Till minnet av Olof Palme

27 februari 2006 22:30 | Citat, Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

På mordkvällen måste vi ha hört till de första som fick kännedom om attentatet – vi hade ännu inte gått och lagt oss. Det kan ha haft att göra med att vi alltid, även under Birgittas tid som statsråd och talman, har haft en öppen telefonlinje. TT ringde upp Birgitta och bad om en kommentar till att Olof Palme hade skjutits på öppen gata.

Birgitta blev helt chockad och ville förstås kontrollera, att hon inte var utsatt för ett makabert skämt, så hon bad – för att kunna kolla att det verkligen var TT – att själv få ringa upp. Tyvärr var det inget skämt. TT bad sen också om ursäkt för det brutala sätt hon blev informerad på om Olof Palmes död.

Vi ringde därefter partisekreterare Bo Toresson, min chef, och väckte honom; han hade då ännu inte fått reda på vad som hade hänt. Jag var ansvarig för VU-sammanträdena, så på hans begäran började jag ringa runt till medlemmar i verkställande utskottet för att kalla dem till sammanträde nästa dag. Birgitta ringde efter taxi och åkte omedelbart i väg till Rosenbad, där regeringen undan för undan samlades. (Uppsala Taxi tog för övrigt aldrig betalt för den stockholmsresan.)

Från tiden därefter minns jag, för att fortfarande hålla mig till de rent personliga upplevelserna, overklighetskänslan som infann sig, när jag på morgnarna drog upp persiennerna i vardagsrummet: rakt under fönstret stod en polisbil på vakt. Det här tog sig också uttryck i att Birgitta, om hon så skulle gå upp till Konsum uppe vid Torbjörns torg, åtföljdes av beväpnad eskort.

Det har sagts förut, men det blir inte mindre relevant för det: det här skottet gjorde inte bara slut på Olof Palmes liv utan ändade också det vi dittills hade ansett vara Sverige.

Som Stefan Sundström sjunger i ”Nån har slagit upp ett hål” på CDn ”VitaBergsPredikan” (MNW 261, 1994): ”Sen Palme gick på bio / har allt blivit som på film”. Refrängen lyder:
”Nån har slagit upp ett hål
och utanför står änglarna på rad.
Nån har slagit upp ett hål,
nu faller alla stjärnor över stan.”

Text och noter kan man hitta i Thorstein Bergmans politiska antologi ”Människans röst” (P M Bäckströms förlag, 1994).

Olof Palme är utan tvekan den socialdemokratiska partiledare, som har stått mitt hjärta närmast. Och hur skulle man kunna komma till någon annan ståndpunkt, om man, som jag, har hjärtat till vänster?

Under hans ordförandeskap i programkommissionen var jag, i egenskap av huvudsekreterare i kommissionen, med om att skriva mitt första partiprogram, det som antogs av partikongressen 1975. (”Vilket rött program!” utbrast en häpen och imponerad Yvonne Hirdman vid ett programseminarium många år efteråt.) Ett av de finaste programavsnitten, ”Den demokratiska socialismen” – tyvärr bortamputerat i det allra senaste partiprogrammet – skrevs av Olof Palme själv en sen natt på Harpsund, när vi i sekretariatet hade kört fast:

”De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

Denna samhällsomvandling bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattningar som hör demokratin till.

Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Den som vill läsa hela programtexten kan gå till boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001, redaktör Klaus Misgeld, kommentarer till de enskilda programmen av Enn Kokk).

Inför tioårsminnet av Olof Palmes bortgång, 1996, fick jag i uppdrag att leda en arbetsgrupp, som hade till uppgift att ta fram en rad material, som skulle lyfta fram Olof Palmes politiska gärning, också att inspirera till minnesmanifestationer över hela landet.

Jonas Sima gjorde den underbara filmen ”Vilja gå vidare”, där filminslag från möten och andra aktiviteter med Olof Palme själv varvades med interjvuer om Palme och hans poltiska gärning.

En bronsbyst, en miniatyr av konstnären Thomas Qvarsebos fina byst i riksdagen av Olof Palme, tillverkades.

