Olof Palme-priset till borgmästare på två flyktingöar i Medelhavet

31 januari 2017 22:40 | Mat & dryck, Musik, Politik | Inga kommentarer

Olof Palme-priset på 100.000 USD delas årligen ut av Olof Palmes minnesfond, om möjligt på Olof Palmes födelsedag den 30 januari.

Det var möjligt i år, och priset gick till borgmästarna Giusi Nicolini från Lampedusa och Spyridos Calinos från Lesbos.

Lampedusa och Lesbos är två öar i Medelhavet. Lampedusa är en italiensk ö, söder om Sicilien och Malta, norr om Tunisien och Libyen. Lesbos ligger i östligaste delen av Egeiska havet, nära den turkiska kusten. I dag är de ett par av de främsta målen för de överlastade flyktingbåtar som används för att smuggla in människor i ett allt mer slutet Europa. Ibland lyckas det, men alltför ofta händer det katastrofer på grund av överlastning, dåligt väder eller ovarsamhet från smugglarnas sida. Många av dem som finns ombord drunknar då, om räddningsfartyg inte hinner fram i tid – ofta kommer de dessutom från områden, där det inte är naturligt eller möjligt att lära sid simma, och bland passagerarna/flyktingarna finns också små barn.

Bilderna av det här – vid ceremonin i går i form av två filmer – går rakt in i mitt hjärta. Exakt likadana katastrofer hände i slutet av andra världskriget, när in emot 30.000 ester i allt från småbåtar till större sådana, alla överlastade, flydde hit till Sverige.

De båda pristagarna höll, efter det att Pierre Schori hade presenterat dem och gett minnesfondens motiveringar samt Lisbet Palme hade delat ut prisdiplomen, var sitt anförande, naturligtvis tacktal men framför allt en uppfordran till de mycket stora delar av Europa som inte har lyft ett finger för att hjälpa medmänniskor i nöd.

De talade inslagen omgärdades av musik från Mellanöstern, spelad av Saba Band, vars medlemmar bor i Malmö men ursprungligen kommer från det område deras musik är hämtad från.

Efter prisceremonin blev det en stunds mingel med snittar och ett glas vin, alkoholfritt i mitt och Birgittas fall. Mest är det här minglet ett tillfälle att hälsa på gamla bekanta och, så gott det går i larmet, föra ett och annat samtal. Bland dem jag återsåg fanns ett antal gamla arbetskamrater från 68an, partiexpeditionen, och vi hann också morsa på eller prata lite med Lisbet Palme, Marita Ulvskog (med henne pratade jag om resterna av A-pressen), Leif Karlsson, Tomas Eneroth, Anders Ferm, Tomas Fischer (som jag pratade med om gemensamma minnen från högre allmänna läroverket i Sundsvall), Lena Hjelm-Wallén, Gun-Britt Andersson, Anna Karin Hammar, Bertil Jonsson, Vanja Lundby-Wedin, Gunnar Lassinantti och Anna-Greta Leijon (vars hälsa vi kollade – hon skulle ha varit med vid den Laboremus-träff vi hade hemma hos oss men blev då dålig – samt, ganska länge, med partiets internationella sekreterare, Andrine Winther, som känner vår Kerstin via IOGT-NTO och som berättade, att både hon och andra partifunktionärer följer min blogg, särskilt när jag skriver om Norden och Baltikum. Vi hann också hälsa på Pierre Schori, Ingvar och Ingrid Carlsson och Jan Eliasson. Och säkert har jag glömt att nämna några som också borde ha varit med på den här listan.

Sen gick vi tillbaka till andrakammarsalen, den här gången för att lyssna på ett samtal om FNs säkerhetsråd. Det här skedde i regi av socialdemokratiska riksdagsgruppen, och inledningstalare var gruppledaren Tomas Eneroth. I panelen satt Annika Söder, kabinettsekreterare på UD, Aleksander Gabelic, förbundsordförande i Svenska FN-förbundet, och Rebecca Abrahamsson, internationell sekreterare i SSU. Som moderator fungerade Kenneth G Forslund, ordförande i Riksdagens utrikesutskott.

Det blev ett innehållsrikt samtal, värt att lyssna på.

