En mycket hörvärd orkester – men de spelade Richard Strauss

26 mars 2018 15:33 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I abonnemangsserien på Uppsala konsert och kongress ingick i fredags ett gästspel av Kungliga hovkapellet under ledning av Alexander Soddy. Förr, när Birgitta och jag båda jobbade i Stockholm, var vi ofta på Operan, men där såg man ju inte själv Hovkapellet.

Vid det här gästspelet i Uppsala fyllde de bokstavligen scenen – enligt vad jag hörde var de så många (115 musiker) att riktigt alla faktiskt ändå inte fick plats där – men det här är lysande musiker, och även jag applåderade dem stående, när konserten var slut.

Ändå hade jag problem, inte med dem utan med valet av musik. Allt de spelade var nämligen komponerat av Richard Strauss (1864-1949), och hans musik har aldrig fångat just mig – i vår faktiskt mycket stora privata skivsamling finns inte något komponerat av honom.

Nå, jag försöker ändå alltid utvidga mina musikaliska domäner.

Alltså lyssnade jag uppmärksamt på det inledande verket, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895 och fann det åtminstone intressant.

Hermann Hesses böcker finns i en av våra många bokhyllor, och av Joseph von Eichendorff har vi åtminstone en gammal Tidens klassiker-volym. Jag har läst tyska i realskolan och i gymnasiet, så jag behövde inte nödvändigtvis också de översättningar till svenska som fanns i programmet av deras tre respektive en dikter. Verkligen inget ont sagt heller om kvällens sångsolist, sopranen Agneta Eichenholz, men Richard Srauss’ tonsättningar 1948 av de klassiska dikterna tilltalade mig inte.

Efter pausen spelades Richard Strauss’ ”Eine Alpensinfonie” (En alpsymfoni, komponerad 1911-1915). I konsertprogrammet knyts det här verket ihop med nietscheanism och den självövervinnelse som bergsbestigning sägs ge, men mina problem med det här verket har mer med Strauss’ tonspråk att göra. Jag berörs förvisso av det furiösa parti där det förekommer åska och storm, men som helhet är jag inte särskilt förtjust heller av det här verket.

* * *

Vårt vanliga konserthusgäng var, på grund av den ändrade speldagen, lite mindre, så i den inledande middagen, den här gången på Lucullus, deltog utöver jag och Birgitta också Bengt och Inger och så småningom även Anna. För egen del valde jag att äta pepparbiff med grönpepparsås.

Barnbarnen gör livet lättare att leva

26 mars 2018 0:15 | Barnkultur, Deckare, Konst & museum, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag blev Klara tonåring, men vi i familjen blev bjudna på födelsedagskalas redan i går.

Både Klara och hennes lite äldre bror Viggo känner vi nog bäst av våra barnbarn, detta inte bara för att de ända sedan de föddes har bott i samma stadsdel som vi. När deras föräldrar, Bo och vår dotter Kerstin, hade skilt sig, flyttade Kerstin för ganska lång tid hem till oss igen, och så kom också Viggo och Klara att varannan vecka bo hemma hos oss, alltså hos sin mamma. Och eftersom Kerstin, som är bagare, har mycket tidiga morgnar, åtog vi oss att väcka barnen, se till att de fick frukost och kom i väg till skolan.

Numera har Kerstin köpt en lägenhet i vår stadsdel och barnen är alltså båda i tonåren, men även om vi inte längre träffas lika ofta, stöter vi ju på varann då och då utan att det har att göra med besök. Fast det är ändå alltid lika roligt, när vi får anledning att träffas, på familjekalas, jul och annat sådant. Vid gårdagens familjekalas talade Klara längtansfullt om att i sommar hälsa på oss i vårt sommarhus i Öregrund – säkert är det minnen av sommarveckor där och av hela Öregrund som lockar. Så välkomna, Klara och Viggo och Kerstin!

Fast nu var det alltså Klaras födelsedag, hennes inträde i tonåren. Av Birgitta fick hon presentkort till en affär som säljer naturnära produkter, av mig pengar att köpa kläder för efter egen smak, något mycket viktigt i hennes ålder. Av mig fick hon dessutom sitt livs första vuxendeckare (av P D James) plus en trycksak med anknytning till Helga Henschen, som hon ju känner till från tiden hemma hos oss – vi har många Helga-konstverk, jag till och med en personligt dedikerad födelsedagshyllning, på väggarna. Dessutom hade jag köpt en fin vårbukett i vår lokala blomsterhandel.

