Melodikrysset nummer 16 2016

Jag var inne i Uppsala i går, var kallad till en av de återkommande kollmötena med min husläkare. Det här besöket resulterade bland annat i att jag fick en salva att stryka på ryggen, där jag har fått utslag. Och så fick jag en remiss till Akademiska för lungröntgen, eftersom jag berättade att jag utan att vara förkyld hostar när jag intar ryggläge.

Jag passade då också på att gå till det näraliggande konditori Trianon, som säljer mycket välkomponerade smørrebrød, och valde ut några att ta med till fredagskvällens middag i Öregrund.

Där hade hustrun och jag sen en helkväll framför TVn och såg, utöver nyheter, programmet om Hannah Arendt, den ganska taffliga men ändå trevliga ”Mord i Paradiset” och så ett program från en konsertturné med Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij, två artister som jag uppskattar mycket.

Därmed har vi kommit över på ämnet musik och fått en naturlig övergång till Melodikrysset.

Och eftersom jag ovan berättade om mitt och hustruns TV-tittande, kan vi ju ta de TV-anknutna frågorna allra först.

Två sådana staplades på varandra. Av dem hade jag ganska lätt att känna igen Jan Johanssons pianospel i den låt som användes som signaturmelodi till ”Hem till byn”, som jag också känner till som TV-serie. Eftersom jag generellt ser få TV-såpor, hade jag till en början svårt att placera den andra signaturmelodin, men sen fick jag rätt många ledbokstäver och kunde gissa mig fram till att det här rörde sig om ”Solsidan”.

Jag är en skivsamlare av stora mått, men jag samlar då på artister och genrer som av den ena eller den andra anledningen intresserar mig. Inte så att jag har något mot Rihanna, men jag har inget av henne i min egen skivsamling. Fast när jag hade fått inemot hälften av hjälpbokstäverna, såg jag, att det, som jag hade anat, var hon som sjöng ”Close to You”.

Jag har generellt svårt för dansband, men dagens två dansbandsanknutna frågor hade jag inga problem med.

Krysset inleddes i dag med ”I mina skor”, som många minns i Lasse Stefanz’ version, men i dag fick vi höra låten sjungas av den som skrev texten, Alf Robertson, och som jag tycker gör den bättre.

Krysset avslutades också med något dansbandsartat, nämligen ”Du kommer med sol” med Rolandz, där Robert Gustafsson, mer känd i egenskap av komiker, är sångare.

Till Anders Eldemans egenheter som krysskonstruktör hör att försöka lura oss krysslösare genom att använda alternativa inspelningar och andra språk än det vi normalt förknippar låten i fråga med.

I dag hade han till exempel hittat en inspelning där Nat King Cole sjöng ”Love” på tyska.

Och fastän jag har publicerat den tänkvärda texten till Elvis Presley-hiten ”In the Ghetto” – som här skulle skrivas getto – här på bloggen (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), hade jag till en början svårt att känna igen den i den här versionen.

Ibland fordrar Eldeman ett flerstegsresonemang av oss som löser krysset. Det var till exempel inget svårt att komma på att det var Kalle Moraeus (ackompanjerad av BAO) som sjöng klassikern ”O sole mio”. Men sen fordrade Eldeman av oss, att vi skulle kunna, att den här melodin är napolitansk. Och inte nog med det: Vi skulle också veta, att det finns en Pizza Napoletana. Den är i själva verket min favoritpizza. Jag gillar dess smak av sardeller, svarta oliver och kapris.

Det finns Pizza Hawaii också, men den är jag inte riktigt lika förtjust i. Detta apropå att det bland dagens ljudillustrationer också fanns ”Mitt eget Honolulu”, som väl en gång i världen lanserades av Bing Crosby.

Och på tal om pizza. Eldeman spelade också en gammal schlager om kulinariska nöjen: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men för att återvända till det italienska. Inte heller ”Pinocchio” är ett Walt Disney-original, även om jag håller hans filmversion högt – historierna om Pinocchio skrevs under tidigt 1880-tal av italienaren Carlo Collodi. Fast frågan i krysset var, vad den man hette, som hade skapat den där trädockan, som fick liv men allt längre näsa när han inte talade sanning. Jo. Geppetto hette han.

Till sist har jag sparat två artister, som jag har praktiskt taget allt av i min stora skivsamling, vilket ska ses som ett tecken på hur mycket jag gillar dem.

Olle Adolphson har jag en gång i världen faktiskt hört live, på en krog i Stockholm; hans ”Mitt eget land” till text av Beppe Wolgers finns också med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Någon kampdiktare är han ju inte för det mesta, men för det mesta hittar man i hans visor sådant som passar alla de olika stämningar vi drabbas av i livet. I dag fick vi höra något hugnesamt, ”Nu är det gott att leva”.

En annan sån där följeslagare genom livet har varit norrmannen Alf Prøysen, och också av honom hade Eldeman valt något trösterikt, ”Du ska få en dag i morgon”, med fortsättningen ”som ren och öppen står”, i norskt original ”Du ska få en dag i mårå”. (Både Carl Antons svenska text och Prøysens norska original hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.) Prøysen är väl här i Sverige mest känd för den TV-filmatiserade ”Teskedsgumman”, men hans register var brett och mycket folkligt.