* * *

Vi fick lov att åka från Uppsala med ett så tidigt tåg, att vi inte hann äta lunch hemma, men i gengäld fick vi lite extra tid i Stockholm, så vi åt i stället lunch på en servering i norrdelen av Centralen, Jacobs Take Away. Att vi valde det här stället beror på att vi såg, att man serverade danska smørrebrød. Vi valde två var: dels ägg och ansjovis, dels renstek, pepparrotskräm och rårörda lingon. Renstek och rårörda lingon är kanske inte så danskt, men fan så gott!

Gamla laboremiter på återträff/seminarium

20 januari 2017 16:05 | Mat & dryck, Politik | Inga kommentarer

I går, torsdag, hade vi ett antal gamla laboremiter från första halvan av 1960-talet på återträff, samtidigt seminarium, hemma hos oss i Uppsala.

Laboremus, i dag en studentklubb men då fortfarande med till exempel fackföreningsfolk bland medlemmarna – en förening för tanke- och kroppsarbetare, för att citera dåtidens stadgar – hade sin storhetstid, numerärt så väl som verksamhetsmässigt, under 1960-talet. 1960-1961, när jag var föreningens ordförande, fördubblades medlemsantalet från 125 till 254 medlemmar och växte året därpå – jag var då vice ordförande – till 322. I mitten av 1960-talet var föreningen uppe i drygt 500 medlemmar – som mest hade den över 600 betalande medlemmar. Laboremus blev i och med det här den ledande studentföreningen i Uppsala, och då ska man komma i håg, att antalet studenter på den tiden var betydligt färre än i dag.

Jag tänker inte plåga er med alla aktiviteter, inte bara om politik utan också om kultur, med mycket kända föredragshållare, publikdragande debatter med mera som bidrog till det här. Men det intressanta åtminstone i just det här sammanhanget är att Laboremus, inom socialdemokratins ram, stod för en utpräglat radikal linje och ofta fanns i det politiska intressets framkant. Vi diskuterade jämlikhet och jämställdhet, på ett radikalt sätt även ekonomisk demokrati. Vi stod för ett brinnande internationellt engagemang, när det gällde till exempel Sydafrika och Vietnam, och vi var häftigt mot EEC (dagens EG). Atomvapenmotståndet var likaså stort.

En intressant effekt av det här är att den helt överväldigande delen av dåtidens laboremiter fortfarande finns kvar inom socialdemokratin, än i dag till och med är radikala socialdemokrater, även om en och annan har blivit vänsterpartist eller har varit SKPare; några har förstås också tröttnat på socialdemokratin som den ser ut i dag, detta utan att för den skull gå med i något annat parti.

Birgitta och jag har deltagit i någon återträff med gamla studentförbundare, men där har vi mest bara mött lite yngre människor från det efter perioden av SSU-anslutning även av studentklubbarna återbildade Socialdemokratiska studentförbundet. Varför så få av de många aktiva från det gamla studentförbundet inte har synts i de här sammanhangen kan man ha teorier om, men det är inte ämnet för den här betraktelsen.

På min tid i Laboremus hade vi vårbrytningar, dit vi inbjöd laboremiter ur äldre generationer – vi listade dem vi visste var de bodde och om de fanns kvar i livet – och många kom faktiskt till de här vårbrytningarna med middag på restaurang, och några av dem ombads att berätta minnen från deras egen laboremustid.

När Birgitta förra året i samband med en födelsedagsuppvaktning träffade vår gamle vän från laboremustiden Sverker Gustavsson, professor i statskunskap här i Uppsala, började de prata om att samla en del av de gamla laboremusaktiva på 1960-talet, och efter lite mejlväxling bjöd Birgitta in så många som får plats runt vårt längsta bord, när det är förlängt med alla tre iläggsskivorna, utöver mig och Birgitta

Villy Bergström
Nils-Åke Ericsson
Agneta Guillemot
Sverker Gustavsson
Sven-Olov Larsson
Irma Ridbäck
Lars Rudebeck
Per Silenstam
Hans O Sjöström

Ytterligare två hade fått inbjudan, men Karin Rudebeck kunde inte komma på grund av utlandsresa, och Anna-Greta Leijon måste i sista stund tacka nej, eftersom hon hade drabbats av feber efter en hjärtoperation.

Märk att vi hade bjudit gamla vänner från sextiotalets Laboremus utan att fästa avseende vid deras nuvarande politiska hemhörighet och värderingar.

