Dagsutflykt som ändade med en bukett bondsyrener

24 maj 2016 22:42 | Film, Handel, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag brukar samla ihop olika ärenden jag måste utföra i Uppsala och då och då göra en ärenderesa in till stan.

När det blev den här gången bestämdes av att jag lyckades få med mig fel rock när jag hade varit på kusinträff (på Birgittas sida) i lördags. Själv hanns jag upp på busstationen innan bussen till Öregrund hade avgått och anlände således rocklös till sommarvistet. Nå, ingen skada skedd till följd av detta; vi har haft sommarvärme.

Min egen rock fanns dock kvar hemma hos Kjell och Görel, värdparet till kusinträffen.

Så jag tog mejlkontakt med Kjell och aviserade så småningom mitt återtagande av rocken till tisdag efter lunch.

I förmiddags tog jag bussen till Uppsala och från busstationen taxi hem till Kjell, som väntade med rocken. Kunde också konstatera att vädret i Öregrund i morse var råkallt, medan det i Uppsala var full sommarvärme.

Sen fortsatte jag till vår lägenhet på Idrottsgatan, närmast för att jag och Birgitta här om kvällen såg en filmatisering av Laurie LeesCider med Rosie”, en bok vi båda uppskattade, när vi läste den i början av 1970-talet. I bokhyllan hittade jag också samme författares ”Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon”, så jag tog med också den till Öregrund.

Sen gjorde jag övriga stadsärenden: var på banken och tog ut mer kontanter (jag är en obotlig kontantkund), lämnade in kemtvätt i Forumgallerian och gjorde genast av med en del av pengarna genom att köpa böcker i Lundeq i samma hus – det är Mors dag plus Annas födelsedag snart, och då kan ni förstå att jag inte kan berätta vad jag köpte.

Därefter var det dags att ta öregrundsbussen tillbaka till sommarvistet. Jag läste till att börja med Aftonbladet, men blev snart störd av en man som klev på bussen vid Gränby centrum. Han betedde sig som om han var otroligt berusad eller möjligen snarare drogad: verkade långa stunder prata i telefon utan att, vad jag kunde se, ha någon telefon, sökte kontakt med framför allt ensamma damer, gick omkring i bussen, stod i gången bredvid sin plats, klagade plötsligt över att han ine kände igen några och tydligen inte ens vägen till Alunda, dit han enligt biljettbeställningen var på väg. Hela resan till Alunda blev ett stycke absurd teater, detta utan att chauffören gjorde det minsta för att ingripa.

Väl hemma i vårt sommarhus möttes jag av Birgitta med en god middag, och på köksbordet stod en stor bukett blommande bondsyrener, årets första.

Smithsonian Folkways tar över en fantastisk skivskatt – håller Arhoolie’s utgivning ständigt tillgänglig

4 maj 2016 19:31 | Handel, Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

Amerikanska Smithsonian Folkways gör en fantastisk kulturgärning genom att ständigt hålla en väldig skivskatt – folkmusik, blues, plattor med singers/songwriters, politisk vänstermusik, barnskivor med mera – ständigt tillgänglig. Dels går det att ständigt beställa nyutgåvor av tidigare utgivna LP- och CD-skivor från de gamla skivbolagen A.R.C.E., Blue Ridge Institute, Collector Records, Cook Records, Dyer-Bennet Records, Fast Folk Records, Folkways Records, I.L.A.M., Mickey Hart Collection, Monitor Records, M.O.R.E., Paredon Records, Smithsonian Folkways Recordings (över 300 nya, egna utgåvor) och UNESCO Collection of Traditional Music. Bland Folkways-artister man kan hitta i den här skivutgivningen finns till exempel Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger. Med förvärvet av Fast Folk Records fick man utgivningsrätten till en hel rad yngre folkmusikartisters skivor. Folkways, Cook, Monitor och inte minst det relativt nyförvärvade UNESCO Collection of Traditional Music täcker stora delar av den övriga världen, och både Folkways och Paredon har gett ut mängder av skivor med utpräglad vänsterinriktning i texterna.

Sök gärna själv Smithsonian Folkways på nätet!

I dag hittar man på deras hemsida en nyhet som får mitt och andra folkmusikvänners hjärtan att klappa: Smithsonian Folkways tar över också det av Chris Strachewitz 1960 skapade skivbolaget Arhoolie Records plus underetiketterna Ideal, Falcon och Rio, specialiserade på mexikansk musik, samt det peruanska skivmärket Discos Smith. Arhoolie har gett ut mer än 350 album med blues, folkmusik, jazz, country, gospel, cajun, zydeco, mexican-american och världsmusik.

