På födelsedagskalas i sonens familj

I går måste vi ge oss av tidigare än jag hade trott till det födelsedagskalas Matti och Karin anordnade för sina småflickor; Ella fyller sex och Sofia tre med så kort mellanrum, att det är praktiskt att ha åtminstone gemensamt familjekalas för båda.

Från Karins sida av familjen kom mormor Lena och en syster till Karin, Ingrid med sonen Gunnar.

Från vår sida kom jag och Birgitta samt Mattis systrar Kerstin med barnen Viggo och Klara och Anna med dottern Ella.

Födelsedagskalaset började med god och trevlig hemlagad lunch.

Birgitta hade redan vid ankomsten lämnat över var sin liten krukväxt som födelsedagsblommor till de båda festföremålen, men presentutdelningen skedde i övrigt efter maten.

Som ni kan förstå fick familjens småflickor många och fina presenter, både leksaker, skivor och böcker och förstås kläder. Småflickorna verkade glada och nöjda, och det är det viktiga.

Jag nöjer mig med att konstatera att ett par saker jag gav åt Ella respektive Sofie helt uppenbart gjorde succé. När Ella hade öppnat alla sina paket och sen fått tårta, bad hon att få bada, och med sig i badkaret tog hon de dykarglasögon och den snorkel hon hade fått av mig. Lilla Sofia lekte intensivt med den fikaservis jag hade gett henne och som jag berättade att man kan dricka på riktigt ur och sen maskindiska.

Vi som var födelsedagsgäster trakterades alltså redan dessförinnan, liksom födelsedagsbarnen, med tårta – men morfar, som är diabetiker fick ett par små sockerfria bakverk från Gunnarssons konditori på Söder (Matti och hans familj bor i Stockholm).

När jag oh Birgitta sen skulle ta taxi till Centralen och jag stod färdigklädd vid ytterdörren, var Ella fortfarande i badkaret. Men lilla Sofia kom i mammas famn till dörren, kramade mig och gav mig plötsligt en puss. Och sen skrattade hon.

I sommar kommer vi att ses mera. Bland annat har Matti och Karin lyckats korttidshyra ett sommarboende i Öregrund, nära både till Tallparksbadet och till farfar och farmor.

Melodikrysset nummer 13 2018

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ”Så mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.

En lång, lång långfredag

Jag gick upp ganska tidigt, och de första jag då mötte var barnbarnen, Ella och Sofia, som lekte med varann. Men snart var också alla vuxna uppe och åt frukost.

Matti, Karin och barnen var ute i solskenet, tittade på Öregrund och besökte en lekpark.

Till lunch lagade Birgitta röding med alternativ för barnbarnen – rödingarna hade hon köpt i Coops utmärkta, manuellt betjänade fisk- och delikatessdisk.

Lite senare var det dags för Matti och hans familj att åka hem till Stockholm. De vill också hinna umgås med Karins mamma/barnens mormor. Men eftersom i vart fall Ella minns det stora fina påskägg med godis vi brukar ha, hade Matti tagit med sig mängder av lösgodis att fylla det med, så barnen har mumsat på godis både i går och i dag.

Det är alltså inte Jesu lidande som har stått i fokus i just den här familjens långfredagsfirande.

På grund av min fallolycka vid ankomsten till Öregrund har den övriga familjen skött praktiskt taget allt praktiskt, sådant som att handla, laga mat och diska, medan jag har kunnat vila på sängen och läsa tidningarna, i dag kvällstidningarna som Birgitta köpte på Coop.

Men eftersom jag inte direkt är pigg, har det gång på gång hänt att jag då och då har somnat på sängen, vid några tillfällen har sovit ganska länge. I kväll har jag i alla fall varit uppe och sett Richard Wolff i TV.

En sak till avslutningsvis. Innan Matti åkte, gav jag honom två saker. Dels en firmatröja jag i en musikaffär fick för vidarebefordran till Matti, när jag före jul försökte få tag på saker han hade på sin önskelista – han bygger nämligen själv gitarrer. Dels en dubblett jag har fått av en bok om min hemby i Estlands, Juminda – i den finns nämligen fullt med bilder därifrån, bland annat av min far, alltså Mattis farfar, i unga dar, samt av två av mina mostrar och kusin Kreete i samband med deras konfirmation. Och en del annat som kan intresserad Matti, som har besökt Juminda.