Olof Palme kom på frimärke och givetvis på det årets Första maj-märke.

De tidigare utgivna böckerna med tal och texter av Olof Palme gjordes åter tillgängliga: ”Politik är att vilja” (Prisma, 1968), ”Att vilja gå vidare” (Tiden, 1974) och ”En levande vilja” (Tiden, utgiven posthumt 1987). Och ett helt nytt urval palmetexter, ”PS Palme själv” (Tiden, 1996) utgavs.

I ytterligare en bok, ”Olof Palme – den gränslöse reformisten” (Tiden, 1996), skrev Peter Antman om Olof Palme och välfärdsstaten” och Pierre Schori om Olof Palme i världen.

Slutligen redigerade Sven Ove Hansson en CD, ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996) med några av de mest kända avsnitten ur olika bandade tal av och intervjuer med Olof Palme: jultalet om Hanoi 1972, Diktaturens kreatur 1975, Satans mördare 1975, Barnen och framtiden 1975 och så vidare. På CDn finns också ett relativt tidigt radioanförande om invandrarna (från 1965), där Palme tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Det är det här anförandet The Latin Kings på sin CD ”Mitt kvarter” (Redline Records / Virgin, 2000) har satt musik till, så att Palmes lite staccatoartade tal låter som stillsam rap; låten kallas här ”Fördomar 2”.

Runt hela Sverige arrangerades seminarier, möten, minnesstunder, fackeltåg. På ABF-huset i Stockholm hölls fyra föreläsningar om Olof Palme, av Anna-Greta Leijon, Anders Ferm, Harry Schein och Pierre Schori. Och på kvällen den 28 februari arrangerades ett fackeltåg mot våld från Sergels Torg till Norra Bantorget. Där talade Sten Andersson. Och Nationalteatern, de gamla antagonisterna, genomförde en fantastisk hyllningskonsert till Olof Palmes minne.

Jag påminns om det senare av att Tommy Hammarström, revolutionär FNL-aktivist 1968, i dag ledarskribent i Expressen, i dagens tidning (27 september) oförbehållsamt hyllar Olof Palme för hans internationella engagemang.

Två sidor längre fram gör Carl Bildt sitt bästa för att göra reservationer mot det mesta i Palmes politik. Men även han slutar med att säga: ”Ändå – det låg ett skimmer över Olofs dagar. Han var en stor politiker.”

Fast på Aftonbladets kultursida samma dag saknar Lena Sundström, i en recension av Ann-Mari Ekengrens ”Olof Palme och utrikespolitiken” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2006) uppriktigt Olof Palmes stämma i världen, hans envisa vägran att gå med strömmen. Hon frågar: ”Vem vågar säga aldrig – i dag?”.

Jag var inbjuden av Olof Palmes minnesfonden att delta i utdelningen av årets palmepris, och jag hade från ABF och Palmecentret fått inbjudan till raden av intressanta arrangemang i ABF-huset, Sveavägen 41, med anledning av 20-årsminnet av Olof Palme:

Tisdagen den 28 februari klockan 13.00-14.30: Ingvar Carlsson talar om sina år med Olof Palme. Jonas Sima visar sin film ”Vilja gå vidare – Om Olof Palme och hans idévärld”. (Simas film från 1996 finns nu på DVD tillsammans med den äldre TV-filmen ”Våran Olof” – jag återkommer till det.)

Onsdagen den 1 mars klockan 18.30-20.00: Med stolthet och glädje – ett samtal om Olof Palmes socialism mellan Anna-Greta Leijon, Anne-Marie Lindgren, Lisa Pelling och Henry Pettersson. (Pettersson har gjort ett nytt urval palmetexter, ”Solidaritet utan gränser”, Arena, 2006 – jag återkommer också till det.)

Torsdagen den 2 mars klockan 18.00-20.00: Det dunkelt tänkta – konspirationsteorier om morden på John F Kennedy och Olof Palme. Erik Åsard samtalar med Bengt Göransson om sin nya bok (Ordfront, 2006).

