uppsala som landet.

Allt det här gjorde, att jag egentligen anlände för sent till Vårdcentralen i Svartbäcken för att få lämna de blodprov med hjälp av vilka Akademiska bestämmer mitt Waran-intag. Men växeln ringde den ansvariga på provtagningen, och hon ställde upp, eftersom jag ju bara tillfälligt var i stan och dessutom hade blivit försenad.

Och då passade jag också på att låta henne ta proverna inför ett kommande besök hos min husläkare.

Först därefter, efter klockan 16.00, åt jag någonting alls den här dagen. Jag gick till det näraliggande kondiset och beställde en stor köttbullsmacka plus te.

Sen tog jag bussen ner till centrum och besökte mitt apotek för att ha tillräckligt med Insuman under partikongressen i Göteborg.

Den ska jag noga följa. Öronen och hjärnan är det inga fel på än så länge.

* * *

Fast i dag råkade jag ut för en olycka, som kunde ha ändat i att jag alls inte skulle kunna åka till partikongressen i Göteborg, en sån där olycka som människor i min ålder – snart 80 – dess värre kan drabbas av.

Inför påsken och barns och barnbarns besök då har Birgitta och jag jobbat för att få huset i ordning, alltså packat upp, ställt sakerna på sina sommarplatser och städat upp efter flytten.

I dag sorterade jag och ordnade (i alfabetisk ordning) alla DVD- och VHS-filmer för barn vi har här, väldigt många tecknade sådana, av Disney och många andra. Det var besvärligt, eftersom vi har de här filmerna ovanpå ett par höga bokhyllor, där man i båda ändar måste trava filmer liggande för att alla de där emellan ska ligga kvar och inte ramla ner i golvet. Filmerna ska så högt upp att jag måste använda en stol att stå på, vilket gör det här extra besvärligt, eftersom jag numera måste ta hjälp av armarna för att häva mig upp på stolsitsen. Och eftersom i början filmer ideligen ramlade ner på golvet, fick jag upprepade gånger klättra ner och sen upp igen på den där stolen.

Jag svor en del, men till slut hade jag fått upp alla filmerna i önskad ordning.

Sen hade jag kommit överens med Birgitta om att vi tillsammans skulle ta upp alla resväskorna och bagarna samt kartongerna från flytten upp på vinden.

Upp på vinden kommer man genom en lucka i taket på glasverandan: Man fäller ner en stege som sitter fast på luckan, och sen måste man klättra. Det underlättar om man är två, en som klättrar upp till luckan och en som från högen på golvet räcker upp en väska/bag/kartong i taget.

Jag åtog mig att klättra upp, ta emot och stapla det som skickades upp på var sin sida om luckan, den ena för mina, den andra för Birgittas väskor.

När det gällde de stora resväskorna var det ganska svårt att hitta en väg förbi mig själv genom den ganska lilla luckan.

Men till slut var alltsammans uppe på vinden.

Själv skulle jag då ner igen.

Jag var, som oftast inomhus, i strumplästen, och trästegens smala klätterpinnar är av vackert lackerat trä.

Så efter bara ett par kliv neråt halkade jag och föll fullkomligt handlöst ner i golvet; på vägen ner slog vänstra sidan av ryggen i några av stegpinnarna.

Det gjorde djävulskt ont: jag låg på magen på glasverandans golv och kved.

Birgitta kom och tröstade mig, klappade mig också på ryggen, men jag låg kvar på golvet ganska länge, chockad och medtagen, i ännu större utsträckning gråtfärdig över att tvingas konstatera, att jag fysiskt är en orkeslös gubbe.

När jag till slut ändå tog mig upp, gjorde det ont i ryggen längst nere åt vänster, men den besiktning Birgitta gjorde när jag drog upp skjortan visade inga synbara skador, och framför allt verkar jag inte ha brutit något.

Så vi får nog vänta på Last Chorus för min del. Och några av er som läser det här kommer jag kanske att möta i Göteborg.