Om krämpor, bakåtsträveri och böcker från Tradera

Vänstra sidan av bröstkorgen känns inte bättre, men jag dämpar, på sjuksköterskans inrådan, ibland värken med Ipren. När jag bar hem matkassen från Konsum, smärtade det, men jag klarade det.

Dess förinnan hade jag gjort en busstur ner på stan för att betala räkningar på Svensk kassaservice respektive Handelsbanken. Jag är en bakåtsträvare, nära släkt med Joakim Lindengrens Kapten Stofil, och vägrar envist att betala räkningar över nätet. Jag äger inte ens ett kort. All min betalning sker kontant. För att få behålla Svensk kassaservice är jag till och med beredd att betala plusgiroavgifter, vilka ibland är högre än de belopp jag för över för köpen på Tradera.

I dag betalade jag för tre traderaköp.

Ett av dem är en pärm med en komplett årgång 1953 av Folket i Bild. Som framgår av både Om Enn Kokk och Memoarer ovan har gamla Folket i Bild spelat en avgörande roll för mig i unga år. Jag återkommer till ämnet.

Jag har vidare lyckats komma över ett exemplar av Lisa Tetzners ”Barnen i 67:an”, en samlingsvolym. Under folkskoletiden var Lisa Tetzner den författare jag älskade mest, kanske för att hon skrev om andra barn – i det här fallet från Berlin – som, liksom jag själv, under andra världskriget hamnade i förskingringen – en av dem, Erwin, för övrigt i svenska Lappland. Jag har tidigare på Tradera köpt tre av hennes böcker för yngre barn och också ungdomsboken ”Var Paul skyldig?”, som handlar om den av barnen i 67an, som inte bara stannade kvar där utan också gick med i Hitlerjugend. I bokhandeln finns i dag bara en av Lisa Tetzners ungdomsböcker men också en av de allra bästa, ”Sotarpojken” (Rabén & Sjögrens klassiker, 2001 – Lisa Tetzners böcker utkom ursprungligen på Tidens förlag, som ju i dag är en imprint inom R & S.)

Jag har i dag också betalt för ett exemplar av ”Gula visboken”; ett exemplar av ”Gröna visboken”, inköpt på samma sätt, kommer förmodligen med posten i morgon. Båda dessa sångböcker finns redan i vår stora samling av sång- och musikböcker, men de här exemplaren har jag köpt in som en liten donation till sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag är – de är nämligen illustrerade av Helga. Vi håller på att bygga upp ett Helga Henschen-bibliotek, bestående av böcker som hon har skrivit eller illustrerat men också av böcker som handlar om hennes gärning som konstnär och författare med mera. Bland det jag tidigare har köpt in åt Helga Henschens Vänner finns förresten två barnböcker av Lisa Tetzner, ”Vad Sam viskade” (Tiden, 1953) och ”Sam och Agaleia” (Tiden, 1957), vilka båda illustrerades av Helga Henschen.

Det finns en länk här bredvid till www.helgahenschen.com, en hemsida som redigeras av hennes dotter Rebecca Weiss, som bor i Florida. Jag återkommer till ämnet Helga Henschen.

Eftermiddag med Viggo

Kerstin och Bo skulle gå på bröllop i lördags, och jag och Birgitta hade lovat att gå hem till dem och passa Viggo. Sen blev Kerstin dålig; kanske hade det ett samband med att lilla Klara var magsjuk.

Eftersom Birgitta på måndag åker på två veckors tjänsteresa till Kambodja med svenska UNICEF, vars ordförande hon är, verkade det inte så listigt att tillbinga en eftermiddag och kväll med sjuklingarna.

Men Viggo hade ju blivit lovad en eftermiddag och kväll med mormor och morfar, så vad göra? Jo, Bo gick på bröllop, Kerstin och Klara var kvar hemma och vi hämtade upp Viggo och gick hem till oss. Han var strålande glad och hjälpte oss, på vägen hem, att med hjälp av en barnkundvagn handla på Konsum, också lördagsgodis och päron-Festis.

Hos oss känner sig Viggo hemma. Han ville som vanligt se barnfilm på DVD i min dator, och så plockade han själv fram två VHS-filmer – ”Molly på bondgården” och ”Smurfarna i urtiden” – ur våra filmhyllor. Han lekte med sina besöksleksaker, på Konsum ytterligare utökade i antal med några småbilar. Birgitta läste Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” för honom; vi har ganska många barn- och ungdomsböcker också i vår egen ägo, böcker som är inköpta efter det att våra ungar lämnade hemmet tillsammans med sina egna barn- och ungdomsböcker.

Sen blev det Viggo-middag med plättar och mjölk och sist Diesneydags. Själv gillar jag mycket de äldre kortfilmerna, den här gången Pluto respektive Kalle Anka.