Det diskussionsämne Sverker och Birgitta hade valt för den här träffen var populismens växande roll i både svensk och övrig europeisk politik (i dag i hög grad också amerikansk). Birgitta ledde det här rundabordssamtalet, som inleddes av Sverker – han hade för övrigt till deltagarna i förväg skickat kopior av två av honom skrivna och publicerade essäer i ämnet, dels ”Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan” i Respons nummer 5 2016, dels en recension av fyra relevanta böcker, Björn ElmbrantsInnan mörkret faller – ska 30-talet hinna i kapp oss?”, Bengt LindrothsVäljarnas hämnd – nationalism och populism i Norden”, Thomas PikettysKan vi rädda Europa?” och Per SvenssonsVasakärven och järnröret – Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet”.

Jag ska här inte referera vare sig artiklarna eller Sverkers muntliga inledning, bara passa på att nämna, att Bengt Lindroth var medlem i Laboremus och en av mina efterträdare som redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas.

Alla de församlade bidrog med intressanta synpunkter, men eftersom varken jag eller någon annan har fört något protokoll, avstår jag från att försöka skriva ett referat.

I stället väljer jag att skriva om något där jag befinner mig på mer säker mark, mina egna synpunkter. Inte så att jag heller i det fallet har något manus att utgå från, men jag ska försöka sammanfatta det jag sa i mitt huvudinlägg och sen återkom till.

I min ungdom på 1950-talet i den lilla byn Juniskär 18 kilometer söder om Sundsvall var nästan alla som bodde där sossar och, i några fall, kommunister – dessutom fanns det småjordbrukare som var bondeförbundare av den gamla sorten, men en småbrukare på deltid som också var industriarbetare var sosse och prenumererade på S-tidningen Nya Samhället – det senare gjorde också vår hyresvärd, muraren Kjell Nordin. Det fanns ingen socialdemokratisk partiorganisation där i vår utkant, men några av byns byggnadsjobbare ställde upp före valen och satte upp valaffischer.

Den här klasspräglade boendestrukturen fanns fortfarande också i vissa delar av Uppsala, när jag hösten 1959 flyttade hit för att börja plugga vid universitetet.

Jag blev ju tidigt hyperaktiv i Laboremus och blev då också bekant med många i dåtidens parti och fackföreningsrörelse i Uppsala. En kille, som tog över som SSU-ombudsman, Sören Thunell (med eget ursprung i Kolsva), blev jag mycket god vän med, och eftersom Sören imponerades av vad jag och andra hade åstadkommit med Laboremus, rekryterade han mig och Hans O Sjöström till SSUs kretsstyrelse. Vid ett tillfälle tog han med mig till en ungdomsgård i sossetäta Salabackar, där vi visade en film om rasförtryckets Sydafrika och jag pratade om kampen mot apartheid.

Det här var uppenbarligen okänd mark för ungdomarna på den här ungdomsgården, och efteråt kom det fram två killar som satte sig bredvid mig, och den ene frågade:

– Är du sosse?

Jo, det var jag ju – hade aldrig varit något annat.

Killen som frågade: – Det var bra det. Annars kunde du ha åkt på stryk.

Och eftersom jag ju själv kom från en miljö, där man klassificerade människor efter skalan ”vi här nere, ni där uppe”, fann jag mig, begrep.

Jag berättade det här som en bakgrund till en analys av hur delar av den gamla arbetarklassen i dag har börjat rösta på populistiska högerpartier, i vårt fall Sverigedemokraterna.

Förr, när hela bygder och stadsdelar röstade på ett visst sätt, skedde detta mer på grund av socialt och politiskt ledarskap inom gruppen än på grund av kunskap om till exempel marxistisk klassteori. Viktigare var handfasta sociala förbättringar och några få prioriterade mål.

Men sedan, kan man säga, blev den samhällsledande arbetarrörelsen offer för sin egen framgång. Breddad utbildning, bättre ekonomiska villkor för många och flyttning till nya och dyrare bostäder förde delar av arbetarklassen till nya områden även för boendet. Kvar blev, nu utan den politiska ledning de tidigare hade haft, delar av arbetarbefolkningen, som nu fick ny konkurrens om enklare jobb av invandrare och flyktingar. De här människornas röstande på Sverigedemokraterna handlar nog i grunden mer om rädsla än om rasism.

En slutsats av detta är att vi åter måste våga tygla marknaden, göra samhället tryggt att bo och leva i igen också för dem som inte är så kapabla och initiativkraftiga.