Ni kan ju själva, innan allt det här införlivas med Smithsonian Folkways’ ständigt tillgängliga kollektion, på nätet leta upp en lista med bolagets samlade utgivning, men jag vill redan här locka er med att lista en rad artister, utgivna och återutgivna av Arhoolie: Count Basie, Clifton Chenier, Elizabeth Cotten, Snooks Eaglin, Coleman Hawkins, Lightning Hopkins, Blind Lemon Jefferson, Flaco Jimenez, Leadbelly, Mance Lipscomb, Magnolia Sisters, Mississippi Fred McDowell, Charlie Parker, Pine Leaf Boys, Ma Rainey, Tampa Red, Big Mama Thornton, Bukka White, Josh White, Big Joe Williams, Sony Boy Williamson och Lester Young. En del av de nämnda, med flera skivor i Arhoolie’s utgivning, finns för övrigt tidigare också i Folkways’ utgivning.

Jag har en del Arhoolie-skivor, köpta i ett par skivaffärer i Stockholm på den tiden då jag jobbade där. Numera finns det bara rudiment av den tidens skivdistribution och skivförsäljning – folk laddar ner enskilda låtar i stället för att köpa skivor. Det kan man göra också via Smithsonian Folkways hemsida, men om man som jag är en konservativ skivsamlare, kan man också beställa hela skivor därifrån. Själv åkte jag efter min pensionering till New York och Washington och gick med en tom kappsäck upp på Smithsonian Folkways kontor och fyllde där kappsäcken med i förväg beställda skivor för 20.000 kronor.

Ni behöver ju inte göra så mycket, men håll gärna USAs bästa skivlager i gång genom att beställa hela CD-skivor!

Orkla allt större på ytterligare ett område

3 maj 2016 23:09 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

Mitt intresse för norska Orkla beror varken på att jag skulle ha några egna ekonomiska intressen i företaget – det har jag inte – eller på att jag skulle få något ekonomiskt utbyte av det jag skriver – det har jag inte heller. Bakgrunden för mitt intresse är att Orkla, ett stort och växande livsmedelsföretag, i dag äger flera av de svenska livsmedelsföretag som en gång i världen ägdes av statliga Procordia Food.

Men norska Orkla är en växande jätte också på andra områden, till exempel konsumentvaror på verksamhetsområdet personlig hygien. Nästan alla har säkert i den/de livsmedelsbutik(er) och på de apotek de brukar handla sett tandborstar av märket Jordan, ursprungligen ett danskt varumärke, sedan 2012 ägt av Orkla Home & Personal Care.

Men Jordan tillverkar också, vilket kanske inte alla vet, målarpenslar. Grenen Orkla House Care har genom uppköp i till exempel Norge, Sverige och Storbritannien blivit stort också på målarverktyg och med sådana förknippade rengöringsmedel samt städverktyg, alltså varor som säljs bland annat genom färghandeln. Andra Orkla-ägda verksamheter med den här inriktningen är Anza, Homex, Hamilton och Spekter.

Nu kompletterar Orkla sin penseltillverkning i Storbritannien, Hamilton i Norwich, genom att köpa ytterligare en ledande leverantör av målarverktyg för gör-det-själv-bruk, L G Harris & Co Ltd, grundat 1928 och med välkända märken som Harris, Lynwood, Harris Victory och T-Class. Det här företaget har också exportverksamhet. Dess fabriker ligger utanför Birmingham samt i Zhaoging i Guandong i Kina.

Norska Orkla flyttar tillverkning till Sverige och en smula från Sverige till Norge

28 april 2016 17:05 | Handel, Varia | Inga kommentarer

Norska Orkla, vars stora livsmedelstillverkning jag tidigare har skrivit om, rationaliserar gradvis sin tillverkning. Antalet tillverkningsenheter blir färre och varumärkestillverkning förs samman till större, gemensamma fabriker.

Orkla Home & Personal Care, Orklas gren för kemisk-tekniska produkter, som gradvis har köpt upp allt fler varumärken, gör detsamma, och då gäller inte ens hänsyn till just norska tillverkningsenheter.

Den här gången är det främst den lilla – alltför lilla enligt koncernledningen – fabriken i Kristiansund som drabbas.

Den stora vinnaren är orklaägda Cederroths kemisk-tekniska fabrik i Falun. Dit, från fabriken i Kristiansund, flyttass nu tillverkningen av Lypsyl, Kløver vaselin, Lano dusch- och handtvål samt tvättlappar och Solidox tandkräm.