I mitt nuvarande tillstånd vågar jag själv inte satsa på att åka till ABF-huset de närmaste dagarna. Men ni andra, ta er dit!

Här i Uppsala arrangerar SSU den 28 februari ett ljust minne av Olof Palme. Alla är välkomna att tända ljus på Forumtorget klockan 12.00-13.00!

Melodikrysset

25 februari 2006 17:22 | Media, Musik, Varia | Kommentering avstängd

Sen årtionden tillbaka löser jag på lördagsförmiddagarna Melodikrysset. Jag klarar det praktiskt taget alltid. Men jag skickar aldrig in lösningen till radion; det här är bara ett rent personligt nöje.

Det roliga med Melodikrysset är att det fordrar musikalisk bredd hos lyssnaren/lösaren för att han eller hon ska lyckas. Möjligen kan man anmärka på att det alltför sällan innehåller inslag med klassisk musik och jazz.

I dag förekom två tecknade filmer, Pointer Sisters, en Olle Adolphson-låt, Marschen över Drina, Ålefiskarns vals och ett par musikaler. Det svåraste för mig, gamle man, var förnamnet på den kvinnliga artist som sjunger ”Right here, right now”. Med hjälp av de bokstäver jag hade kunde jag lista ut, att namnet skulle vara Agnes. Vilket också visade sig vara korrekt, när jag kontrollerade på Google.

Familjen vet redan, att man inte får störa mig, till exempel ringa, under Melodikrysset. Ni övriga meddelas på detta sätt.

***

Om du söker rätt svar på senaste Melodikrysset men har hamnat här genom Google, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Eric Ericson hedersupplänning

25 februari 2006 12:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går kväll tilldelades nestorn i svensk körmusik Eric Ericson titeln hedersupplänning. Han är känd över hela världen, bland annat genom turnéer med sin kammarkör. (Jag har själv, på Metropolitan i New York, sett affischer för ett av hans framträdanden.) Men han har också stark uppsalaanknytning genom dirigentskapet för OD, Orphei Drängar, 1951-1991.

När han hade fått sitt märke och sitt diplom av landshövdingen, Anders Björck, hyllades han musikaliskt av en kvartett OD-sångare. Sittande på sin stol – han är född 1918! – kunde han inte avhålla sig från att dirigera sångarna.

Installerandet av årets hedersupplänning firas traditionsenligt med en middag på Uppsala slott. Bjudna är tidigare utsedda hedersupplänningar med respektive. I år deltog Hans Alsén, Birgitta Dahl, Hans Dalborg, Carl-Gustaf von Ehrenheim, Elsie Johansson, Stig Strömholm, Ingegerd Troedsson, Anders Wall, Bertil Werkström och Lasse Åberg – bland dem som inte kunde delta fanns Owe Thörnqvist som befann sig utomlands. Som synes är det här ett mycket blandat och mycket intressant sällskap.

Jag hade Inger Åberg, Lasses fru, som bordsdam. Hon är en trevlig person, som jag tidigare har lärt känna. Bland annat berättade hon om en kommande Oldenburg-utställning, helt baserad på konstverk i paret Åbergs ägo, på deras annars mer Musse Pigg-inriktade museum. Eftersom jag hade värdinnan, Py-Lotte Björck, på min andra sida, hamnade jag också på hyggligt samtalsavstånd från hennes bordskavaljer, hedersupplänningen själv, Eric Ericson.

Middagen var mycket god: förrätt kräftsoppa med ostpinnar, huvudrätt renfilé med rårörda lingon, rotfruktsklyftor med potatis samt murkelsås och efterrätt fläderblomssorbet med bär.

Vid kaffet och avecen ställde Eric en rad frågor till Birgitta om hennes förhållande till musik och körsång – hon har ju till helt nyligen varit ordförande för Körförbundet. Det visade sig, att han väl kände några av de personer hon nämnde ur sitt yngre förflutna, till exempel en musiklärare hon har haft. Han blev också nyfiken på vår jättelika skivsamling och sa, när vi berättade om den:
– Känner Sveriges radio till det här?