Hall of Fame: Abetarledare vi (m)inns

Tecknaren Ulf Frödin begår i dag på Namn och Nytt i Dagens Nyheter ett lustmord på den nyss avgångne ledaren för Arbetarpartiet Moderaterna.

På en bild med rubriken Hall of Fame och bildtexten Arbetarledare vi minns ser vi bredvid kommunisternas klassiska tre, Lenin, Stalin och Mao, en nykomling, Fredrik Reinfeldt.

Hans blick lyser av ångest, markerad med vitt i den i övrigt blå-röda bilden.

Borgerlig jämlikhetspolitik

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter (24 augusti 2014) finns en politiskt träffsäker skämtteckning, signerad Hans Lindström:

Reporter med mikrofon:
– Men under er mandatperiod har ju de rikare bara blivit rikare å dom fattiga fattigare.

Borgerlig politiker sveper ut med armarna:
– Men då är ju dom rika glada. Så då har vi ju i alla fall kommit halvvägs.

Sommar i P1 med Marianne Bernadotte

Marianne Bernadotte, född Lindberg, gjorde i dag, på själva sin 90-årsdag, programmet Sommar i P1. Hon har en absolut klar hjärna, och hennes framställning var mycket redig, men jag kan ändå tänka mig att programmet kan ha känts främmande för yngre lyssnare, sådana som inte har egna minnen av de personer och händelser hon berättade om.

Hon hade annars en mycket brokig bakgrund att berätta om. Hon startade som tandsköterska, hann också arbeta som bussvärdinna på forna tiders busscharterresor och kom sedan, via Fredriksdalsteatern och Dramatens elevskola, in på skådespelarbanan med roller både på Dramaten och på film. Senare blev hon kulturvetare med konstvetenskap som huvudämne.

Till det senare bidrog säkert äktenskapet med den konstnärligt verksamme (design) prinsen Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf – tidigare hade hon varit gift med och fått tre barn med Gabriel ”Toto” Tchang, som till en kinesisk diplomat. Som kanske även yngre lyssnare/läsare kan ana, väckte framför allt hennes äktenskap med Sigvard Bernadotte våldsam uppståndelse i veckopress och kvällstidningar. Till hennes heder som sommarpratare ska på den här punkten sägas, att hon inte kittlade den sensationslystna populasen.

Hon talade också, utifrån sin brors dyslexi, om sitt stöd till forskning på detta område och om andra funktionsnedsättningar.

Som man kunde ana spelade den här nittioåriga damen inte dagens popmusik i sitt program. Till det modernaste hon spelade hörde ”Lara’s Theme”, ett känt filmtema. Men åtskilligt var artister och låtar som hör hemma inom god underhållning i detta begrepps bästa mening: Maurice Chevalier, Mills Brothers, Ella Fitzgerald, Natalie Cole, Nat King Cole, Django Reinhardt. Men hon spelade också både ”Carmen” och Paavo Järvi. Och då och då – som när hon i inledningen spelade Edvard Persson och Caroline af Ugglas (ytterligare en modern artist!) – hade den musik hon hade valt en direkt anknytning till det hon talade om.

Sommar i P1 med Jeppe Wikström

Jag känner Jan-Erik Wikström, framför allt från hans tid som landshövding respektive ordförande (FP) i kulturnämnden i Uppsala, men jag tror faktiskt att jag aldrig har träffat hans son i första äktenskapet (av tre) Jeppe Wikström. Däremot har vi böcker av Jeppe Wikström, som ju är mycket känd i sin egenskap av fotograf.

Om hur han blev fotograf i mycket tidig ålder – för att nå dit skolkade han bland annat från skolan – berättade han på ett intresseväckande sätt i dagens Sommar-program. Det fanns också mycket tidigt en målmedvetenhet i vad han ville bli – han hängde ofta på Expressen bland tidningens äldre och i flera fall berömda fotografer (en av nycklarna till Expressens tidiga framgångar var Carl-Adam Nycops målmedvetna satsning på bildreportage) och lyckades också väcka deras häpenhet genom att vara först på plats vid ett dramatiskt tillfälle och då ta unika bilder.

Med tiden utvecklade han också förmågan att ta initiativ till intressanta, gränsöverskridande fotoprojekt som ”A Day In the World”.