* * *

Samtalet fortsatte också under den måltid Birgitta hade lagat och serverade: ugnsstekt kyckling, ris och sallad och som avslutning fruktsallad, egenbakta kakor och kaffe/te.

Och jag tror flera av de närvarande önskade en fortsättning.

Julslutsmottagning på Uppsala slott

15 januari 2017 23:00 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi har vid det här laget, en i taget, blivit bekanta med en lång rad landshövdingar i Uppsala län. Birgitta blev 1994 utnämnd till så kallad hedersupplänning, och dessa bjuds tillsammans med make/maka till landshövdingens årliga middag för dessa samt till andra begivenheter på Uppsala slott, som i dag på årets julslutsmottagning.

Vi hälsades välkomna av det senaste landshövdingeparet, Göran Enander och Monika Sarstad, och tog oss efter ett inledande samtal med dem in i vimlet av gäster.

Bland de första vi mötte var Hans Dalborg (hedersupplänning 2004), som vi känner både från OD och från hedersupplänningsmiddagarna (jag dessutom från gemensamt pendlande till jobb i Stockholm). Senare träffade vi ur den här kretsen också Stig Strömholm (hedersupplänning 1995), och jag hälsade innan vi gick även på Maria Strømme (utnämnd till hedersupplänning så sent som 2016).

Ann-Cathrine Haglund (landshövding i Uppsala län 1997-2007) med maken Finn var också där. Ann-Cathrines förflutna som moderat politiker utgör inget hinder för att hon och min politiskt radikala hustru kan föra ett långt, personligt och hjärtligt samtal.

Andra som vi träffade och pratade med står oss naturligtvis partipolitiskt och/eller värderingsmässigt närmare: Carl och Ulla-Britta Lindberg, Peter Nobel, Sten och Berit Rylander. På håll hälsade jag på landstingsrådet Börje Wennberg.

Ett par gamla bekanta ur vårt långa politiska liv träffade vi också. Lena Sommestad, som tidigare bodde här i Uppsala – hon var professor i ekonomisk historia – och representerade länet i Riksdagen är numera landshövding i Hallands län men var dess förinnan ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet och miljöminister. Hon blev känd som EMU-motståndare. Också Bengt K Å Johansson, en gång samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet fast i Göteborg, hamnade i regeringen (som löne- och därefter civilminister) och blev sen även han landshövding, i Älvsborgs län. Kul att ses igen!

Hastiga hälsningar utbytte vi med långt flera, förde också samtal med några av dem. Landshövdingens vidsträckta representationsvåning var full av människor, många av dem förstås över huvud taget inte bekanta för oss. Och någon jag borde ha nämnt har jag inte fiskat upp ur minnet i skrivande stund.

Vi hade nyss ätit lunch när vi anlände, så vi nöjde oss med var sitt glas vitt alkoholfritt vin. Och sen beställde Birgitta taxi hem.

Birgitta Dahl i TVs Go’kväll

13 januari 2017 12:27 | Mat & dryck, Media, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Birgitta steg upp svintidigt på fredagsmorgonen för att ta tåget till Umeå. Därifrån sändes, med Pekka Heino som programledare, i TV 1 i fredags mellan 18.45 och 19.30 (med repris samma natt och repris på söndag morgon) TV-programmet ”Go’kväll”, där hon fick bjuda fyra gäster på middag.

Med sig hade hon också några personliga saker, bland dem ett foto från vårt sommarhus i Öregrund, en middag för min gamla tjejliga från partiexpeditionen på Sveavägen 68 i Stockholm (Lotta Gröning, Mona Hillman, Gisela Lindstrand och Eva Marcusdotter), men det var inte de som var den här kvällens gäster. Fotot använde redaktionen för att imitera det dukade köksbordet i vårt hus i Öregrund. Däremot fick Birgitta visa upp prov på sitt hantverkskunnande, en bok från unga dar och en del annat. Det blev ett både lättsamt och sakkunnigt program, det senare inte minst när det gällde de fyra gäster hon hade valt som tänkta middagsgäster: konstnären, författaren och vännen från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, en resa till Vietnam med mera Helga Henschen, författaren och (liksom Birgitta) miljökämpen (”Plundring, svält, förgiftning”) Hans Palmstierna, Birgittas efterträdare som miljöminister, Anna Lindh (som Birgitta stöttade från Annas unga år), och det befriade och äntligen demokratiska Sydafrikas ledare Nelson Mandela. I Mandelas fall kunde Birgitta visa upp en sydafrikansk docka hon hade fått i gåva av honom – till honom hade hon själv gett en docka i samedräkt; valet av likartade gåvor var en ren slump.