Vid ett tillfälle, när Birgitta refererade till mig som ”pappa”, förtydligade Viggo bestämt: ”Mammas pappa!” Vilket betyder att han nu definitivt förstår släktsambanden.

Därefter skjutsade jag hem Viggo i vagn. Mamma Kerstin såg nu piggare ut, och Klara var fortfarande uppe. (Sen har jag hört att Klara under söndagen åter blev sämre i sin magsjuka.)

Jag hjälpte Viggo att borsta tänderna och satte på honom pyjamas; vi hade redan tidigare kommit överens om att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, när han kom hem. Han ville höra Kerstins gamla bok om Kalle Skutt, där förresten kaninens lilla ägarinna också heter Kerstin och har ärvt den efter sin egen mamma – Kalle hjälper Kerstin att förstå, att också hennes mamma har varit liten.

Sen la sig lille Viggo som han brukar mot väggen och somnade tryggt med ändan tryckt mot morfars mage.

Sent på lördag kväll, hemkommen igen, somnade jag framför TVn – vinterolympiaden har en sån effekt på mig. När jag vaknade och reste mig upp, hade vänstra benet somnat och bar inte. Plötsligt dråsade jag omkull och slog vänstra sidan av bröstet mot en bänk vi har stående nedanför fönstret i vardagsrummet. Det gjorde förbannat ont och jag vred mig som en mask i smärta.

Men det går väl över, tänkte jag och gick och la mig. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta en sovställning, som inte gjorde ont. Under natten vaknade jag sen flera gånger av värken.

Matti och Karin kom på natten hem till oss från samma bröllop, som Bo var på (och Kerstin också skulle ha varit på) och sov över – de skulle ha bott över hos Kerstin och Bo men var rädda för att bli smittade. Jag berättade för dem om min olycka, och vi kom alla fram till att jag kunde ha råkat ut för en revbensfraktur.

Så efter lunch, när det inte hade blivit bättre, ringde jag till sjukvårdsupplysningen och talade med en sköterska. När jag berättade om mina symtom – att det gjorde ont när jag reste mig och satte mig ner, när jag hostade och snöt mig och så vidare – kom hon också fram till att det nog var en revbensfraktur. Dess värre brukade man numera inte göra något särskilt åt en sådan – den självläker. Men det kan ta upp till fjorton dagar.

Kul, kul, kul!

Hur ska jag till exempel få hem reaböckerna jag har beställt från Lundeq?

Eric Ericson hedersupplänning

I går kväll tilldelades nestorn i svensk körmusik Eric Ericson titeln hedersupplänning. Han är känd över hela världen, bland annat genom turnéer med sin kammarkör. (Jag har själv, på Metropolitan i New York, sett affischer för ett av hans framträdanden.) Men han har också stark uppsalaanknytning genom dirigentskapet för OD, Orphei Drängar, 1951-1991.

När han hade fått sitt märke och sitt diplom av landshövdingen, Anders Björck, hyllades han musikaliskt av en kvartett OD-sångare. Sittande på sin stol – han är född 1918! – kunde han inte avhålla sig från att dirigera sångarna.

Installerandet av årets hedersupplänning firas traditionsenligt med en middag på Uppsala slott. Bjudna är tidigare utsedda hedersupplänningar med respektive. I år deltog Hans Alsén, Birgitta Dahl, Hans Dalborg, Carl-Gustaf von Ehrenheim, Elsie Johansson, Stig Strömholm, Ingegerd Troedsson, Anders Wall, Bertil Werkström och Lasse Åberg – bland dem som inte kunde delta fanns Owe Thörnqvist som befann sig utomlands. Som synes är det här ett mycket blandat och mycket intressant sällskap.

Jag hade Inger Åberg, Lasses fru, som bordsdam. Hon är en trevlig person, som jag tidigare har lärt känna. Bland annat berättade hon om en kommande Oldenburg-utställning, helt baserad på konstverk i paret Åbergs ägo, på deras annars mer Musse Pigg-inriktade museum. Eftersom jag hade värdinnan, Py-Lotte Björck, på min andra sida, hamnade jag också på hyggligt samtalsavstånd från hennes bordskavaljer, hedersupplänningen själv, Eric Ericson.

Middagen var mycket god: förrätt kräftsoppa med ostpinnar, huvudrätt renfilé med rårörda lingon, rotfruktsklyftor med potatis samt murkelsås och efterrätt fläderblomssorbet med bär.

Vid kaffet och avecen ställde Eric en rad frågor till Birgitta om hennes förhållande till musik och körsång – hon har ju till helt nyligen varit ordförande för Körförbundet. Det visade sig, att han väl kände några av de personer hon nämnde ur sitt yngre förflutna, till exempel en musiklärare hon har haft. Han blev också nyfiken på vår jättelika skivsamling och sa, när vi berättade om den:
– Känner Sveriges radio till det här?