Den vackra nyttan

29 december 2016 13:06 | Konst & museum, Politik | Inga kommentarer

I sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016), skriver Birgitta Dahl i kapitlet ”Den vackra nyttan” om sitt livslånga intresse för textil hemslöjd. Jag kan berätta, att det är ett intresse som också har tagit sig uttryck i eget skapande. Och hon är ingen amatör utan ett veritabelt proffs även på det här området. Vårt hem är rikt utrustat med fantastiska resultat av hennes textila möda.

Nu inför jul använde hon många timmar till att brodera kuddvar, som hon, med nyinköpta kuddar instoppade, gav i julklapp åt våra barn. Det vackra kuddvaret finns på omslaget till ”Ur skånska syskrin” (1960) – mönstret, som finns i boken, är skapat av Kerstin Mauritzon.

En bild av den kudde vår dotter Kerstin fick i julklapp finns på hennes Instagram (Kerstin Kokk). Bilden med den korta introduktionstexten har hittills fått 131 gilla-markeringar.

Ta gärna en titt du också. Och läs gärna mer i Birgittas memoarer – kända politiker har ibland talang på flera områden.

Trollflöjten som barnbok

30 november 2016 18:21 | Barnkultur, Konst & museum, Musik, Teater | Inga kommentarer

Jag har sett W0lfgang Amadeus MozartsTrollflöjten” (”Die Zauberflöte”, 1714) både i Ingmar Bergmans klassiska uppsättning och hört den i en rent musikalisk version, och jag tycker att den är ett fantastiskt konstverk, både innehållsligt och musikaliskt.

Pierre Coran (text) och Charlotte Gastaut (bild) har gjort en oerhört fin bilderboksversion av ”Trollflöjten” (”La flûte enchantée”, 2015, i svensk översättning av Susanne Öhman, Rabén & Sjögren 2015).

För mig, en gammal man som är både opera- och konstälskare, är det här en fantastisk guldgruva, också för att jag redan känner till de agerande och handlingen. Men för barn i bilderboksåldern är handlingen och dess agerande figurer kanske inte helt lättuppfattade, och det här blir inte lättare av att där också finns ord och sammanhang som man inte kan ta för givet att så unga förstår.

Charlotte Gastauts bilder är i konstnärlig mening helt underbara, men de saknat den konkretion som skulle kunna göra den här ganska komplicerade handlingen begriplig för barn i bilderboksåldern.

Jag har dock inte kunnat testa den här boken på något barn i bilderboksåldern, så jag hoppas jag tar fel!

Finland firar sin självständighet genom att skåla i Tove Jansson-vin och -champagne

20 oktober 2016 15:05 | Konst & museum, Mat & dryck | Inga kommentarer

Sedan Sverige förskingrade sitt nationella dryckesarv – jag tänker på utförsäljningen av det som inte var bara Nordeuropas utan ett av världens ledande alkoholföretag, Vin & Sprit – har finländska, fortfarande statligt ägda Altia blivit det ledande alkoholföretaget åtminstone i Norden och Baltikum, vilket bland annat har skett genom att man har fått lov att köpa en del av det V & S tillverkade men som inte intresserade den franske uppköparen.

När nu Altia lanserar ett rött och ett vitt vin samt en champagne med Tove Jansson-motiv på etiketterna – detaljer ur en stor målning, ”Juhlat maalla ja juhlat kaupungissa” (Fest på landet och fest i staden) – är det ett inhemskt jubileum man uppmärksammar, 100-årsdagen av republiken Finlands födelse, så det här jubileumssortimentet är säkert inte tänkt för de svenska systembolagshyllorna.

Fast Tove Jansson har ju så många fans även här i Sverige, att det nog ginge att kränga en del flaskor även här på Systemet.

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

22 februari 2016 20:44 | Film, Konst & museum, Musik, Resor | Inga kommentarer

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Kiek in de kök

19 februari 2016 11:05 | Konst & museum | Inga kommentarer

Nu förevisar dottern, Kerstin, också köket i sin nya lägenhet. Det är, så vitt jag har kunnat bedöma, i hyggligt skick, men Kerstin, som är mycket stil- och epokmedveten, tycker inte att förändringarna har varit till det bättre. Så i takt med att hon får råd, kommer det här köket nog att få tillbaka mycket av sitt ursprungliga utseende.

Ta en titt själva – länk till Kerstins blogg finns här intill.

* * *

Kiek in de kök är lågtyska och betyder ”kika in i köket”. Så kallas ett kanontorn i Tallinn, uppfört under den senare delen av 1400-talet och 38 meter högt, med en diameter på 17 meter. Väggarna är upp till 4 meter tjocka. Tack vare dess höjd kunde soldaterna som fanns där se in i omkringliggande kök, därav namnet. Numera funkar det som museum.