Samtidigt flyttas tillverkningen av Grumme flytande såpa till Orklas fabrik Gimsøy Kloster i Skien i Norge.

På det här sättet blir fabriken i Falun inriktad på produkter för personlig hygien, medan den i Skien tar hand om tillverkningen av tvättmedel.

Det av Orkla förvärvade Cederroth har verksamhet i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Polen med flera länder och driver fyra fabriker, bland annat alltså den i Falun.

Oerhört många kända märken på det berörda området säljs och tillverkas av Cederroth/Orkla Home & Personal Care, till exempel Bats, Bliw, Blomstra, Family Fresh, LdB, Multiplex, Salvequick, Sana, Savett, Seltin, Svinto och VO5.

En långfredag som avslutades med polsk film

25 mars 2016 23:37 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Orkla-ägda Pierre Robert köper finskt företag som tillverkar strumpor, strumpbyxor och underkläder

24 mars 2016 22:29 | Handel | Inga kommentarer

Norska Orkla äger två ledande märken för strumpor, strumpbyxor och underkläder, Pierre Robert och La Mote. De här varorna är mycket kända och köpta även här i Sverige, bland annat för att de finns att köpa i Coop och andra livsmedelsaffärer.

Nu utvidgar Pierre Robert sin försäljning också på den finländska marknaden. Av finska Nanso Group köper man på samma varuområde fyra välkända märken med stark position på samma områden: Norlyn, Amar, Black Horse och Finnwear. Också de här produkterna säljs bland annat via livsmedelshandeln.

Det kom ny snö över sommarlandet. Men det mesta har smält igen

23 mars 2016 15:30 | Handel, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har inte hunnit skriva så mycket, men jag har varit upptagen av mycket – och dessutom satt jag i går som klistrad vid radion och, under kvällen, TVn. Bryssel hör, när det gäller bloggen, inte till det jag normalt bevakar, men tro för den skull inte, att jag inte följer eller berörd av händelserna där.

Nå, det här är blad ur min dagbok i övrigt:

I söndags packade jag resten av mina saker, de som skulle med till Öregrund över sommarhalvåret. Men hustrun fick åka ensam med all packningen – fast som hjälp med i- och sen urlastningen hade hon en duktig och trevlig taxichaufför.

Att jag inte kunde följa med i flyttbilen berodde på att jag hade lovat en SPF-förening att komma och tala om min och min familjs erfarenhet i andra världskrigets slutskede; rubriken för det här föredraget, som jag har hållit många gånger, är ”Flykten från Estland”. Innehållet är detsamma gång från gång, och jag brukar varje gång – så även den här – markera, att mitt hjärta ömmar också för dagens flyktingar.

Lokal för det här mötet var servicehuset Ramund på Dalgatan 3 på yttre Luthagen. Under min första studenttid i Uppsala bodde jag på Jumkilsgatan, inte så långt därifrån, men hela det här komplexet, där det också finns serviceboende för pensionärer, är av mycket senare datum.

Jag hälsades välkommen av Berthold Lindersten, som jag en gång i världen träffade som folkpartistisk kulturpolitiker av den verdandiliberala sorten – många andra verdandister, bland dem flera ordförande, blev socialdemokrater och anslöt sig också till det rent socialdemokratiska Laboremus, där jag var aktiv.

Till min glädje drog mitt föredrag absolut full lokal, och bland dem som innan mötet kom i gång kom och hälsade fanns en dam, vars föräldrar tydligen hade träffat mina föräldrar, när vår familj fortfartande bodde i Juniskär söder om Sundsvall. Jag behöver väl inte tillägga, att vi talade estniska med varann.

Och i samband med avtackningen av mig som föredragshållare kom det fram ytterligare en dam, som jag kände igen: Gunilla Stenkula, som jag var på stipendieresa i Norge med hösten 1956, som jag sen brevväxlade med och så småningom åter träffade: nu var vi båda studerande i Uppsala. (Och vi har sporadiskt träffats även efter det. Hon blev nämligen rektor i Uppsala.) Jag hade inte sett, att hon fanns i publiken, men jag kände förstås igen henne även efter alla dessa år. Hon ville ge mig ett blad med ett fotomontage, kopior av bilder hon tog under vår gemensamma resa i Norge.