Men det som kanske mest av allt har väckt mitt personliga intresse är hans fotoböcker om Stockholms skärgård, inte minst ytterskärgården. Och mycket riktigt berättade han doftande detaljrikt om de här skären och deras växter och djur, också om det enkla och spartanskt utrustade boende, en bod, han lyckades skaffa sig på en av dessa klippöar, Gillöga. Det här sommarprogrammet luktade hav, men ytterskärgården framställdes verkligen inte bara som en idyll, vilket den ju inte är.

Också i musikvalet knöt han an till det han berättade om, och då tänker jag inte bara på låtar som ”Utskärgård”, ”Stormy Weather” (Billie Holiday) och Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, här med Freddie Wadling och Esbjörn Svensson. Håkan Hellström med ”Valborg” i en liveupptagning från Ullevi blev en kongenial illustration till Wikströms och andra fotografers gemensamma projekt att tillsammans dokumentera den här jättetillställningen från alla tänkbara avstånd och vinklar. Till den här berättelsen fogar han, med fotografens sinne för ögonblicksbilder, också historien om det äldre paret han generöst lät följa med i sin förbeställda taxi från Ullevi: De hade, mitt under konserten, förlovat sig!

Bland övriga som hördes i det här mycket hörvärda programmet fanns First Aid Kit (alla spelar dem nu, men de är fantastiskt bra), Bo Kaspers Orkester, Laleh, Antony & The Johnsons, Rufus Wainwright, Salif Keita och Cesaria Evoria och så Procol Harum.

Alice Tegnér och Elsa Beskow i sångbok och på skiva

Jag växte under min småskoletid in i det svenska samhället, och en av vägarna dit var Elsa Beskows underbara färgillustrationer i den läsebok vi använde, ”Vill du läsa?”. En del av det hon illustrerade var barnvisor av Alice Tegnér, sånger som jag också lärde mig sjunga och älska. Allt det här finns fortfarande kvar efter alla dessa årtionden, men jag har förstås också upprätthållit den här kunskapen genom att köpa ”Vill du läsa?” och barnböcker av Beskow åt våra barn och genom att köpa Alice Babs Sjöbloms och hennes dotters insjungningar av de här sångerna först på LP, senare på CD.

Den senaste utgåvan av Alice Tegnérs av Elsa Beskow illustrerade sångskatt heter ”Blåsippor, videungar och sockerbagare – barnens bästa visor” (Bonnier Carlsen 2014, i urval av Sara Hedenberg och Annika Lundberg). Den innehåller, utöver illustrerade sångtexter, också noter plus en avslutande text om visorna samt Alice Tegnér och Elsa Beskow.

Elsa Beskow är genomgående illustratör till allt sångmaterial, och många av hennes bilder är faktiskt lika lyskraftiga och minnesvärda som sångtexterna de illustrerar: den lille pojken i kolt som i hagen möter det vita lammet, lilla vide ung i ”Videvisan”, Maja i ”Majas visa” med gullvivor i famnen, mors lilla Olle när han möter björnen i skogen, stjärngossarna i ”Goder afton”. Och jag slås åter av hur detaljrikt och nyanserat Beskow tecknar – ett exempel är hennes illustration till ”Jordgubbar och smultron”. De många vinjetteckningarna ger fler exempel.

Men texterna och melodierna är inte alltid signerade Alice Tegnér, även om hon har gjort många av klassikerna: ”Årstiderna”, ”Majas visa”, ”Mors lilla Olle” (texten dock efter utländsk förlaga). Men många av sångerna har traditionell förlaga eller har text av andra, till exempel Zacharias Topelius och Anna Maria Roos.

Med boken följer en CD med alla sångerna (Alfie ALFCD 038, 2014), vilket är bra med tanke på alla icke notkunniga. Fast jämfört med Alice Babs’ klassiska insjungningar kan den här skivan inte mäta sig, och i några fall är den lite för hurtigt modernt kompad och arrangerad.