Kerstin bjöd på födelsedagstraktering, en fräsch och god buffé, och sen en egenkreerad tårta och egenbakade kakor – hennes diabetikerpappa fick jordgubbar och sockerfri glass.

Med på det här familjekalaset var också Kerstins bror Matti, hans fru Karin och deras småflickor Ella och Sofia.

Ella är jag kompis med sen länge, och den här gången fick jag hjälp av henne med att räcka över mina presenter till Klara.

Vi träffar ju inte Matti och hans familj, som bor i Stockholm, lika ofta som vi träffar Kerstin och hennes barn, och minstingen, Sofia, höll sig när Matti och hans familj hälsade på förr helst till pappa eller mamma, men i somras lossnade det. Sonen med familj hyrde hus på Gräsö under en vecka, och då hälsade vi förstås på hos varann. När Matti, efter det att jag och Birgitta hade varit hos dem på Gräsö skulle skjutsa hem oss i bil, ville lilla Sofia följa med i bilen och satt i barnstol i framsätet. På vägen hem till oss förklarade Matti att jag var hans pappa och Birgitta hans mamma, och jag såg hur Sofia betraktade oss noga och med intresse, och vid avlämnandet av oss i vårt eget hus, fick vi var sin stor och varm kram av henne.

Den här gången visade hon tydligt att hon inte hade glömt. Under efterpratet vid Klaras fest kom den lilla flickan till mig, som satt längst bort vid bordet i vardagsrummet. I näven bar hon en bok, en av Gunilla Bergströms tidiga böcker om Alfons Åberg – i boken finns en dedikation från mig till Matti, och förmodligen har Matti vid läsning för Sofia antingen läst upp det jag hade skrivit eller nämnt att han själv fick den när han var liten av sin pappa, kanske också att pappa, alltså farfar, då läste böcker för honom. Och nu vill alltså lilla Sofia också höra farfar läsa den för henne.

Jag frågar om hon vill sitta på stolen bredvid eller i mitt knä, och hon väljer utan tvekan at sitta i min famn när jag läser för henne.

Jag blir alldeles varm om hjärtat, och så läser vi då om Alfons Åberg.

Livsmodet kommer tillbaka, tyvärr inte den fysiska förmågan.

Viggo följer med mig och Birgitta för att visa oss den kortaste vägen till busshållplatsen. Jag är trött som en maratonlöpare när vi till slut kommer fram till busshållplatsen. Det är ett helvete att bli gammal.

Men livet innehåller också en del som gör att man trots allt vill fortsätta leva.

Hörvärd inledning men ett klassiskt verk i lite för forcerat tempo

19 februari 2018 20:43 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Jag har haft så mycket att göra de senaste dagarna, att jag inte förrän nu har haft tid att skriva om torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus.

Det inledande stycket, Olof Franzéns (född 1946) ”Lamento di Tierra”, fick sitt uruppförande 2007 just i vårt konserthus här i Uppsala då med Gérard Korsten som dirigent, och jag skrev uppskattande om det då, om dess miljöengagemang men framför allt om detta engagemangs musikaliska gestaltning, och jag har inte haft anledning att ompröva mina omdömen från då.

Det efterföljande stycket, ”Concertina för trombon och orkester” nummer 4, komponerades 1837 av Ferdinand David (1810-1873). Som man kan förstå redan av verkstiteln, fordrar detta stycke en trombonsolist, och i det här fallet hade Mikael Rudolfsson den rollen. Just det spelade verket hör till Davids mest kända, och när jag söker fakta om kompositören, hittar jag mer av en slump uppgiften att David bland annat har varit verksam i Dorpat/Tartu i mitt forna hemland.

Som avslutning spelades efter pausen ”Symfoni nummer 41 i F-dur” (1788), känd som Jupiter-symfonin och komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Jag har hört den här symfonin i olika inspelningar, med början redan på LP-tiden, och jag – och även hustrun, visade det sig – mindes den i lite lugnare tempo än det den spelades i under dirigentens, Alexander Hansons ledning i torsdags kväll. Någonting var det hur som helst som fick oss att inte gripas av ”Jupiter” lika mycket som förr.