Jag kom i kontakt med hans skapande i unga år, då jag var ombud för gamla Folket i Bild i vars folkbokserie man gav ut hans underbara ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), och jag älskade många av hans visor, när de sjöngs in på svenska.

Under min tid som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna var jag ofta över i Norge, bland annat på Arbeiderpartiets kongresser, där man alltid unisont sjöng Prøysen, och vid ett sådant tillfälle köpte jag också på ett bokbord en flerbandsutgåva med alla hans sånger. Och vid varje besök i Oslo kammade jag igenom skivaffärer och butiker för begagnade skivor för att gradvis komplettera min prøysensamling.

Jag önskar er alla inte bara en dag i morgon utan en hel vår där världen står vid och öppen framför er!

Alla tillsammans

I lördags var Birgitta och jag i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna att delta i det socialdemokratiska uppsaladistriktets årskongress, i år förlagd till Tierp.

Kongressen genomfördes i den nedlagda möbelfabriken därstädes, helt nära järnvägsstationen, dit vi och en del andra kongressdelagare anlände med hjälp av Upptåget. Den gamla möbelfabriken är numera förvandlad till ett kommunalt allaktivitetshus, där människor i högst skiftande åldrar normalt samlas för högst skiftande aktiviteter. Där finns följaktligen också konferensutrustning och möjligheter att som i detta fall servera ett stort antal människor lunch.

Men det var ju inte primärt för att äta, ens dricka kaffe tillsammans, alla dessa ombud från partiorganisationer i alla kommuner i vårt län plus distriktsstyrelsen och alltså några veteraner/gäster hade samlats. Fast visst finns det en återseendets glädje i att träffa partibekanta också från förr plus ett representativt urval av de nu aktiva. På gästplatserna längst fram hade vi sällskap av till exempel Hans Alsén och Mary Erixon från Uppsala och Mats O Karlsson från Enköping. Under kaffet efter lunchen kom vår nye distriktsordförande, Ardalan Shekarabi, och satte sig med Birgitta och mig. Vi har träffats tidigare, men nu hann jag kort berätta lite om min egen långa partibakgrund; jag nämnde bland annat att jag i unga år valdes till en distriktskongress med högsta röstetal och att jag också har suttit sekreterare vid kongresser för så länge sen, att han (för övrigt liksom jag med utländsk bakgrund, i hans fall Iran) varken var född eller hade kommit till Sverige.

Jag nämner det här som en ingång till vad som avhandlades på kongressen. En del av de församlade, främst från Uppsala arbetarekommun, gjorde försök att något luckra upp den ganska invandrarrestriktiva hållning den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen tills vidare förespråkar, och Peter Gustavsson, ny ordförande i Uppsala arbetarekommun, lyckades också nyansera kongressens ställningstagande en smula.

Men i den här frågan liksom i alla andra som aktualiserades i motioner hade distriktsstyrelsen kongressen i ett stadigt grepp. Missförstå mig inte – debatten var fri och öppen, och ombuden, särskilt många av de yngre, gav fritt uttryck för sitt hjärtas mening, men när votering begärdes, vann distriktsstyrfelsen nästan utan undantag.

Riktigt så här var det inte i vår, Birgittas och min, ungdom. Birgitta var en gång i världen en av anförarna i en av Laboremus, Broderskap med flera organiserad revolt i vietnamfrågan, en revolt som slutade i att den dåvarande distriktsstyrelsen trots uppbackning av flera statsråd fick storstryk. Ibland är det rätt att göra uppror!

Ett par programpunkter utanför kongressförhandlingarna i strikt mening kom att bli några av de mest intressanta.

Anders Lindberg, som flertalet av er känner till som ledarskribent på Aftonbladet (s), gjorde en mycket intressant analys av vårt partis läge och möjligheter. Eftersom jag råkar veta, att Anders Lindberg privat bildar par med Åsa Westlund, vars EU-entusiasm jag inte delar, var hans slutkläm ganska intressant. Lindbergs anförande handlade inte alls om EU, men i slutbilden framhöll han Anders Ygeman som ett attraktivt ledarämne för vårt parti, vilket jag verkligen inte vill invända mot.

Men jag vill gärna påminna om att Anders Ygeman på sin tid (liksom jag) slogs mot Sveriges anslutning till EEC (EG). Den omröstningen förlorade vi. Men sen gjorde vi tillsammans en mer segerrik insats i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den segern tror jag en majoritet svenskar inte minst i dag har anledning att tacka oss för.

Det andra som engagerade mig var ett seminarium om den framtida länsindelningen. Börje Wennberg, ledande landstingspolitiker i vårt län, och Marlene Burwick, ledande kommunpolitiker (s) i Uppsala, presenterade tillsammans en fråga, som är en het potatis inte bara i vårt län eller i det gigantiska område vi nu föreslås bli sammanslagna med: Sörmland, Västmanland, Örebro, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. (Och likadant blir det enligt det här förslaget i övriga landet.)