Programmet gav samtidigt en mångsidig bild av Birgitta Dahl själv, under årtionden i centrum av svensk politik som riksdagsledamot, energi- och miljöminister och slutligen Riksdagens talman. Bland det hon främst framhöll var vikten av respekt också för politiska motståndare.

Peter Englunds minnen från unga år

12 januari 2017 17:00 | Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik | 8 kommentarer

Peter Englund utsågs 2011 till hedersupplänning, men han har sedan inte setts till så mycket vid de årliga middagarna för dessa på Uppsala slott – jag inbjuds till dessa i egenskap av make till en annan hedersupplänning. Jag klandrar honom inte för det – 2002 valdes han in i Svenska Akademien och 2009-2015 hade han den tidskrävande uppgiften som dess ständige sekreterare.

Det här är en intressant karriär för en gammal rabulist. I ungdomen var han radikal SSUare i hemstaden Boden, satt även i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt. Dessutom var han, som många unga på den tiden, FNLare. Englund engagerade sig också i trotskistiska Offensiv, vilket ledde till att SSU uteslöt honom.

Därefter har han inte vad jag vet varit partipolitiskt aktiv.

Jag kommer ihåg” (Natur & Kultur, 2016), ett collage av minnesbilder av närmast skönlitterär karaktär – Englund är ju annars historiker, läsvärd även som sådan – handlar dock inte om någondera av det nämnda, helt naturligt eftersom boken är ett collage av korta minnesbilder från hans tidiga år i främst 1960-talets Boden, med Virginia Woolfs formulering ”that great Cathedral space which was childhood”.

Englund är född 1957 och alltså 20 år yngre än jag, som är född 1937. Ändå finns det oerhört mycket bland hans minnesfragment som också jag minns från mina egna unga år på 1950-talet: böckerna om tvillingdeckarna och Singleton, ”Frukostklubben” med Sigge Fürst, Snoddas, Arne Tammer som skulle lära oss att bygga upp musklerna, Coca Cola och Cuba Cola och naturligtvis Portello, att man vintertid kunde honka efter en bil, ettöringarna och tvåöringrna och femöringarna i koppar (samt ettöresgodis). Annat av det han berättar kom jag i kontakt med under våra barns uppväxttid, sådant som Enid Blytons Fem-böcker, Dag Hammarskjölds död, neurosedynskandalen, Towa Carson, serietidningen ”Bang!,”, ”Bröderna Cartwright” i TV, filmerna om Eddie Constantine, mordet på John Kennedy, Perry Mason och Della Street i TV, Ingemar Johansson i titelmatch i TV, mackarna som hette OK, Shell, BP, Gulf, Koppartrans och Caltex (fast jag minns OKs föregångare IC också), Sveriges bilradio, ja så där kunde man fortsätta.

Annat, som jag också minns, till exempel Lego och ”Modiga mindre män”, förknippar jag mer med mina barn.

Ingenting av det här är ordnat i tidsföljd, och det enda som styr den inbördes ordningen i de här minnesbilderna, från 1 till 658 (den sista handlar om den första utlösningen), är ibland hjärnans sätt att gärna arbeta associativt. Samtliga, med ett undantag, börjar alla med ”Jag kommer ihåg…”. Undantaget är ”Jag kommer inte ihåg raketost.”

För egen del finner jag Peter Englunds minnesbilder mycket välfunna och dessutom roande.

Ska jag säga något kritiskt är det att denne ledamot av Svenska Akademien ett par gånger skriver ”nedanför mormor och morfars hus” och ”mormor och morfars telefonnummer”. I det femtiotalsläroverk där jag lärde mig grammatik och språkregler fick vi lära oss att skriva ”mormors och morfars”.

* * *

Den här boken fick jag i julklapp av min dotter Kerstin, född 1969. Hon delar min vurm för 1950- och 1960-talens läsksorter, bland dem Portello.

Melodikrysset nummer 1 2017

7 januari 2017 12:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).

Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.

Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.

Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.

Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.

Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.

Annat var mer förutsägbart.

Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.

Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.

Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.

Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.

Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.

Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.

Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.

Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.