* * *

I vårt lilla konserthussällskap ingick för andra gången Käthe Elmgren. I övrigt var det det vanliga gänget: jag och Birgitta, Bengt och Inger samt Birgittas och Bengts dotter Anna och Annas dotter Amanda. Vi gick på Amazing Thai mitt emot Uppsala Konsert & Kongress, och jag för min del valde som så ofta en av de mer kryddade rätterna, Geng Ped (röd curry): Nötkött med bambu, äggplanta, paprika, söt basilika och limeblad i cocos.

Orkla köper Struer Brød A/S

15 februari 2018 13:02 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla expanderar ständigt på livsmedelsområdet. Nu har man, genom sitt svenska dotterbolag, köpt ett företag med tillverkning i Danmark. Struer Brød A/S. Att köpet har gjorts av Orklas svenska livsmedelsföretag har att göra med att Struer har produkter, lämpliga att samordna med svenska orklaföretaget Paulúns, som Struer redan tillverkar frukostflingor åt.

Struers grundades 1929 och har 44 anställda.

Svansjön med den ryska nationalbaletten

6 februari 2018 22:22 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Min hustru, själv mycket musikintresserad, har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Alltså har jag med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Det här var innan jag började blogga, så jag har tyvärr inget jämförelsematerial nu när jag har sett ”Svansjön” igen, den här gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, vi har inte varit i Ryssland – baletten i fråga gavs på vårt Musikens hus i Uppsala; föreställningen utgjorde slutpunkten i en sverigeturné.

För librettot stod här Marius Petipa och för koreografin Lew Iwanov. Uppsättningens balettmästare var Elena Radtjenko. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med stor teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Svetlana Zakharova, prins Siegfried av Denis Bodkin, trollkarlen Rothbon som höll henne fången av Artemy Belyskov och narren av Igor Tsvirko. Fonden med sina spetsbågfönster var genomgående densamma, dräkterna utom i några få fall i relativt blek pastellfärg. Namnen fanns inte i det kombinerade program/reklamblad för flera av den ryska ensemblens föreställningar vi köpte utan är hämtade från en nätartikel om just den här föreställningen fast på annan ort, så jag vet inte, om det har skett något byte.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I nästa akt är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. Och när trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna.

En saga? Ja visst. Men en vacker saga om den sanna kärlek som övervinner allt.

* * *

I det verkliga livet, som ju också rymmer både tillkortakommanden och segrar, startade jag och Birgitta med att handla födelsedagspresent åt sonen, och jag hämtade dessutom ut kemtvätt.

Vi brukar, när vi går på de ordinarie konserterna i Musikens hus, inleda kvällen med middag på restaurang, och den här gången hade Birgitta bestämt att vi skulle äta på Stationen, som heter så för att den är inrymd i Uppsalas gamla, nu moderniserade och ombyggda järnvägsstation. Det blev kronhjort med smörstekt svamp, gräddbrässerad spetskål, äpple, sauce bordelaise, pistage och getostgratäng, ett glas alkoholfritt vitt vin före maten och sen ett glas alkoholfritt rött vin till maten. Vi hann också dricka espresso innan vi gick vidare till Musikens hus.

För att komma dit går man under järnvägen, men sen är det en jättetrappa upp till rätt nivå igen, och den knäckte alla krafter jag hade kvar. Birgitta såg hur det var fatt och lyckades som genom ett under hitta en taxi som var beredd att ta oss den lilla biten till entrén till Musikens hus. Hade hon inte gjort det, hade det här kunnat bli min egen svanesång.

Palmepriset 2017 till Hédi Fried och Emerich Roth

1 februari 2018 18:23 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Olof Palmes minnesfond delar allt sedan 1987 – året efter Palmes död – varje år i anslutning till hans födelsedag, den 30 januari, ut ett pris till någon eller några som har verkat i hans anda. Prissummans storlek, 100.000 USD, är resultatet av en insamling, dit utöver arbetarrörelsens organisationer många enskilda människor, inte bara hans partivänner, och även företag har skänkt pengar för att hedra hans minne. Vem eller vilka som ska få årets pris bestäms av minnesfondens styrelse.