Jag förstår att främst sjukvårdspolitikerna med sitt behov av ekonomiskt underlag för verksamheten dras till lösningar av det här slaget, men som jag i ett inlägg om det här sa, är förslagets gigantomani en uppenbar risk för demokratin. Jag (och även hustrun som i den här frågan tycker som jag) har under vår aktiva tid besökt nästan alla delar av landet för valmöten, distriktskongresser, arbetarekommunmöten och seminarier, men det betyder ju inte att ens vi kan tillräckligt mycket till exempel om lokala förhållanden och lokala opinioner. Flertalet medborgare har dessutom ingen aning om vilka de där kandidaterna från andra delar av de planerade storlänen är. Genomförs det här, kan vi glömma det personvalsmoment, ytterst den persontillit, som åtminstone i någon mån i dag påverkar vårt partival. Jag vill påminna om att redan dagens län i vissa fall är så stora, att placerings- och servicefrågor är roten till uppkomsten av särskilda sjukvårdspartier. Jag kan inte hjälpa, att idealet i själv verket är naturliga, stora länscentra, med ett omland av kommuner, som kommunikationsmässigt – vi talar här både om resandeströmmar, var man söker arbete, utbildning och vård och, viktigt, med gemensamma media rimligt hör i hop. Det leder mig till att man bör bevara mycket av den länsstruktur, som har funnits i Sverige genom århundraden. Det handlar inte om konservatism utan om demokrati!

Efter att ha hört ett antal inlägg på inledarnas linje är jag ganska pessimistisk om att vårt parti kommer att hamna på denna rimliga ståndpunkt.

Men jag tror att Birgitta är ganska enig med mig om det här, och hon kan från sin aktiva tid i politiken det här landet utan och innan. I sitt hälsningsanförande i slutet av kongressen påminde hon om att hon under sin tid i politiken har deltagit i ett hundratal distriktskongresser, inte bara i vårt eget län utan över hela landet. Vid de här tillfällena är man inte bara ute och predikar. Man lär sig också enormt mycket om det land vi lever i.

Birgitta kallades upp för att strax före kongressens slut hålla gästernas hälsningsanförande – det var i det hon berättade om sina många distriktskongresser runt om i hela vårt land. En röd tråd i hela hennes hälsning till kongressen var, med stöd av citat av bådas vår vän under många år, den nu döda Helga Henschen, poet, prosaförfattare, konstnär, budskapet att en folkrörelse som socialdemokratin måst präglas av och arbeta för gemenskap.

Hoppas kongressen förstod, att man då måste hålla ihop människor och landsdelar i ett arbete för gemensamma mål.

Hur som helst applåderade kongressen, entusiastiskt och stående, Birgittas lilla tal. Jag tolkar det i Helgas anda till att vi måste hålla om varandra för att inte falla.

På Dan Andersson-seminarium i Göteborg

Tystnaden här på bloggen i går berodde på att jag och även hustrun var inbjudna till ett seminarium på Jonsereds herrgård i en utkant av Göteborg och arrangerat av Göteborgs universitet och Ny Tid – att Ny Tid, en lokal avläggare till Aktuellt i politiken (s), var medarrangör hade sin bakgrund i att Dan Andersson (1888-1920) 1917-1918 medarbetade i Ny Tid.

När han av en olyckshändelse – av vätecyanid som hade använts mot skadeinsekter – i september 1920 dog på hotell Hellman i Stockholm, befann han sig i huvudstaden bland annat för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten.

Dan Andersson fanns, som seminariets inledare Göran Greider framhöll, politiskt på Socialdemokratins vänsterkant; han medarbetade också i tidskriften Brand. Hur bestående den politiska positionen skulle ha förblivit är svårt att veta. Dan Andersson prövade ständigt nya livshållningar.

Jag bidrog själv till den diskussionen genom att citera passager ur hans två fullbordade längre prosaverk. Ur ”De tre hemlösa”, tillkommen i en första version 1916 men fullbordad och publicerad 1918, läste, jag ett parti med en revolutionär rallare som predikar anarkism och citerar Brand, och ur fortsättningen, ”David Ramms arv”, skriven 1918-1919 och utgiven 1919, där socialisterna anklagas för att vara materialister. Huvudpersonen i de här böckerna, den första med påverkan från Guy de Maupassant, den andra med influenser från främst Fjodor Dostojevskij, alltså David Ramm, brottas mycket mer med sin från fadern och modern ärvda kristna tro, dras även till asiatiska trosläror.

Därför bekände både Göran Greider och jag att vi hade studsat till, när vi i inbjudan till det här seminariet såg, att dess tema skulle vara ”Den politiske Dan Andersson”. Han fanns naturligtvis också, men så mycket annat överväger i hans alltför korta författarskap. Ser man till hans lyrik, handlar ju dikterna ofta om utsatta människor, pressade och fattiga, men deras räddning är snarare ”brännvin till tröst”, för att citera ”Helgdagskväll i timmerkojan” i min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, än kamp för ett mer jämlikt samhälle.