Trettondagsafton med konsert och festmiddag

7 januari 2017 1:03 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

På trettondagsafton var jag och Birgitta på traditionsenlig konsert i Konserthuset i Uppsala. Uppsala kammarorkester dirigerades som oftast av Paul Mägi, men i en stor del av programmet medverkade två sångsolister, Miah Persson och Joachim Bäckström, och programmet bestod av nummer ur operor och operetter.

Hustrun gillade Bäckström bäst, medan jag själv tyckte att Persson var ett strå vassare – sångligt alltså; jag tror inte att det primärt var det motsatta könet som utgjorde lockelsen.

Hela första programdelen före pausen bestod av musik ur Georges Bizets (1838-1875) ”Carmen” från 1873-1874. Sångsolisterna gjorde sina nummer klanderfritt, men ska jag ranka det som sjöngs och spelades, går mitt personliga förstapris till kammarorkesterns inledande och rent instrumentala ”Les Toréadors”.

Efter paus med champagne, i vårt fall alkoholfri, blev programmet desto bredare: Jacques Offenbachs (1819-1880) ouvertyr ur ”Pariserliv” (1866) och, lite senare, ”Legenden om Kleinzach” ur ”Hoffmans äventyr (1879), Charles Gounods (1818-1893) ”Juvelarian” ur ”Faust” (1859), Giacomo Puccinis (1858-1924) ”O mio babbino caro” ur ”Gianni Schicci” (1918), Emmerich Kálmáns (1882-1953) ”Två mörka ögon” ur ”Cirkusprinsessan” (1926) och så sånger ur Franz Lehárs (1870-1948) ”Glada änkan” (1905): ”Viljasången”, ”Då går jag till Maxim” och ”Läppar tiger”. Här skulle jag särskilt vilja framhålla Miah Perssons framförande av ”O mio bambino caro” och ”Viljasången”, Joachim Bäckströms av ”Två mörka ögon” och ”Så går jag till Maxim” samt båda i duett i ”Läppar tiger”.

Publikens jubel lockade solisterna till två extranummer; helt nytt var då ett stycke ur Guiseppe Verdis (1812-1901) ”La Traviata” (färdig 1849, premiär 1852).

Förlåt de många årtalen, men de ger en väsentlig upplysning: Den musik som spelades komponerades under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

* * *

Efter konserten kunde de i publiken som hade anmält sig äta trettondagsaftonsmiddag i restaurangen i Musikens hus. Birgitta hade bokat bord inte bara åt oss utan också åt Anna, Bengt och Inger, som också var på konserten. Den här kvällen serverades en särskild festmeny: till förrätt pilgrimsmussla och till huvudrätt lammracks med olika tillbehör. Och när de övriga åt vanlig (och vad jag förstod mycket god) efterrätt, fick jag som är diabetiker en för mig ätbar och också mycket god efterrätt. Alkoholfria drycker serverades åt oss som av hälso- eller bilskäl inte ville dricka alkohol.

Melodikrysset nummer 52 2017

31 december 2016 12:50 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Teater | 5 kommentarer

Jag är i Öregrund igen, eftersom vi brukar fira nyårshelgen här, och i morse fanns det inga hinder mot att gå upp och göra sig i ordning inför veckans melodikryss, årets sista. Jag har alltså rakat mig, duschat, klätt mig och ätit en god frukost, bland annat bestående av estniskt surbröd – bakat av Anna som julklapp till mig – med en skiva julskinka, apelsinjuice och sist två koppar nykokt kokkaffe.

Våldsamt svårt var det inte, men den allra sista frågan låg utanför min referensram. ”Rara lilla Anna” låg utanför min referensram, inte för att den spelades av Lennart Palm utan för att jag inte brukar se Ronny och Ragge i TV.

Jag brukar inte se ”Så mycket bättre” i TV 4 heller, men Sven-Bertil Taube är mig desto mer bekant. Jag har honom inte bara på skiva. Redan under tidigt sextiotal hörde jag honom live på en av Laboremus’ sista april-fester, och nu senast har jag sett TV-programmet om honom. Nå, ”Så mycket bättre” ledde mig vidare till Miriam Bryant och ”Serendipity” – jag klarar hyggligt att uppfatta engelsspråkig text och fångade frasen ”I’ll make a memory, memories don’t lie”.

Carl Gustaf Lindstedt var en gammal ursosse – han bekände mer än gärna sina partisympatier i den stora porträttartikel med honom vi hade i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hans insjungningar tillsammans med de övriga i Casino-gänget, till exempel revynumret ”Så tar vi tagelskjortan på”. Det här fick mig att försöka få in fel svarsord i krysset, men det sökta ordet skulle i stället bli munkkåpor.