Bland pristagarna hittar man till exempel Kofi Annan och Cyril Ramaphosa, men listan av pristagare innehåller personer av vitt skilda kategorier med vitt skilda engagemang och från många olika länder.

Årets båda pristagare bor och verkar båda här i Sverige, men den ena, Hédi Fried, är född i Rumänien, och den andre, Emerich Roth, är född i Sevius i det dåtida Tjeckoslovakien (i dag Vynohradiv i Ukraina). Båda har fasansfulla erfarenheter bakom sig, Hédi Fried från Auschwitz och Bergen-Belsen, Emerich Roth från fem olika koncentrationsläger. Båda har tagit som sin uppgift att berätta för dem som slapp uppleva det här och för nya generationer om hur det var utsättas för det här och hur det var att bara genom en lycklig slump hamna bland dem som inte miste sitt liv i gaskamrarna.

I en tid då bruna och svarta rörelser åter växer känns det extra angeläget att hedra två överlevare som kan berätta om en tid då Europas kvarvarande demokratier var öar i ett hav av totalitära stater.

De två pristagarna fick förstås möjlighet att själva tala till oss som var med vid utdelningen av årets Olof Palme-pris i Andrakammarsalen i Riksdagen, men just för att prisceremonin genomfördes där, vill jag gärna vidarebefordra denna passus i det tal ordföranden i palmefonden, Pierre Schori, höll inför prisutdelningen:

”Dessvärre är inte heller vårt eget land undantaget sådana negativa strömningar, ja, till och med i denna riksdag som hyser ledamöter solkade av ett rasistiskt förflutet, stundtals beväpnade med järnrör, och som gör skillnad på människor och talar om medborgare i termer av svenskar och inte ‘riktiga’ svenskar. – – – Dessa förnekande krafter är inte demokratiska och bör heller inte kallas så.”

Det finns mycket mer, värt att citera, i Pierre Schoris tal till pristagarna, men ni kan ju själva på nätet gå in på Olof Palmes minnesfond och där läsa hela talet.

Jag ska inte referera hela prisutdelningsceremonin, bara kort nämna att Anders Ygeman hälsade oss välkomna och att priset i år, eftersom Lisbet Palme hade blivit krasslig, utdelades av Olofs och hennes äldste son, Joakim Palme.

Vi fick också lyssna till ett panelsamtal med pristagarna samt riksdagsledamöterna (s) Laila Naraghi och Magnus Manhammar (båda sitter i Palme-fondens styrelse). Samtalet leddes av kulturminister Alice Bah Kuhnke, som bekant miljöpartist.

Panelsamtalet inramades av musik som vi förknippar med judisk kultur: Vi fick lyssna på Stahlhammer Klezmer Classic Trio, det vill säga Semmy Stahlhammer, violin, Isabel Blommé, cello, och Miriam Oldenburg, dragspel. Jag gillar klezmer – har det både på skiva och har varit på klezmerkonsert i till exempel Carnegie Hall i New York.

Sen blev det avslutande mingel i sammanbindningsbanan. Vi fick ett glas vin – alkoholfritt för min och Birgittas del – och lite tilltugg. Men allra roligast var det att möta de människor som var där, de allra flesta sådana som fortfarande hyllar socialdemokratin som folkrörelse i gammaldags bemärkelse.

Mot just den bakgrunden skulle det kännas helt fel att avslutningsvis förvandla den här texten till ett Gala Peter-reportage.

Därför nöjer jag mig med att nämna några gamla arbetskamrater från mina år på 68an: Berith Andersson, Leif Karlsson, Gunnar Stenarv, Björn Wall, Inga-Lena Nau och Lena Finnman.

Och så en gammal kompis från Laboremus och Studentfilmstudion, senare Stockholms-Tidningen och Expressen: Jonas Sima. Fast skälet till att han var med här var nog ett uppdrag han fick av mig inför tioårsminnet av Olof Palmes död: Han gjorde en fantastiskt bra film om Olof Palme, ”Vilja gå vidare”.

En middag på bröllopsdagen

17 januari 2018 23:40 | Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Birgitta och jag hade bott ihop ganska länge, och våra gemensamma barn var redan ganska stora, när vi till slut beslöt oss för att också formellt gifta oss. Vi berättade det bara för våra barn och bokade in borgerlig vigsel hemma i Uppsala efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 i Stockholm- Birgitta var ledamot och jag själv VUs sekreterare.