Dan Andersson skrev naturligtvis också några kampdikter – Göran Greider läste ett par från 1917, ”Handling” och ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet” och jag skulle också ha kunnat göra det, om jag hade haft mer tid till mitt förfogande. Men de sociala bilder man i stor mängd hittar i Dan Anderssons poesi är ofta porträtt av människor som, om än i yttersta armod, levde i de finnmarker vars berg, skogar och vatten Dan Andersson ständigt återvände till. Det här är en mycket folklig och älskad form av poesi, men kampdikt är det inte.

Vi hade också en stunds diskussion om Dan Anderssons kvinnosyn, och en sak var vi alla överens om: Dan Andersson var inte precis någon tidig förkämpe för kvinnosaken. Hans bilder av kvinnor i en del av dikterna kan vara vackra, men inte ens den mest åtrådda kvinnan i de nämnda båda romanerna, mer utförligt i den andra, Ziri, skildras riktigt på ett sätt, som gör det möjligt att förstå hennes beteende och motiv – faktum är att jag som läsare bättre förstår hennes bedragne makes förtvivlan och utbrott. Och David Ramm, som blir Ziris älskare, ser vi, framför allt i den första delen av den här bokserien, som en av de många män som söker sexuell tillfredsställelse hos prostituerade. Säkert ganska tidspräglat som sedesskildring, i dag tyvärr inte bara en obehaglig påminnelse.

Jag avser att mer utförligt skriva om de här romanerna, när jag också har aktualitetsläst de fragment av en planerad fortsättning, som jag har i Tidens utgåva från 1978 av Dan Anderssons ”Samlade skrifter”.

Till det jag hann göra i mitt inlägg vid seminariet om Dan Andersson var att också tala en smula om de dikter av Dan Andersson som har blivit en mycket älskad del av den svenska sångskatten.

Dan Andersson tonsatte faktiskt själv några av sina texter: Mest känd och sjungen är väl ”Jungman Jansson”; dessutom har han gjort musiken till ”Till min syster” och den Rudyard Kipling-inspirerade ”Brooklandsvägen”.

Hans också av många andra tonsatta dikter, bland dem den ovan nämnda, av Sven Scholander tonsatta ”Helgdagskväll i timmerkojan”, blev så småningom en viktig del av rörelsesångboken ”Tidens sångbok”.

Bland de sånger jag nämnde fanns också Sven Scholanders tonsättning av ”En spelmans jordafärd”, Gunnar Turessons av ”Jag väntar vid min mila” och ”Per Ols Per Erik” och från lite senare tid Thorstein Bergmans av ”Gässen flytta”.

Sofia Karlsson har, bland annat på CDn ”Svarta ballader”, sjungit in en rad Dan Andersson-sånger, i en del fall dikter tonsatta av henne själv.

Jag nämnde vidare Jan Norrmann, Dan Viktor Andersson, och så tolkningar på andra språk av Esa Niemitalo, Åge Aleksandersen och Kiko del Paraguay.

Och så måste jag ju bara nämna Hootenanny Singers, en grupp i vilken bland andra Björn Ulvaeus ingick. Den här gruppen gjorde 1973 pyramidal succé med skivan ”Dan Andersson på vårt sätt”. Och som den slog! ”Omkring tiggarn från Luossa” låg i 52 veckor på Svensktoppen, ”Per Ols Per Erik” i 40 veckor och ”Till min syster” och ”Brooklandsvägen” vardera i elva veckor.

Många av de tonsatta dikterna fanns i sångboken ”Dan Anderssons vackraste visor”, utgiven 1961 på samma förlag, Prisma, som mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och den nämnda ”Upp till kamp!” (1970). De här sångböckerna såldes under den tiden och i nytryck i flera tiotals tusen exemplar.

Min ambition med den här texten är inte att ge ett referat av det seminarium det här handlar om, men nämnas bör att flera andra givetvis på olika sätt bidrog till diskussionen, bland dem Birgitta Dahl, Marita Rhedin, Jimmy Ginsby från Dan Andersson-sällskapet och så Nils Holmdahl som håller på att skriva en bok om Dan Andersson.

Ella, 4, och Sofia, 1

Vi var på födelsedagskalas i Stockholm i går, hos Matti och Karin, vars båda barn fyller år med bara någon veckas mellanrum: Ella blev fyra år och Sofia ett. Med från vår, alltså Mattis sida av familjen var Mattis syskon, Kerstin och Anna, Kerstin med sina två barn. Från Karins sida kom hennes föräldrar, Lennart och Lena plus Karins syskon, tvillingarna Nisse och Ingrid, Ingrid med man och son, Gunnar, som är aningen äldre än Sofia. Dessutom deltog Karins faster som också heter Karin.

Vi har träffat de flesta tidigare, så redan från början rådde avspänd stämning – dessutom har de här båda av Matti och Karin sammanförda familjerna ganska lika värderingar, även politiska sådana.

Vi bjöds på en mycket god klassisk köttgryta med kokt potatis och till detta ett urval fräscha salladsgrönsaker och så svarta oliver och fetaost samt till det gott bröd med ost.

Därefter blev det kaffe och te, och till det två tårtor, en tillägnad Ella och en tillägnad Sofia. Sånt får farfar, som är diabetiker, inte äta, men Matti ställde fram ett fat sockerfria kakor plus lite vindruvor.

