Från vinter till påsk

11 april 2006 21:21 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

Bokrean

4 mars 2006 22:53 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård | Kommentering avstängd

Trots att vårt hem redan är överfullt av böcker, köper jag varje år en ansenlig mängd böcker på bokrean. I år blev jag först lite sint på Akademibokhandeln, eftersom reakatalogen inleddes med fackböcker och inte, som tidigare, med skönlitteratur (som enligt min mening är en väsentlig del av meningen med livet). Men sen gjorde jag ändå min sedvanliga beställning. Detta är vad jag med Bos hjälp släpade hem i dag:

Vi köper kontinuerligt många av de nya skönlitterära böckerna i original, men på rean hittar jag alltid ytterligare sådana böcker, som jag också tycker att jag måste ha. I år blev det de här: Witold Gombrowicz´ ”Kosmos”, Ivan Klímas ”Ministern och ängeln”, Doris Lessings ”Ljuvaste dröm”, två böcker av Joyce Carol Oates, ”Blonde” och ”Jag ska ta dig dit” och så Philp Roths ”Operation Shylock”.

Bland de reade klassikerna hittade jag Pär Lagerkvists ”Kaos”, Fredrika Bremers ”Brev” i två tjocka band, Hesiodos´ ”Theogonin och Verk och dagar”, Juvenalis´ ”Satirer” och Lucretius´ ”Om tingens natur”.

Avdelningen litteraturhistoria utökas med Carl-Göran Ekerwalds ”Celine. Liv och tänkesätt” och Hans Isakssons ”Werner Aspenström”. (Aspenström är en gammal favorit, som jag ska be att få återkomma till.)

När barnen flyttade ut och tog sina barn- och ungdomsböcker med sig, började jag efter en tid att köpa nya exemplar av de allra bästa i genren. (Nu har det tillkommit ytterligare en orsak att ha böcker för de yngre i bokhyllan, barnbarnen. Men jag läser, med oförställd glädje, själv gärna om barn- och ungdomsklassiker.) Det här gav årets rea: ”Blommornas bok”, visor av Jeanna Oterdahl, illustrerade av Elsa Beskow, fyra Astid Lindgren, ”Lotta på Bråkmakargatan”, ”Visst kan Lotta cykla” och ”Vår i Bullerbyn”, samtliga illustrerade av min landsmaninna Ilon Wikland, och så ”Mirabell”, illustrerad av Pija Lindenbaum, slutligen också Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max blöja”.

Vår stora samling av sång- och musikböcker utökades med Klas Gustafssons ”Beppe – biografin”, ”Tjugotvå psalmer & andliga visor genom fem sekler”, utgivna och kommenterade av Harald Göransson, ”Våra vackraste visor och ballader” (red Ingemar Hahne) och ”Evert Taubes bästa” – i den sist nämnda tror jag inte det finns något, som vi inte redan har i vår taubesamling.

Den största avdelningen i vårt privata bibliotek vid sidan av skönlitteraturen är samhällslitteratur i vid mening: politik, sociologi, idéhistoria, historia och annat sådant. I den hamnar fyra böcker: Tore Frängsmyrs ”Svensk idéhistoria” i två band, Hans Hederbergs ”Sanningen, inget annat än sanningen. Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv” och Ebbe Schöns ”Folktro om ödet och lyckan”.

Bland kokböckerna (förvarade i en stor och en liten bokhylla i köket) hamnar Fran Wardes ”Italienskt på 30 minuter”.

Den allra allra sista boken följer med till Öregrund vid flytten dit för sommarhalvåret (förmodligen i slutet av mars): ”Prismas stora örtabok” av Anthony Atha. Den handlar om hur man odlar och använder mer än 200 kryddörter och läkeväxter.

Fast min hustru har, även utan den här boken, inte varit helt bortkommen på det här området heller. Ett år räknade vi till att hon hade mer än femtio olika örtkryddor och varianter i sin kryddträdgård, som sprider en ljuvlig doft och drar svärmar av humlor och fjärilar till sig. Jag längtar efter sommaren!

Eric Ericson hedersupplänning

25 februari 2006 12:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går kväll tilldelades nestorn i svensk körmusik Eric Ericson titeln hedersupplänning. Han är känd över hela världen, bland annat genom turnéer med sin kammarkör. (Jag har själv, på Metropolitan i New York, sett affischer för ett av hans framträdanden.) Men han har också stark uppsalaanknytning genom dirigentskapet för OD, Orphei Drängar, 1951-1991.

När han hade fått sitt märke och sitt diplom av landshövdingen, Anders Björck, hyllades han musikaliskt av en kvartett OD-sångare. Sittande på sin stol – han är född 1918! – kunde han inte avhålla sig från att dirigera sångarna.

Installerandet av årets hedersupplänning firas traditionsenligt med en middag på Uppsala slott. Bjudna är tidigare utsedda hedersupplänningar med respektive. I år deltog Hans Alsén, Birgitta Dahl, Hans Dalborg, Carl-Gustaf von Ehrenheim, Elsie Johansson, Stig Strömholm, Ingegerd Troedsson, Anders Wall, Bertil Werkström och Lasse Åberg – bland dem som inte kunde delta fanns Owe Thörnqvist som befann sig utomlands. Som synes är det här ett mycket blandat och mycket intressant sällskap.

Jag hade Inger Åberg, Lasses fru, som bordsdam. Hon är en trevlig person, som jag tidigare har lärt känna. Bland annat berättade hon om en kommande Oldenburg-utställning, helt baserad på konstverk i paret Åbergs ägo, på deras annars mer Musse Pigg-inriktade museum. Eftersom jag hade värdinnan, Py-Lotte Björck, på min andra sida, hamnade jag också på hyggligt samtalsavstånd från hennes bordskavaljer, hedersupplänningen själv, Eric Ericson.

Middagen var mycket god: förrätt kräftsoppa med ostpinnar, huvudrätt renfilé med rårörda lingon, rotfruktsklyftor med potatis samt murkelsås och efterrätt fläderblomssorbet med bär.

Vid kaffet och avecen ställde Eric en rad frågor till Birgitta om hennes förhållande till musik och körsång – hon har ju till helt nyligen varit ordförande för Körförbundet. Det visade sig, att han väl kände några av de personer hon nämnde ur sitt yngre förflutna, till exempel en musiklärare hon har haft. Han blev också nyfiken på vår jättelika skivsamling och sa, när vi berättade om den:
– Känner Sveriges radio till det här?