50-årsjubileum för Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening

RADIKAL KULTURPOLITIK I 50 ÅR!
Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm JUBILERAR!
VÄLKOMMEN TILL JUBILEUMSFIRANDE
lördagen den 5 april klockan 14.00-17.00, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Marie Selander och Tuomo Haapala inleder med två musikaliska bilder.
Övriga medverkande – med olika ingångar till kulturen men med
det gemensamt att de har varit ordförande i KSF:
Maj Britt Theorin: 50 år med KSF
Benny Fredriksson: Kulturhuset och Stadsteatern förnyas
Carl Tham: Ett kulturlyft för Sverige
Göran Eriksson: Folkbildningen i Stockholm – vad händer?
Efterföljande diskussion leds av Calle Nathanson, vd för Folkets Hus och Parker.

Vi ser på nya valrevyn Skarpt läge!
Vi minglar, samtalar, äter och dricker något gott.
Alla med hjärtat till vänster och engagerade i kulturpolitiken är hjärtligt välkomna.

KSF i samarbete med ABF Stockholm

* * *

Det är roligt att se att Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF, lever åtminstone i Stockholm. En gång i världen startade jag en KSF-avdelning också här i Uppsala med författare, skådespelare, konstnärer med flera bland medlemmarna, men den har nu för länge sedan gått ur tiden.

På sextio- och sjuttiotalen drogs påfallande många av de konstnärligt verksamma, många av dem dessutom bland de allra främsta i sitt konstnärliga fack, till socialdemokratin. Jag mötte själv – och blev vän för livet med flera av dem – ett antal av dem vid en KSF-kurs på Bommersvik i Sörmland.

Med flera av dem kom jag sedan att samarbeta och ha personlig kontakt med fram till deras död.

I en mening var en av dem, åtminstone i mitt perspektiv, en mycket central gestalt. Jag tänker på författaren och konstnären Helga Henschen.

Följande text om den politiska Helga Henschen fanns publicerad med illustrationer (teckningar av Helga Henschen) i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005:

HEMKOMST

Att man skulle behöva bli femtio innan man blev tagen på allvar.

”Helga, hon svävar i det blå… Helga, hon är så lustig och naiv – hon ritar så festliga krumelurer…”

Det värsta är att man till slut tror det som folk tutar i en. Men någonstans – längst inne – har jag alltid vetat: detta är inte sant.

Inte förrän jag kom in i arbetarrörelsen blev jag tagen på allvar. Det var en enorm upplevelse.

Man lyssnade på vad jag hade att säga. Man skrattade inte. Ingen kritiserade min klädsel, mitt utseende.

Det var som att stiga ut i ett landskap med milsvida horisonter.

En midsommarvecka ute på Bommersvik blev världen förändrad. Det var 1967.

En liten skara kulturarbetare i intensiva diskussioner med folk från arbetarrörelsen. Föredrag och samtal. Arbete och närmande på tu man hand och i grupper.

Samtal som handlade om solidaritet, gemenskap och jämlikhet. Om alla människors lika rätt och lika värde.

För mig var orden nya, friska och oändligt sköna.

Jag hade kommit hem. Det var morgon och livet började.

Samtidigt med oss befann sig en liten grupp utvecklingsstörda människor i olika åldrar på Bommersvik.

I början kändes det egendomligt och främmande att se så många annorlunda människor på en gång. De såg groteska ut, verkade farliga tyckte jag. Men efter hand kom vi varandra nära.

Vi blev vänner.

Vi kunde inte tala med varann med ord. Vi umgicks med gester, kramar, leenden.

Och plötsligt såg jag dem. Och jag tyckte att de nästan var vackra – fast på ett annorlunda sätt.

Och vara glada tillsammans kunde vi och lyssna till Gunnar Lifs gitarrspel och Ulf Bergengrens underbara framförande av Bellmans sånger.

Och dansa tillsammans kunde vi – kring den blommande midsommarstången.

Och skratta tillsammans kunde vi och leka och göra kullerbyttor i det gröna gräset.

Och sjön låg blank och solen lyste och himlen var blå.

Molly Åsbrink, sångerskan, var med i vår grupp.

Hon närmade sig alldeles särskilt och sökte kontakt med våra annorlunda vänner. Hon umgicks mycket med en pojke som inte kunde tala, bara stöta fram gutturala ljud. Han verkade ganska aggressiv.

En morgon när vi kom in i matsalen för att äta frukost kom pojken andfådd och ivrig rusande fram till Molly.

Med yttersta ansträngning och krampaktiga muskelryckningar stötte han ut det ur hela sin kropp – ordet som växte inom honom – ordet som var hennes namn: MM M Molly y.