Framför soffan där jag satt – vi fick dela på oss runt två bord – fanns på golvet en mängd leksaker, så dit drogs snart Ella och Gunnar. Lilla Sofia var tyvärr lite förkylningshängig, men när jag först anlände, fick jag ett soligt leende från henne, vilket tydde på att hon mindes mig från besöket hos oss i Öregrund i påskas.

Så småningom blev det sång och hurrande för födelsedagsflickorna och därefter presentutdelning. Båda fick många olika klädesplagg av olika slag, något som behövs inte minst när det gäller barn som växer. Birgitta överlämnade bland annat var sin egensydd klänning till småflickorna.

För min del satsade jag på böcker åt Ella och leksaker åt Sofia, och så hade jag ett jättepaket till Ella, innehållande ett helt muminhus med figurer, möbler och allt. Och så hade Matti hjälpt mig att köpa en lämplig sparkcykel.

Också Sofia kröp snart omkring bland alla muminsakerna, mest intresserad av kartongerna.

När festen var slut och några måste i väg, utdelade också jag och Birgitta adjökramar till värdfamiljen och till Karins mamma, pappa och faster.

Och så åkte vi till Öregrund.

Det kom ny snö över sommarlandet. Men det mesta har smält igen

Jag har inte hunnit skriva så mycket, men jag har varit upptagen av mycket – och dessutom satt jag i går som klistrad vid radion och, under kvällen, TVn. Bryssel hör, när det gäller bloggen, inte till det jag normalt bevakar, men tro för den skull inte, att jag inte följer eller berörd av händelserna där.

Nå, det här är blad ur min dagbok i övrigt:

I söndags packade jag resten av mina saker, de som skulle med till Öregrund över sommarhalvåret. Men hustrun fick åka ensam med all packningen – fast som hjälp med i- och sen urlastningen hade hon en duktig och trevlig taxichaufför.

Att jag inte kunde följa med i flyttbilen berodde på att jag hade lovat en SPF-förening att komma och tala om min och min familjs erfarenhet i andra världskrigets slutskede; rubriken för det här föredraget, som jag har hållit många gånger, är ”Flykten från Estland”. Innehållet är detsamma gång från gång, och jag brukar varje gång – så även den här – markera, att mitt hjärta ömmar också för dagens flyktingar.

Lokal för det här mötet var servicehuset Ramund på Dalgatan 3 på yttre Luthagen. Under min första studenttid i Uppsala bodde jag på Jumkilsgatan, inte så långt därifrån, men hela det här komplexet, där det också finns serviceboende för pensionärer, är av mycket senare datum.

Jag hälsades välkommen av Berthold Lindersten, som jag en gång i världen träffade som folkpartistisk kulturpolitiker av den verdandiliberala sorten – många andra verdandister, bland dem flera ordförande, blev socialdemokrater och anslöt sig också till det rent socialdemokratiska Laboremus, där jag var aktiv.

Till min glädje drog mitt föredrag absolut full lokal, och bland dem som innan mötet kom i gång kom och hälsade fanns en dam, vars föräldrar tydligen hade träffat mina föräldrar, när vår familj fortfartande bodde i Juniskär söder om Sundsvall. Jag behöver väl inte tillägga, att vi talade estniska med varann.

Och i samband med avtackningen av mig som föredragshållare kom det fram ytterligare en dam, som jag kände igen: Gunilla Stenkula, som jag var på stipendieresa i Norge med hösten 1956, som jag sen brevväxlade med och så småningom åter träffade: nu var vi båda studerande i Uppsala. (Och vi har sporadiskt träffats även efter det. Hon blev nämligen rektor i Uppsala.) Jag hade inte sett, att hon fanns i publiken, men jag kände förstås igen henne även efter alla dessa år. Hon ville ge mig ett blad med ett fotomontage, kopior av bilder hon tog under vår gemensamma resa i Norge.

Efter föredrag plus en kopp kaffe letade jag mig fram till en busshållplats och tog bussen ner till Stadshuset, ganska nära avgångshållplatsen för buss 811 till Öregrund. Det stod en buss inne, klar för avgång, så jag hann inte ens köpa Aftonbladet plus en varm korv till försenad lunch. Sen sov jag nästan hela vägen, ända fram till Östhammar.

Längs vägen ut mot Öregrund såg jag, att det låg snö kvar på skuggsidor och i skog, men den här märkliga vintervåren hade hunnit också ut mot roslagskusten.

Jag anlände i hygglig tid före middag, så på vägen hem, till vårt sommarhem, slank jag in på Coop Konsum för att handla Aftonbladet plus några nödvändiga saker till morgondagens frukost. En av de anställda, Jessica, hälsade mig välkommen och meddelade också, att hustrun redan var där, alltså i Konsum. Så jag letade reda på henne och vi kom överens om vem som skulle köpa vad, och sen skyndade hon sig hem för att påbörja middagslagningen. I kassan träffade jag sen Annica, en annan av våra mångåriga konsum- och öregrundsbekanta.