Själv har jag aldrig dragits till vare sig det ena eller det andra, och den religiösa verksamhet som har bedrivits i Knutby en bit från Uppsala, är mig likaledes främmande. Där huserade på sin tid Åsa Waldau, även känd som Kristi brud, och jag kan väl inte säga att jag kommer att störta till en skivaffär, om det nu finns någon sådan kvar, för att införskaffa ”Jag ger dig allt”, det som spelades med henne i dag.

Däremot har jag, för att hålla fast vid ämnet, aldrig sett ”Jesus Christ Superstar”, men det hindrar inte, att jag känner igen ”I Don’t Know How To Love Him”, även när den som i dag sjöngs på finska av Eija Kantola.

Däremot har jag hört en del med Nordman, som vi i dag hörde i ”Mitt i en korsväg”. Fast jag skulle inte komma på idén att ha heller dem på skiva.

Dock tror jag att många av er som följer vad jag skriver skulle finna min egen samling av musik ganska oförutsägbar. Jag har till exempel praktiskt taget allt med Ebba Grön, således också ”800°” från 1981. Den genrebeteckning Eldeman ville ge dem var punkrock.

Ernst Rolf och gamla Jules Sylvain-melodier är jag en djävel på, men själva budskapet – ”Jag är ute när gumman min är inne” – stämmer inte alls in på mig och min hustru.

Och ibland går vi till och med ut tillsammans. Vi har till exempel tillsammans sett George Bizets ”Carmen”.

Och snart ska vi se ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. Birgitta hade som en julklapp till mig köpt biljetter dit. Men jag känner förstås väl till den redan tidigare, känner till exempel igen ”If I Were a Rich Man”, som skulle leda oss till det sökta ordet, rik.

Gamla dans- och musikfilmer hör också till det jag älskar. Ett exempel är ”Top Hat” från 1935 – Fred Astaire och Ginger Rogers, vilket par! I den finns ”Dancing Cheek to Cheek”, i dag framförd av Ella Fitzgerald, som jag också har massor av skivor med.

Till sist en låt med Paul Simon och Art Garfunkel, som jag har allt av av det som de gjorde tillsammans. Och i mitt fall hör det som i dag spelades, ”Wake Up Little Susie”, till favoriterna.

Ha nu en riktigt trevlig nyårsafton! Själv önskar jag oss alla ett nytt och bättre, rent av rödare år.

Midvinterutflykt till vårt sommarviste

30 december 2016 19:20 | Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I förmiddags åkte vi ut till vårt hus i Öregrund för lite vinterro över nyår och några dar in på det nya året. Nå, vinter i den där vita meningen är det inte här heller, men mest tid kommer vi hur som helst att tillbringa inomhus med TV samt medtagna filmer, böcker och CD. Huset har grundvärme på men var förstås ändå kallt, så det var gott med en tallrik av min av Birgitta hitbringade och uppvärmda köttsoppa till lunch.

Birgitta gick en rond utanför tomten och hittade tallkvistar till keramikkrukan i köket. Och efter lunch har hon nyårspyntat och lagt ut rena och fina borddukar.

Medan huset värmdes upp – jag gick runt och skruvade upp värmen – gick vi till Coop för att handla mat till i kväll och till nyårsafton.

Coop var i kaostillstånd när vi höstflyttade in till stan – totalrenovering hade påbörjats. Och så har det tydligen varit under hela hösten. Men nu finns butiken där, skinande ny och bättre försedd med varor än någonsin. Bland allt det nya finns en manuell disk för fisk och delikatesser av olika slag, och den vi hittade bakom disken var vår gamla vän Marina. Hon kom faktiskt ut i butiken, när hon fick syn på oss, och gav oss var sin varm välkomstkram. Senare hälsade vi också på andra bekanta, både i personalen och bland kunderna. Man känner hemkänsla i den här butiken.

Jag kommer nog att berätta mer om den fram över, men just nu nöjer jag mig med att rapportera, att jag i Marinas marina disk valde rökt sik och ett par stora fina böcklingar till middag. Det slank ner tillsammans med kokt potatis och en mix av färsk gurka och saltgurka.

Julens mödor och behag

25 december 2016 19:24 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi OksanensNorma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^