Jan Lööf, 75

14 januari 2016 16:25 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Sorgesång till en förlorad pappa

13 december 2015 18:00 | Konst & museum, Prosa & lyrik, Serier | Inga kommentarer

Det är en kulturgärning, att Hanneriina MosseinensIsä” har blivit översatt (av Jocke Saitala) från finska till svenska och utgiven här i Sveige 2015 av Lystring förlag. På svenska heter den ”Pappa”.

Människor som aldrig läser serier har ofta förutfattade, i dag fruktansvärt föråldrade meningar om vad serier är. Jag kan försäkra, att ”Pappa” till innehållet väl kan mäta sig med en välskriven roman och att den tekniskt på sitt fält är konstnärligt nyskapande: Dess svart-vita blyertsteckningar i huvudhandlingen kompletteras av långa drömska partier, utförda som broderier.

Hanneriina Moisseinen, född 1978, berättar en verklig historia: När hon var tio år, försvann hennes far och återfanns aldrig. Pappan var tillsammans med arbetskamrater på en jobbkickoff på en ö i en sjö i finska Karelen. Det dracks förstås sprit, och ingen av jobbarkompisarna såg vad som egentligen hände. Drunknade han, och varför skulle han i så fall ut i vattnet? Kroppen återfanns aldrig.

Det här utlöser förstås ett familjetrauma, både hos dottern som ständigt grubblar över vad som kan ha hänt pappan och hos mamman i familjen som nu lämnas ensam med två barn, utöver Hanneriina en lillasyster som fortfarande nästan är baby. Drömmar, sorg, bekymmer, mammans försök att döva smärtan med alkohol och, långt senare, hennes relation till en ny man skildras. Liksom Hanneriinas försök i vuxen ålder att söka den försvunna pappan i den sydligaste delen av Argentina, också det bara en resultatlös gest.

Berättelsen avslutas med ett försonande och sammanknytande samtal med mamman och så författarens/tecknarens efterord.

Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

16 november 2015 13:58 | Konst & museum, Media, Politik | 4 kommentarer

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror HjortsNäckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.

Det blev ingen ny tand i dag – men det föredrag jag höll i dag var inte tandlöst

13 november 2015 19:05 | Konst & museum, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I morse hade jag en tidig morgontid hos tandläkaren – i dag skulle jag få min nya tand insatt.

En ung tandläkare arbetade hårt och länge med den glugg jag tidigare har fått. Tanken var att det planerade implantatet nu skulle komma på plats. Men den tand han hade beställt för ändamålet visade sig inte riktigt passa in på den plats där den skulle fästas. Gång på gång fick han lov att försöka få till stånd ett litet avstånd till den intilliggande tanden.

Och när han till slut hade lyckats med det, blev han tveksam om den nya tandens längd. En inkallad kollega kollade också, och man kom fram till att den nya tanden inte heller var tillräckligt lång.

Så jag fick gå hem igen med gluggen kvar tills vidare.

Efter lunch hemma med hustrun åkte jag ner på stan igen, den här gången för att hålla ytterligare ett föredrag på temat ”Flykten från Estland”.

Den här gången var det Missionskyrkan som hade bett mig komma.

Det kom jättemycket folk till salen på övre våningen, där vi skulle hålla till, en del av dem gamla missionsförbundsbekanta (nej, jag är inte medlem) som förre pastorn Lars Lindberg.

Men bland åhörarna fanns också gamla bekanta från helt andra sammanhang, till exempel Birgittas 95-åriga faster Karin Dahl, Birgittas gamla vän från tiden på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, Käthe Elmgren, min gamla kompis från Laboremus, Kerstin Lund, och Irene Sjögren, en i dag mycket gammal dam som vi ursprungligen lärde känna i Öregrund.

Publiken i Missionskyrkan var mycket alert och intresserad, ställde också frågor. Alla utom en handlade om flykten från Estland, men en åhörare ville veta vad jag tycker i den aktuella debatten om det DDR-relaterade konstverket i Slottsbacken.

Jag sitter ju inte längre i kulturnämnden och har inte varit med om att fatta det nu omdiskuterade beslutet, men jag försökte hävda konstens frihet och egensinne, påminde om att ett par folkpartipolitiker, politiskt inte mina meningsfränder och lika lite som jag uppbackare av DDR eller kommunism, har pläderat för en tolerant kultursyn.

Sensmoral: Du ska lyssna till ditt hjärta

10 november 2015 18:22 | Barnkultur, Konst & museum | 9 kommentarer

Bernt Notkes medeltida skulptur ”Sankt Göran och draken” i Gamla stan i Stockholm är med all sannolikhet ett av de mest kända offentliga konstverken här i landet. Historien om Sankt Göran och draken är känd och spridd också i stora delar av det övriga Europa.

Det har funnits en historisk gestalt, i Sverige känd under namnet Sankt Göran, på andra håll i Europa kallad Sankt Georg, Sankt Jörgen, Riddar Örjan och Georg den Helige. Han levde under slutet av 200-talet, men ytterst lite är känt om honom. Dock verkar han ha levat i den del av nuvarande Turkiet, som en gång i världen kallades Lydien, men det är också en av de få saker som binder samman den historiska myten om honom och Ulf Starks (text) och Anna Höglunds (bild) högläsningsbok ”Göran och draken” (Rabén & Sjögren, 2015).