På tomten var det som överallt här på roslagskusten. Det mesta av snön hade smält, särskilt på den innergård våra vinkelställda, hopbyggda hus bildar, men det finns fortfarande delvis snötäckta partier på tomten.

I går kväll kom det nysnö, och vid läggdags var allt vitt, när man såg ut genom fönstret, men i morse hade praktiskt taget allt det här nyfallna smält igen, så jag hade inte behövt ta på mig lågskor i stället för de sedvanliga tofflorna, när jag gick ner till brevlådan vid grinden för att hämta upp dagens morgontidningar.

Inomhus var det varmt och skönt redan när jag anlände. Birgitta hade dragit upp elradiatorerna, när hon anlände, och det har ju faktiskt inte varit särskilt kallt.

I går var jag åter på Coop Konsum och träffade då även chefen, Leif, som med framgång driver den här Coop-butiken, som med hästlängder slår den lilla ICA-butiken nere i hamnen, som under en period för övrigt låg nere, eftersom den då hade gått i konkurs. Leif (och så hans anställda) är besjälade av att tillgodose kundernas uttalade önskemål, och det är att hoppas, att Coop låter honom och hans omdöme råda, när det gäller varuutbud och annat.

I tisdagens Dagens Nyheter hade jag under Dagens middag hittat recept på bakpotatis med lax- och sockerärtsröra, och eftersom det lät gott, gick jag till Coop Konsum för att inhandla de ingredienser jag inte redan hade, olivolja, sockerärter, dijonsenap och apelsin. På Coop handlade jag bakpotatis, varmrökt lax och ärtskott. Det enda jag inte hittade var salladslökar, men med Jessicas hjälp hittade jag något hyggligt snarlikt.

Det blev en riktigt god middag, kallt på skivad och ugnsbakt potatis.

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Födelsedagskalas

Sonen, Matti, fyller år i dag. Inget storstilat jämnt, men i vår familj har vi för vana att fira varandras födelsedagar. Det här bidrar till att hålla familjegemenskapen levande.

Födelsedagsfirandet hade förlagts till gårdagen, eftersom det då var söndag och de berörda bor utspridda i dels Uppsala, dels Stockholm i vid bemärkelse. Matti hade bjudit hem oss allihop hem till sig i Hammarby sjöstad.

Redan på Uppsala C stötte jag och Birgitta ihop med vår dotter Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, så på stockholmståget satt vi tillsammans.

Väl vid vårt mål för dagens utflykt möttes vi av Matti och hans familj, hustrun Karin samt deras två döttrar, Ella och lilla Sofia. Vi hade med en blommande krukväxt också till Ella, och hon – för egen del utstyrd i prinsessklänning och med krona på huvudet – bar nöjd i väg blomman och placerade den i fönstret i sitt rum. Hennes pappa fick vänta på sina presenter till efter maten, men också han fick förstås sin födelsedagsbukett.

Från Rinkeby anlände lite senare Anna samt, ännu lite senare, två av hennes döttrar, Sara och Ella. (Jo, det finns en Ella till i familjen.) Annas mellandotter Amanda bor i Västerås under sin musikutbildning.

Mattis och Karins Ella fann sig snart hemma i den här långt ifrån stillsamma församlingen: lekte och busade med Viggo och Klara, och Anna tog henne också med ut en stund, och där träffade Ella tydligen också en ny bekantskap, ett annat barn. Matti och hans familj har inte bott så länge i det här området än så länge, men eftersom det är ett barnrikt område, kommer Ella säkert att få en mängd nya kompisar där, både såna som hon träffar ute på gården och såna som hon lär känna på det nya dagis hon ska gå på.

Lillflickan Sofia som kan stå men inte gå tyckte möjligen att det var förvirrande många halvt okända ansikten i början, och då var det tryggast att hålla sig till mamma eller pappa. Men så småningom lossnade det, och hon satt i famnen både på farfar och på Sara och Anna. Sofia kan säga ”mamma” och ”pappa” men jollerpratar oftast och kommunikationen med såna som farfar bestod mest av soliga leenden. Farmor var spännande, eftersom hon hade både armband och en ring med en fin sten.

Gästerna bjöds på födelsedagsmåltid, tillagad av födelsedagsbarnet självt: kyckling, ris och en fin sallad.

De som hade samlats blev periodvis ganska högljudda, så jag drog mig tillbaka till en fåtölj i ett hörn, men snart tyckte Matti, att det kunde vara dags för uppvaktningsdelen. Jag tänker inte räkna upp alla presenterna, men jag kan väl nämna att jag till min son gav en portabel hårddisk samt en liten kastrull.

Före hemfärden blev det te och kaffe, i mitt speciella fall med två små sockerfria bakverk från Gunnarsons konditori.