Denna handling av solidaritet över gränserna! Denna handling av skapande kärlek!

Från en kvällssammankomst:

Aldrig såg jag en vildare glädje hos pojken än när Molly sjöng visor och lärde honom ta några ackord på gitarren.

De hade övat tidigare på dagen. Nu stod han där på den lilla scenen och spelade. Om och om igen slog han sina ackord. Han strålade över hela ansiktet. Han ville aldrig sluta. Det kom ett ljud ur djupet av hans strupe – det kunde ha varit en sång.

Utanför – den ljusa sommarnatten. Sommarbjörkar, gräset, sjön.

Molly gör en gest mot det öppna fönstret. Säger med fader Sosima i ”Bröderna Karamasov”: ”Vi lever ju i paradiset.”

Allt det här och mer därtill har Bernt Rosengren beskrivit på ett mycket bättre sätt i sin bok ”En dröm om styrka”, kapitlet Upplevelsen av jämlikhet.

Men jag ville berätta, jag också, om de här dagarna på Bommersvik. Det var ju de dagarna jag började vakna.

Ur Helga Henschens självbiografiska bok ”Vägen till Rebella”, Prisma, 1981

”MIN GRÖNA DRÖM ÄR RÖD”
Om den politiska Helga Henschen

Den midsommarvecka på Bommersvik Helga Henschen i ”Vägen till Rebella” skildrar som en vändpunkt i sitt eget liv och som alltså också har satt ytterligare ett litterärt avtryck – i en roman av Bernt Rosengren – kom att få stor betydelse inte bara individuellt, för deltagarna.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Stockholm hade vid mitten av 1960-talet vuxit till en stor förening; det aktuella året, 1967, var medlemsantalet 375. Socialdemokratiska partiet arrangerade den här konferensen för de vid det här laget åtta KSF-föreningar, som fanns runt om i landet – själv deltog jag i egenskap av ordförande i KSF i Uppsala.

I historiens backspegel förknippar många kanhända begreppet politiska konstnärer främst med fenomenet 1968 och revolutionärer som Jan Myrdal och Sven Wollter, men det fanns en mycket tidigare röd våg bland konstnärer, författare, skådespelare och andra kulturarbetare, en våg som genom KSF sökte sig till socialdemokratin. När man läser KSF Stockholms verksamhetsberättelse från 1967, slås man av att en så stor del av dåtidens kända och ytterst professionella kulturpersonligheter var medlemmar. I styrelsen och som ledare för arbetsgrupper för de olika konstarterna satt till exempel Marianne Aminoff, Anita Björk, Laci Boldemann, Stig Carlson, Claude Genetay, Bengt Häger, Lilavati, Rolf Rembe, Lars Sellergren och Kurt Ullberger plus några av dem som Helga nämner i ”Hemkomst”.

Det här var en tid, då socialdemokratin ansträngde sig för att ha nära kontakt med kulturarbetarna, och jag tänker då ingalunda bara på att partiet drog nytta av att ha kulturarbetarna på sin sida i valrörelserna, sådant som Hasses & Tages medverkan i Tage Erlanders valprogram i TV och Tage Danielssons ”En soffliggares dagbok” från 1968.

Nej, partiet å sin sida ansträngde sig att i samspel med kulturarbetarna själva utforma en nydanande kulturpolitik. Resultaten av grupparbetsdiskussionerna vid KSF-konferensen på Bommersvik finns sammanfattade i ett litet stencilerat häfte med illustrationer av Helga Henschen. Häftet har titeln ”Vi behöver varann så in i vassen”, vilket i själva verket var den avslutande meningen i ett inlägg Helga själv gjorde under konferensen. Rapporten inleds med följande mening, som i dag kan synas naiv men som är en god illustration till varför kulturarbetarna under den här perioden drogs till socialdemokratin: ”Det är möjligt – för att inte säga troligt – att vi mycket snart nalkas en situation då kulturpolitiken blir lika angelägen som socialpolitiken varit under de gångna decennierna.”

Senare kom många av de kulturarbetare, som under 1960-talet hade dragits till socialdemokratin, att vända partiet ryggen. Till det bidrog sådant som kärnkraftsomröstningen och IB-affären.