Efter föredrag plus en kopp kaffe letade jag mig fram till en busshållplats och tog bussen ner till Stadshuset, ganska nära avgångshållplatsen för buss 811 till Öregrund. Det stod en buss inne, klar för avgång, så jag hann inte ens köpa Aftonbladet plus en varm korv till försenad lunch. Sen sov jag nästan hela vägen, ända fram till Östhammar.

Längs vägen ut mot Öregrund såg jag, att det låg snö kvar på skuggsidor och i skog, men den här märkliga vintervåren hade hunnit också ut mot roslagskusten.

Jag anlände i hygglig tid före middag, så på vägen hem, till vårt sommarhem, slank jag in på Coop Konsum för att handla Aftonbladet plus några nödvändiga saker till morgondagens frukost. En av de anställda, Jessica, hälsade mig välkommen och meddelade också, att hustrun redan var där, alltså i Konsum. Så jag letade reda på henne och vi kom överens om vem som skulle köpa vad, och sen skyndade hon sig hem för att påbörja middagslagningen. I kassan träffade jag sen Annica, en annan av våra mångåriga konsum- och öregrundsbekanta.

På tomten var det som överallt här på roslagskusten. Det mesta av snön hade smält, särskilt på den innergård våra vinkelställda, hopbyggda hus bildar, men det finns fortfarande delvis snötäckta partier på tomten.

I går kväll kom det nysnö, och vid läggdags var allt vitt, när man såg ut genom fönstret, men i morse hade praktiskt taget allt det här nyfallna smält igen, så jag hade inte behövt ta på mig lågskor i stället för de sedvanliga tofflorna, när jag gick ner till brevlådan vid grinden för att hämta upp dagens morgontidningar.

Inomhus var det varmt och skönt redan när jag anlände. Birgitta hade dragit upp elradiatorerna, när hon anlände, och det har ju faktiskt inte varit särskilt kallt.

I går var jag åter på Coop Konsum och träffade då även chefen, Leif, som med framgång driver den här Coop-butiken, som med hästlängder slår den lilla ICA-butiken nere i hamnen, som under en period för övrigt låg nere, eftersom den då hade gått i konkurs. Leif (och så hans anställda) är besjälade av att tillgodose kundernas uttalade önskemål, och det är att hoppas, att Coop låter honom och hans omdöme råda, när det gäller varuutbud och annat.

I tisdagens Dagens Nyheter hade jag under Dagens middag hittat recept på bakpotatis med lax- och sockerärtsröra, och eftersom det lät gott, gick jag till Coop Konsum för att inhandla de ingredienser jag inte redan hade, olivolja, sockerärter, dijonsenap och apelsin. På Coop handlade jag bakpotatis, varmrökt lax och ärtskott. Det enda jag inte hittade var salladslökar, men med Jessicas hjälp hittade jag något hyggligt snarlikt.

Det blev en riktigt god middag, kallt på skivad och ugnsbakt potatis.

Norsk detaljhandel: Coop ökar sin marknadsandel. Rema står nästan still

2 mars 2016 10:47 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

I Aftenposten redovisas utförligt de norska dagligvarukedjornas marknadsandelar och de förändringar som har skett inom den livsmedelsorienterade handeln.

Coop har nu en marknadsandel på 27,9 procent och har ökat sin andel med hela 5,6 procentenheter. Till stor del beror den här ökningen på köpet av norska ICA, men också övriga Coop-butiker är föremål för en moderniserings- och omprofileringsprocess.

Störst är fortfarande Norgesgruppen med butikstyperna Kiwi, Meny, Spar och Joker, men här är ökningen mindre, från strax under 40 procent till 41,2 procent. Framför allt är det Kiwi-butikerna som klarar sig bra. Men en del av ökningen har också att göra med att konkurrensmyndigheten tvingade Coop att sälja en del av de nyförvärvade ICA-butikerna, och Coop valde då att sälja till Norgesgruppen.

Rema växer visserligen också med 0,5 procentenheter till nu 24,2 procent men har ändå halkat ordentligt efter Coop.

Orkla växer i Storbritannien

1 mars 2016 20:41 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Idun Industri AS, en del av Orkla Food Ingredients, har köpt skotska The Waverley Bakery LTD, en ledande leverantör av ätbara glass-strutar och liknande rånprodukter i Storbritannien.

Waverley, som har sin tillverkningsenhet i Glasgow, säljer till dagligveruhandeln och barer i hela Storbritannien. Orkla kommer också att utnyttja Waverley för försäljningen även av andra produkter.

Ring, klocka, ring!

1 januari 2016 17:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 15 kommentarer

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred TennysonsNyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^