En torsdag i en gammal mans liv

Sonen, Matti, ska snart fira födelsedag, och jag och Birgitta är hembjudna till honom i Hammarby sjöstad, där han och hans familj numera bor. I vår familj används önskelistor för att vägleda övriga inför jular och bemärkelsedagar, och en önskelista kom mycket riktigt per mejl från Matti. Matti är mycket precis när det gäller vad han vill ha, men ett av problemen med hans och andras önskelistor i dag är att det som önskas förutsätts beställas över nätet. För egen del är jag inte obekant med nätet och de olika saker det tillhandahåller, men jag vill inte handla på det sättet. Dels vill jag kunna komma i fysisk kontakt med det jag ska köpa. Dels är jag en gammal stofil som uteslutande betalar med kontanter – jag har inte ens något betalkort, och hade jag ett, skulle jag ändå aldrig i helvete använda det på nätet. Jag kanske ska tillägga, att jag, på den tiden jag var yrkesverksam i Norden och Baltikum, av min arbetsgivare försågs med ett kreditkort, som jag skötte. Att jag inte vill ha kort är ett principiellt beslut, fattat av mig själv – det har alltså inte som bakgrund att jag någonsin skulle ha misskött något bankkonto.

Nå, eftermiddagen i går tillbringade jag alltså – förutom med att gå till banken för att ta ut mer pengar och sen bland annat gå på Apoteket – med att försöka hitta något av det som fanns på sonens önskelista. Jag gick kors och tvärs i city och besökte sammanlagt ett halvt dussin butiker med herrkläder, alltsammans utan att hitta just det som stod på önskelistan. Sen gick jag till en musikaffär, med samma resultat. I skivaffären intill gick jag inte ens in, detta eftersom jag vet att de skivor sonen vill ha inte finns där.

I stället gick jag, kanske för att trösta mig själv, till Akademibokhandeln Lundeq och kollade där av beståndet av serieböcker. Och här hittade jag genast några utgåvor jag ville ha: Mare Kandres ”Punkserier” med medföljande CD (jag har alla hennes böcker och en skiva med Global Infantilists), Magnus Knutssons och Ulf Janssons ”Stora boken om Ratte”, där jag själv under namnet Uno Smock förekommer i ett par av äventyren, och så fyra gamla nummer av Illustrerade klassiker samlade i en volym: Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt” samt H G Wells’ ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”.

Så nu vet ni vad ni kommer att få läsa om här på bloggen under den närmaste tiden.

I Forum-gallerian, där Akademibokhandeln ligger, hittade jag också, i gången mot Svava, en nyhet: Trillers, där vår dotter Kerstin är bagare, har öppnat butik och servering där. För dagen fanns yppiga semlor att köpa, men eftersom jag hade andra planer för kvällen, köpte jag varken sådana eller något av det fina matbröd jag såg i disken. Men hit kommer jag säkert snart tillbaka för att handla.

I stället gick ja ut och ställde mig i korsningen Dragarbrunnsgatan/Bredgränd och väntade på Birgitta, som jag skulle äta middag med på Amazing Thai. Vi valde att äta Pad Kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och till det ris samt, som dryck, Zeunerts lättöl. Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Därifrån gick vi tvärs över gatan till Forum-gallerian och tog rulltrappan upp till Akademibokhandeln, som var kvällens mål. En av de första vi stötte på där var Berit Rylander, hustru till kvällens huvudperson, Sten Rylander, vars nya bok, ”Afrikanska möten”, skulle introduceras genom ett samtal med Sten Hagberg inför publik i bokhandeln. Vi känner paret Rylander sedan länge, var för inte särskilt länge sedan på middag hemma hos dem på Luthagen.

Den sammanbindande länken i det här fallet är emellertid Afrika. Sten har varit svensk ambassadör i flera länder i södra Afrika och har också på annat sätt arbetat med afrikanska frågor, dels inom UD, dels för Sida. Och det finns heller knappast någon del av Afrika som Birgitta inte har besökt, i yngre dar som anställd på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjölds minnesfond och Sida, senare som riksdagsledamot, minister och talman. Sten Rylander nämner henne, inte utan uppskattning, från ett ministerbesök under hans egen stationering i Angola, och han harangerade henne också i Akademibokhandeln.

Inledningarna gick väl att höra någorlunda bra, men ljudåtergivningen från den mikrofon som sen gick runt bland många intresserade var bedrövlig. Efteråt bildades en mycket lång kö av bokköpare framför Sten Rylander för att få en liten personlig adress i boken. I det exemplar Birgitta köpte står det ”Till vännerna Birgitta och Enn med varmaste hälsningar”.

Fröding i Kairo, Frank Sinatra och Grace Kelly på Pan Am och taxi med Einstein till affären

DNs Namn och Nytt hör till det jag dagligen läser, även om jag, själv en gammal kortis-makare, inte alltid tycker att kortisarna där alltid håller måttet.

Men i dag fanns tre lite längre texter, som alla var roande.

Henrik Hovmöller berättar om något som hände i Princeton 1952: Hans mamma, som inte hade körkort, måste därför ta taxi till affären, när hon skulle handla dagens mat. Som tur var hittade hon en man en trappa upp, som hade samma problem. Så hon och Albert Einstein – för det var han – brukade dela bil för att få ner taxikostnaderna.

Birgitta Larsson berättar om sin tid som flygvärdinna på Pan Am 1963-1972: Det plan hon jobbade i hade bland andra som passagerare Grace Kelly och Farah Diba. En annan flygvärdinna öppnade en vinflaska precis när Farah Diba passerade och råkade då skvätta ner hennes vita päls med rödvin. Flygvärdinnan blev förstås rädd, men Farah Diba sa lugnande: – Behåll pälsen, jag har fler.