Också det är en intressant men ändå annan historia. Helga Henschen, som är föremålet för vårt intresse, var Linje 3-aktivist och förvisso kritisk mot socialdemokratins agerande i kärnkraftsomröstningen men lämnade för den skull inte KSF och sitt parti.

Kulturskapare och partiaktivist

Till detta bidrog säkert att Helga, med startpunkt i midsommarkonferensen på Bommersvik, utvecklade vänskapsband med några av oss som var med där och som var mer involverade än hon i partipolitiska aktiviteter. Av personliga band kommer den tillit, som håller också när det krisar.

Grunden för hennes mångåriga politiska engagemang var ändå främst det som hon inleder kapitlet ”Hemkomst” med, nämligen att hon för första gången i sitt liv upplevde hemhörighet: hon hade hamnat i en rörelse som tog hennes värderingar och henne själv på allvar. Jag själv var en av dem hon för första gången träffade på Bommersvik, vilket blixtsnabbt ledde till vänskap och senare, under mina år på socialdemokratiska partistyrelsen, till ett mångårigt samarbete och, med växlande intensitet, till personliga kontakter ända fram till hennes död. Vi hade våra perioder av slitningar, till exempel i kärnkraftsomröstningen där jag företrädde Linje 2, men det hindrade inte att vi båda upplevde, att det var åtskilligt mer som förenade oss än som skilde oss åt. I KSF hade hon dessutom eldunderstöd av ordföranden, Maj Britt Theorin, som i den här frågan fronderade mot sitt parti. I KSF fanns också paret Ulf Bergengren och Molly Åsbrink, som blev hennes personliga vänner och vars betydelse hon lyfter fram i andra avsnitt av ”Vägen till Rebella”.

Under konferenser bildar deltagarna ofta mindre gäng, vars medlemmar gillar att vara tillsammans med just varandra. Midsommarveckan på Bommersvik utgjorde inget undantag. Jag och Bernt Rosengren, som inte bara var författare utan också kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, och så Helga bildade snart en oskiljaktig trio. Bernt skildrar detta i sin roman ”En dröm om styrka”, dock något ofullständigt: ”BR och Enn Kokk höll ihop och skrattade nästan jämt. Det gick så långt att de övriga i gruppen började förväxla dem eller rättare sagt alltid talade om dem i ett svep.” Ofullständigt därför att det främsta exemplet på denna sammanblandning härrör från vår kompis Helga. En morgon vid frukostbordet, då Helga som vanligt satt mitt emot Bernt och mig, pekade hon på oss båda med två utspärrade fingrar och inledde: ”Du som är balt…”

För Helgas del medförde erfarenheterna från KSF-konferensen ett intensifierat parti- och folkrörelseengagemang, som tog sig många olika uttryck.

Till Bommersvik, som är SSUs kursgård, återvände hon inte mindre än tre gånger hösten 1967: tillsammans med Bernt Rosengren gjorde hon i en serie med kulturarbetarmedverkan vid kursavslutningar programmet ”Språket och bilden”.

För A-program, en programförmedling för ABF, LO-distriktet, KSF och Socialdemokraterna i Stockholms stad och län, gjorde hon programmet ”Vårt behov av glädje” med dikter och färgbilder. Omslaget till programhäftet pryds av hennes Lilla My-liknande upproriska figur Rebella, som säger: ”Jag tycker det borde vara mer sug i kulturen.” Rebella och en killkompis figurerar också i en av programhäftets Helga-illustrationer, här med var sitt demonstrationsplakat: ”NER MED KLASSAMHÄLLET – VÄGRA ÄTA GREVEOST” samt ”OCH PRINSKÅRV”.

Hon medverkade med dikter och bilder i de valdiktsamlingar (!) med bidrag av många kända svenska poeter KSF och socialdemokratiska partiet gav ut i flera valrörelser. Och för ett valhäfte från KSF gjorde hon tillsammans med Bernt Rosengren serien Busen. (Busen är mer känd från affischen och boken ”Min gröna dröm är röd”.)

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm förvarar alla de affischer, tidskrifts- och bokomslag, illustrationer, uddiga teckningar för tidskrifter, annonser, vykort med mera Helga under årtionden gjorde för socialdemokratiska partiet, KSF, Broderskap, Socialdemokratiska kvinnoförbundet i Stockholms län, Unga örnar, Folkets hus-rörelsen, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. ARAB, där man också kan hitta Helgas böcker, är i själva verket det största Helga Henschen-arkivet i Sverige!