När vi sen kom hem, hade främst Kerstin – men även Matti var med – ordnat bröllopsmiddag åt pappa och mamma. Vi bjöds på av henne själv hembakt pizza. Själv hade jag köpt blommor åt Birgitta, och vi har väl nästan aldrig ätit en så trevlig familjemiddag, varken förr eller senare.

I dag är det vår bröllopsdag, och det har genom åren blivit ganska många middagar den här dagen och då oftast på någon bättre restaurang.

Nu när vi båda år 80 år är det inte längre så lockande att gå på någon restaurang långt hemifrån, och dessutom har ju vintern och med den snön gjort det svårare att ta sig till någon restaurang långt borta.

Så jag föreslog hustrun att vi skulle promenera den korta biten upp till Torbjörns torg och där äta middag på relativt nya Tuna Kök & Bar, som vad jag förstår har samma ägare som Pizzeria & Restaurang Remo på Tunagatan en bit från torget. Remo är inget märkvärdigt ställe, men man kan få hygglig mat till anständigt pris där.

På Tuna Kök & Bar var vi nästan ensamma som gäster, men det kom också in en del människor som köpte med sig pizza hem. Fast jag gissar att det kommer många fler när värmen kommer och man kan sitta ute på uteserveringen mot Torbjörns torg.

Den mat vi beställde var hygglig, men det alkoholfria vin som fanns på menyn och som vi hade tänkt beställa en flaska av var tillfälligt slut, så det blev var sin Pripps blå till den här bröllopsmiddagen. Och så avslutade vi med var sin kopp svart kaffe – dubbel espresso, som vi hade velat ha, fanns inte heller.

Dyrt blev det verkligen inte – jag hade räknat med att betala mera.

Sen, när notan var betald, gick det gamla paret hem. Där såg vi ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”, som vi båda tidigare har sett, men vi sköljde ner filmen med en flaska rött alkoholfritt vin.

På trettondagsmottagning hos landshövdingen

16 januari 2018 22:31 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi deltar inte på samma sätt som förr i det sociala umgänge som följde av min hustrus tidigare värv i det offentliga livet. Men i Uppsala och delar av länet i övrigt är hon fortfarande en känd person, och över huvud taget kommer folk i håg henne och hennes politiska insatser nu när hon har gett ut sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss). Hon är ofta ute och talar om den här boken och har då också haft med exemplar för försäljning, och trots att hon tog hem en försvarlig mängd böcker, har dessa tagit slut – men nu har hon från förlaget fått hem ett par nya kartonger.

Så när vi här om dan var bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad, kunde hon ta med ett dedikerat exemplar av memoarerna, och då ville jag inte vara sämre – jag tog med ett exemplar av Laboremus-boken från 2002, ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront) där både jag själv och Birgitta medverkar tillsammans med en rad andra sextiotalsradikala uppsalaakademiker. Enander är själv ny i Uppsala. Hans sambo kommer från Tierp och har alltså gammal anknytning till länet.

Vi har träffats tidigare, och det finns uppenbart en grön tråd som förenar vår nye landshövding och den förra mycket radikala miljöministern.

Respekten för att hon verkligen stod för en röd-grön dröm möter hon för övrigt också under den här mottagningen. Till trettondagsmottagningen har människor från hela länet bjudits, och till exempel de två ledande och samverkande kommunalråden i Östhammar, som vårt sommarhalvårsviste Öregrund ingår i, kommer båda – den ledande centerpolitikern och den ledande sossepolitikern – fram och för långa och hjärtliga samtal med Birgitta.

Innan vi går hinner vi prata med en hel rad människor vi av olika skäl känner, några helt nya också. Men nu är inte den här texten något Gala-Peter-kåseri.

Ett slags julavslutning var landshövdingens trettondagsmottagning hur som helst. Så i dag har Birgitta och jag städat ut julen hemma hos oss också.

Och när man är 80 tar sånt på krafterna. Frågan är hur länge till vi orkar fortsätta med att först förbereda, sen städa ut julen.

Kring ett årsskifte

2 januari 2018 16:31 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.

Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^