Ulf Stark börjar sin version av den här på folksagans sedvanliga sätt: Tre bröder sänds ut i världen för att pröva sina vingar och får av sin åldrige fader gåvor som hjälp på vägen. Göran får en präktig ridhäst, svärd och rustning samt en påse guldslantar.

Eftersom han vill se havet, rider Göran mot öster (vilket med tanke på det historiska Lydiens geografiska placering är ett märkligt val, om man vill komma till just kusten).

Men han gör också andra märkliga saker. Hästen byter han bort för att hjälpa en friare som måste hinna fram för att få sin brud. Sin rustning och sitt skarpa svärd ger han till en man som behöver dem för att värna sin lilla dotter från att ges som mat åt den drake, som regelbundet kräver offer av flickebarn. En gumma som inte har pengar till den skatt kungen kräver får påsen med pengarna.

Som gengåva får han i det senare fallet en näsduk med ett rött kors, men Görans återkommande förklaring till de byten som har gett honom själv klena gengåvor som en lappad rock och en simpel stav är:

”Jag lyssnar bara till mitt hjärta.”

Till slut kommer han ändå till sitt mål, det blåa, väldiga havet.

Överväldigad tittar han ut över havet. Men det skulle han inte ha gjort, för upp kommer draken och riktar en stöt av ånga och giftig andedräkt mot honom; Göran åker långt upp på land.

Ändå dör han inte. Hans ansikte skyddas av den näsduk han fick av den fattiga kvinnan.

När han vaknar upp, visar det sig, att han har tagits om hand av dödgrävaren, den som begraver alla tomma kistor efter flickorna draken har matats med.

Av dödgrävaren får han höra den hemska historien: Kungen fångar en liten ödla, som dock gör en deal med honom. Om kungen matar honom med kycklingar, kaniner, kalkoner, får och hundar samt fisk men också med en jungfru per månad, förblir han evigt ung och dessutom både mäktig och fruktad.

Den enda kungen älskar är sin dotter, och henne undanhåller han inte bara från ödlan, som på det här sättet har växt till en fruktansvärd drake. Kungen vaktar svartsjukt över sin egen dotter, hindrar till och med träsnidaren som håller på att göra en skulptur av henne från att bli färdig – prinsesstatyn, utan fötter, finns nu hemma hos dödgrävaren.

Dödgrävaren presenterar Göran som sin nye medhjälpare, och de går till den återkommande ceremoni, där den flicka som man ska mata draken med utses genom lottning. Det här sker alltså genom lottning, och prinsessan får bistå kungen genom att dra en lapp med ett namn på. Då sker det som kungen har försökt förhindra: På den lapp prinsessan drar finns hennes eget namn.

”Vad gör det namnet här?” ryter kungen. ”Dra en ny lott.”

Men prinsessan är solidarisk med de andra flickorna: ”Nej. Varför skulle dom, men inte jag?”

Från havet ses svart rök och hörs draken råma.

Göran tänker ut en räddningsplan, flykt med prinsessan, men den morgon när hon ska överlämnas till draken försover han sig.

På stranden, där prinsessan står och inväntar sitt öde, finns nu också träsnidaren, som sjunger, och sången håller ett slag till och med draken avvaktande. Så träsnidaren stöter en vass stör i drakens hals.

Nu vill Göran på sin gamla kuse och med sin simpla herdestav komma till undsättning, och då sker ett under: I en flod av bländande ljus förvandlas han till en riddare i gyllene rustning, herdestaven till ett svärd av härdat stål och hästen till en stridshäst. Svärdet sticker han i drakens hjärta.

Och draken krymper, blir den ödla den en gång var.

Men också kungen förvandlas, till en vithårig man med rinnande ögon och ett ansikte fårat av allt han aldrig borde ha gjort.

Kungen säger nu till Göran att han som belöning för att ha räddat prinsessan kan få tronen, slottet och prinsessan.

Göran tycker att prinsessan är vacker, ”men vilken makt har ni att bestämma om hennes hjärta?”.

Göran ser nämligen att hon ömsint sneglar på träsnidaren.

”Vad önskar du dej då?” undrar kungen.

Matsäck till kvällen, svarar Göran. Och så vill jag att träsnidaren ska få tronen och er dotters hand. ”För vem kan vara värd den mer, än den som kämpar mot en drake med bara sin kärlek och en käpp.”

Och redan tredje dagen efter bröllopet började träsnidaren hugga en riddare av trä i kamp med en drake. Bredvid ställer han sin skulptur av prinsessan och på hennes begäran också ett litet lamm.

Själv hade han på sockeln tänkt skriva ”Du ska lyssna till ditt hjärta#, men det tyckte inte prinsessan behövdes – ”det förstår man ändå”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^