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och alla KSFare, som har nämnts ovan.

Helga kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och var sedan länge en drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från Motståndsrörelsen.)

När jag har visat den här boken för människor, som främst har kommit i kontakt med andra sidor av Helga Henschens konstnärskap, har några häpet sagt, att de inte hade haft någon aning om att Helga kunde åstadkomma så porträttlika personkarikatyrer (Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme med flera). En sådan teckning har jag själv inspirerat Helga till, den med en liten flicka framför teven, där man ser Gösta Bohman: flickan pekar på Bohman och ropar ”Titta mamma, där är högerspöket!” Den lilla flickan är Anna Kettner, senare under en period trafiklandstingsråd i Stockholm och även styrelsesuppleant i Helga Henschens Vänner. Mamman, som inte syns på bilden, är Birgitta Dahl, också hon medlem i HHV.

Ändå är dessa starkt tids- och personanknutna teckningar få i boken. De flesta är, även när de har ett innehåll med syfte att påverka 1973 års valrörelse, allmängiltiga och humanistiska på det sätt som är så karaktäristiskt för tecknaren Helga Henschen. Ett exempel (som även förekom som vykort) är det råd den äkta mannen ger hustrun, som ska gå ut med hunden: ”Var rädd om dej Gullan lilla – det blåser en sån otäck högervind idag”. Ett annat är den mycket rara bilden av ett inte alldeles purungt par som kramas: ”Håll i mej hårt Gullan lilla – jag är så rädd för alla växande klyftor.”

Rebella förekommer förstås på flera teckningar, till exempel den med den för Helga mycket typiska plakattexten ”Återupprätta den förorättade människan”.

Många av bilderna i ”Min gröna dröm är röd” ger uttryck för det lidelsefulla engagemang Helga hade för olika politiska sakfrågor, till exempel Vietnam, Sydafrika och Chile, och givetvis var Helga en skarp motståndare mot rasism och en ivrig fredskämpe.

Jämställdhetstemat finns ofta i hennes bilder. ”Var inte så fullmäktig Valfrid” ryter en liten tant. Och på nästa sida utbrister en hemmafru ”Nu ä de slut me pottor och disk – nu ska fru Petterson ut i förvärvslivet”, varvid herr Peterson undslipper sig sitt hjärtas mening: ”Vafalls? Har du kommit i klimakteriet människa”. Men ofta är de enklaste bilderna mest effektiva, som den kastrull- och vispförsedda kvinnan som ryter ”Jag exploderar om jag inte får använda mina dolda anlag”.

Just tron på människans inneboende möjligheter är särskilt kännetecknande för Helga Henschens politiska filosofi: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen.” Men vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falla.”

Det är det här Bernt Rosengren i ”En dröm om styrka” har döpt till Helga Henschen-socialism.

Engagemanget för miljön var stort hos Helga. Det märks redan i boktiteln, ”Min gröna dröm är röd”, vars polemiska udd förstås var riktad mot det tidiga sjuttiotalets centerparti. På en underbar teckning säger en liten flicka: ”En stjärna en fjäril en ärla en sol en ros en ko. När jag blir stor finns fåglarna kvar då, mor?”

Som så ofta blev fallet också i Helgas senare böcker blandade hon dikter och citat med teckningarna. Här är ett lyriskt exempel på hennes miljöengagemang:

skatans pojkar oj
galopperar på fönsterblecket
väcker mej klockan fem på morgonen
med fräcka näbbar

o mina blå kanaljer
o mina skimrande fågelbarn
skatans pojkar oj

nu vissnar granens topp
där boet gungar
i år var äggen stulna
i år var äggen trasiga
innan de ens kläcktes

skatans pojkar oj

jag gråter så jag knappt kan tala
jag går opp på taket
och skriker det värsta jag orkar

skatans pojkar oj

vakna i husen
elden är lös
ta fast alla tjuvarna
ut och slåss mot plundrarna

systrar och bröder
vi måste sluta oss samman

vi måste bygga ett land
för fåglar
och människosyskon

Citaten är i flera fall sådana som återkommer i nya sammanhang och i senare böcker – ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!” är ett typiskt exempel.