Fast roligast i Birgitta Larssons flygmemoarer är nog berättelsen om Frank Sinatra som, inte helt nykter, insisterade på att få sova på bagagehyllan.

Den längsta berättelsen levereras av Sture Källberg, förr en känd samhällsdebattör – jag har böcker av honom i bokhyllan. Här berättar han om en resa fordom till Kairo tillsammans med sin dåvarande hustru. Där upptäckte de en dag ett Författarnas Hus, och frestelsen blev då stark för den svenske författaren att besöka sina egyptiska kollegor. En så exotisk författarkollega, nästan från Nordpolen, väckte förstås intresse bland de egyptiska författarna, och man hittade en bland dem som kunde tolka via engelska.

Besöket tog en oväntad vändning, när de egyptiska författarna ville höra något läst på svenska. Källberg valde då att ur minnet recitera Gustaf Frödings ”Balen” från 1894. Värre blev det, när de egyptiska författarkollegorna förstås ville få dikten översatt, så Källberg tvangs först att för sin egyptiske tolk dra den i egen engelsk översättning.

För det här tackades paret Källberg med te och smaskiga bakelser.

Sambastu och andra nakenbad

Från januari 1968 till mitten av 1974 var jag pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Sten Andersson var partisekreterare.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk politik: Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare. De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Sambastandet på Bommersvik infördes, vill jag minnas, med tidens jämlikhetsargument men hade säkert också som bakgrund att de många ungdomar, som var på Bommers på kurs, som alla andra ungdomar var intresserade av varann även utan en tråd på kroppen.

Så småningom kom det i alla fall också en motreaktion – alla hade inte lust att exponera sig nakna för alla andra – och det blev åter en kill- och en tjejavdelning. Fast som ett slags kompromiss fortsatte man att i herrbastudelen ha sambastu sent på kvällarna.

Hur det är nu för tiden, vet jag inte – jag har inte varit på Bommers på evigheter.

Men under de här åren var jag relativt ofta där som föreläsare, ofta på partiets ideologikurser, och som föreläsare/kursledare stannade man i vart fall kvar över natten, ibland under flera dygn.

Det förekom då föreläsningar med åtföljande diskussion och även kurssamkväm med vickning under kvällarna, och innan man gick till sängs kunde det då vara lockande att gå ner till bastun för en stunds avslappning. Och då hände det förstås någon gång, att det satt nakna ungdomar av båda könen i bastun. Bastun, ganska rymlig, hade lavar på olika höjd på båda sidor, men eftersom gänget av ungdomar alltid satt tillsammans på ena sidan, fick jag alltid vid de här tillfällena den motsatta sidan av bastun för mig själv.

* * *

Det här nakenbastandet spred sig också i andra sammanhang.

Jag minns till exempel ett tillfälle då jag i egenskap av pressekreterare var på valturné med Olof Palme och alla som hade någon funktion på turnén, när denna passerade Harpsund, av partiordföranden/statsministern inbjöds på vickning och övernattning där.

Med på turnén var också musiker samt ett par kända sångerskor, och när, ganska sent på kvällen, större delen av turnésällskapet beslöt sig för att basta, följde åtminstone en av sångerskorna också med. Den andra tror jag under tiden hade rott ut på Harpsundssjön och sjöng där, mycket högt.

* * *

1969 köpte Birgitta och jag vårt sommarhus i Öregrund.

I början var det mycket primitivt – saknade både vatten och avlopp. Men vi installerade detta, i början dock bara en enda kallvattenkran i köket. Vatten för disk och även rakning/tvättning värmde vi i stora kastruller på en elektrisk platta.

Eftersom den i årtionden åt sitt öde lämnade tomten fordrade både mycket gräv- och röjarbete och utkärrning av ditforslad jord, slet jag som en mullvad för att få ordning på den och blev följaktligen ganska svettig och skitig. Besök i den kommunala bastun en gång i veckan hjälpte ju då förstås, men det gick ju inte att tvätta av kroppen bara en gång i veckan, så en del kvällar gick jag ner till Tallparksbadet, tvättade av mig med tvål och tog ett dopp i havet.

I Tallparken i Öregrund fanns – och finns – det ett officiellt, alltså av kommunen inrättat och skyltat, nakenbad, ganska vidsträckt med både solklippor och grytor i lä, lämpliga för lite blåsiga dagar, och det var alltså dit jag gick.

Jag har också provat att ligga där soliga dagar för att få solbränna över hela kroppen och slippa våta badbyxor, men det gav jag ganska snart upp. Det som störde mig var inte det faktum att där förekom nakna damer utan upptäckten att de som påfallande ofta samlades på klipporna omkring mig var nakna män, helt uppenbart med en annan sexuell läggning än den jag har.

* * *

Hustrun och jag fastnade i stället för att som badplats ha ett badberg bortom nakenbadet, ett berg med lite olika lämpliga lägen om man ser till sol och vind.