I det här sammanhanget väljer jag ett citat, som härstammar från motståndsrörelsekollegan Carl Zetterström: ”Vi behöver en stark socialdemokrati som är orädd – men rädd om människorna.”

Konstnären som partiarbetare, går det?

All konst måste inte vara politisk, långt ifrån.

Men exemplet Helga Henschen visar, att man rent av kan göra stor politisk konst, förutsatt att det är sin egen inre övertygelse man klär i text och bild.

Jag vet att Helga under slutet av sin levnad förhöll sig mer tvivlande till flera av de rörelser och övertygelser hon under årtionden hade slagits för och koncentrerade sig på sin bildkonst.

Men då, i midsommarveckan 1967, i Motståndsrörelsen 1973 och under årtionden framöver, bejakade hon intensivt inte bara konsten utan också politiken: ”Konst och politik hör ihop! Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sej om vad jag säjer.”

Askungen, på ytterligare ett sätt

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.

Spektakel med musik

”Det var så roligt, jag måste skratta”, sången om den trekantige gubben med hatten kantad av korvaskinn, sjöng jag redan under min egen folkskoletid. Nu är jag 76, men jag minns den fortfarande, och jag kan också otaliga andra visor – faktiskt fantastiskt många – med Lennart Hellsing som textförfattare. Jag har också haft nöjet att träffa honom personligen: Hustrun hade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, inbjudit honom till talmannens vårmiddag; temat för middagen var barnen.

Lennart Hellsings fantastiska verser, ofta tungvrickande men alltid strikt regelbundna i rytmen, har lockat många tonsättare, och de här sångerna har fångat generation efter generation. Jag har själv bidragit till detta genom att ge hans böcker först till våra egna barn, sen till barnbarnen. Men eftersom också jag själv har köpt eller av hustrun fått alla hans både gamla och nya böcker, finns de som den sångskatt de är även i våra bokhyllor.

Av hustrun har jag nu också fått ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” (Rabén & Sjögren, 2013), 50 hellsingsånger i urval och ackompanjemang av Johanna Hellsing och Klas Widén.

Johanna Hellsing har förstås sjungit hellsingsånger ända sen hon var liten – hon är dotter till Lennart Hellsing och hans hustru Yvonne Lombard. Här har hon tillsammans med Lennart gjort urvalet. Klas Widén har komponerat för barn och unga och har också spelat in skivor. Tillsammans har de här båda på gitarr, dragspel, tramporgel, ukulele och flöjter spelat in samtliga sånger, så att de unga bokägarna och deras föräldrar kan sjunga alla sångerna till ackompanjemang. Det går att med hjälp av sifferkod trycka fram exakt den sång man vill sjunga; inbyggd i bakre bokpärmen finns en batteridriven musikmaskin. För föräldrar som kan spela till exempel piano eller gitarr har dessutom varje sång försetts med noter och ackord.

Själv kan jag sedan gammalt flertalet melodier, men också jag har på det här sättet lärt mig några nya tonsättningar, bland annat signerade Klas Widén.

Men självfallet är det kanske främst Knut Brodins tonsättningar som har sjungits av generation efter generation, allt ifrån ”Det var så roligt”, som jag själv lärde mig redan under min folkskoletid. Och hur många andra av Brodins hellsingtonsättningar kan inte stora delar av svenska folket utantill? ”Här dansar Herr Gurka”, ”Krakel Spektakel”, ”Ticke tack”, ”Sipa lipa lakritspipa”, ”Opsis Kalopsis”, ”Lapprika papprika”, ”Tre små rädisor”, den av många som opassande ansedda ”Nicko Ticko Tinn” och ytterligare andra.

Men också många andra tonsättare är värda att nämna, till exempel Hans-Åke Gäfvert (”Trollkarlen” – ”I Indialand…” – och ”Maskeradbalen”), Lillebror Söderlundh och Georg Riedel (banansångerna).

Och så finns här sånger som kan sjungas till folkmelodier från olika länder: ”På stäppen” (Ryssland), ”Annabell Olsson” (England), ”Till Paris” (Frankrike), ”Luffarvisa” (Sverige) med flera.

Också de generösa illustrationerna gör den här boken till en skatt att ha i barnkammaren. Många av till exempel Poul Ströyers illustrationer är ju i sig klassiker. Men också många andra har åstadkommit pärlor, till exempel Eva Eriksson med sin sjö av Citronil, Pija Lindenbaums apa, Fibben Halds bild av Annabell Olsson, Charlotte Ramels och Tord Nygren många fina illustrationer – ja, ännu fler kunde nämnas.

Och så är det till slut också de fantastiska texterna, roliga, tungvrickande, många av dem oöverträffade.

En del, som ”Scheherazade”, för oss till de tusen nätternas sagoland:

Det var fru Scheherazade
hon hade en silverspade
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade,
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade.

Annat, som Herr Gurka, Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök och göken som gal i maj, hör hemma i vår egen trädgård och skog.

Och så har jag i den här samlingen hittat en underbar sång till en traditionell melodi, en sång som jag har hört vår Anna sjunga:

En liten båt

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Jag undrar vad dom viskar.

Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Tillägg:
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Och jag blev glad som katten!

Riv nu – äntligen – Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset!

Jag kom till Uppsala hösten 1959 och blev vid årsmötet våren 1960 vald till ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Vi engagerade oss i frågor som enprocentsmål för det svenska biståndet och ekonomisk demokrati – en av våra Första maj-paroller löd ”Ja till planhushållning – nej till slumphushållning”.

Och så utmanade vi till och med folk i Uppsala arbetarekommun med Första maj-parollen ”Riv Tempo-huset!”, ett ganska uppkäftigt krav eftersom Tempo-huset, det nuvarande Åhléns-huset, invigdes i april 1961, alltså precis före Första maj.

Hur om helst, den här parollen var provokativt formulerad, men det fanns ett djupt allvar bakom: Tempo-huset med sin tårtpappersfasad utgjorde förvisso det blickfång dess ägare ville att det skulle vara, men vi som inte styrdes av kommersiella ledstjärnor såg också hur illa det, estetiskt så väl som miljömässigt, passade in i den äldre arkitektoniska miljön runt Stora torget.

Och på den tiden fanns det också en betydande opinion mot den förfulning av stadsmiljön i centrum som Tempo-huset innebar.

Sen dess har den här fasaden steg för steg åldrats och fordrat underhåll, och under senare år har ägarna börjat diskutera en ändring av fasaden på huset, som sedan 1985 har hetat Åhléns-huset. 2009 diskuterades en ny typ av fasad med böjda glaspartier, vilket väckte en ny storm av ilska – men Byggnadsnämnden tillstyrkte förslaget. Husets ägare har därefter modifierat förslaget. främst av hänsyn till inomhusklimatet.

Det intressanta – och sorgliga – är att en stor andel av uppsalaborna vid det här laget har vant sig vid husets milt talat avvikande utseende. Enligt en opinionsundersökning gjord för Upsala Nya Tidning 2010 vill 54 procent av de tillfrågade bevara den nuvarande fasadens utseende, medan 37 procent antingen vill göra om den eller att man ska bygga ett helt nytt varuhus.

För min del är jag mot alla förslag, som inte passar in i den omkringliggande äldre centrumbebyggelsen.

Riv, äntligen, Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset! Bygg gärna modernt, men i en stil som inte bjärt avviker från stadsmiljön runt Stora torget.

Sommar i P1 med Cecilia Edefalk

Jag är inte särskilt väl förtrogen med Cecilia Edefalks konst (inom olika genrer), men hon är förvisso en stjärna inom både svenskt och internationellt konstliv. Det intressantaste med hennes Sommar-program var enligt min mening just det yrkesmässiga: hur hon själv arbetar, hennes samarbete med olika kanaler för att visa och sälja hennes konst och så vidare.

Svårare hade jag för ett par andra inslag i hennes program, umgänget med den döde August Strindberg och upplevelserna i Rom, de som utgick från Jesu liksvepning. Men inte heller Strindbergs ockulta dagbok sänker honom i mina ögon från positionen som en av våra största författare.

Musiken i programmet var både varierad och innehöll överraskande inslag. Vi fick höra Evert Taube och Brian Eno, Lars-Erik Larsson och Bryan Ferry, och så två varianter – båda uruppföranden – av ett verk av hennes far, Martin Nilsson. Fast allra roligast tyckte jag själv att det var att få höra ”Let My Baby Ride” med R L Burnside.