Matti berättade att han redan har bokat rum på det hotell i Kvissle jag har valt för vårt boende, när han i början av juni tar mig till min gamla hemby Juniskär, till kyrkogården där mina föräldrar och min bror ligger och till min skolstad, Sundsvall.

Skärtorsdag

Revbensolyckan i tisdags har satt mig ur spel, men både Birgitta och Matti och hans familj har sett till att jag får vila – de vuxna har skött allt handlande och all disk, och Birgitta har stått för matlagningen. Själv har jag läst tidningar (och ofta somnat mitt under det, eftersom jag då gör det liggande på sängen). Värktabletter är jag försiktig med, men när jag på ett besvärligt sätt känner av fallolyckan, följer jag läkarens råd.

I dag har Birgitta fått hjälp med att lyfta undan det långa köksbordet och ersätta den gamla råttsönderbitna kökstrasmattan med den nya fina matta hon har köpt, som gjord för att hamna i ett lantligt kök med lackerat trägolv. Och så har barnen, Ella och Sofia, hjälpt farmor med att sätta påskprydnader i de körsbärskvistar hon har satt i den stora porslinsurnan vi har i köket. Barnen har, trots all snön, varit ute ganska mycket, och Matti har sågat ner ett par krikonträd som har knäckts i någon storm. Matti har också fraktat bort alla kassar med gamla tidningar som gradvis har lagrats i bastun och dess duschrum.

Det sista gjorde det möjligt för Birgitta att skura golvet i duschrummet i bastubyggnaden, och nu blev det möjligt för Matti att tillsammans med småflickorna gå ner dit för en kvällsduschning. Småtjejerna kom upp i huset igen lagom för läggning.

Men före duschningen och läggningen bjöd farmor på den egenlagade kalops barnen så uppenbart gillade sist de fick den hemma hos oss i Uppsala. Kalopsen gick ner den här gången också. Så även den glass hon bjöd på som efterrätt. Fast vi som är vuxna åt mest druvor.

Trots min stigande ålder har jag inte tappat min gamla förmåga att bli kompis även med små personer.

Ella och Sofia funkar bra tillsammans, men naturligtvis blir det ibland också små konflikter. I dag var lilla Sofia inne i storasysters sovrum och försökte då ta den nalle som låg på sängen, men Ella tog tillbaka nallen och Sofia kom gråtande ut i korridoren. Då tog jag henne i handen och fick henne att gå med farfar in i det som nu är vårt datorrum men som förr var Mattis lite äldre syster Kerstins rum. På sängen där ligger nämligen Kerstins gamla nalle. Gissa om Sofia blev glad!

Vid lunchen tidigare i dag snöt Ella åt sig det enda utpräglade dryckeskärl för barn vi har här i sommarstugan, och det ville förstås också Sofia ha. Också det lyckades jag lösa. Åt Sofia tog jag då fram Stig Lindberg-muggen ”Fallande löv”, och när Ella hade sett den, ville även hon ha en likadan. Och se – i det här fallet fanns det en till i köksskåpet.

Så vid middagsdukningen fick båda småflickorna ”Fallande löv” att dricka ur.

Barnbarnen gör livet lättare att leva

I dag blev Klara tonåring, men vi i familjen blev bjudna på födelsedagskalas redan i går.

Både Klara och hennes lite äldre bror Viggo känner vi nog bäst av våra barnbarn, detta inte bara för att de ända sedan de föddes har bott i samma stadsdel som vi. När deras föräldrar, Bo och vår dotter Kerstin, hade skilt sig, flyttade Kerstin för ganska lång tid hem till oss igen, och så kom också Viggo och Klara att varannan vecka bo hemma hos oss, alltså hos sin mamma. Och eftersom Kerstin, som är bagare, har mycket tidiga morgnar, åtog vi oss att väcka barnen, se till att de fick frukost och kom i väg till skolan.

Numera har Kerstin köpt en lägenhet i vår stadsdel och barnen är alltså båda i tonåren, men även om vi inte längre träffas lika ofta, stöter vi ju på varann då och då utan att det har att göra med besök. Fast det är ändå alltid lika roligt, när vi får anledning att träffas, på familjekalas, jul och annat sådant. Vid gårdagens familjekalas talade Klara längtansfullt om att i sommar hälsa på oss i vårt sommarhus i Öregrund – säkert är det minnen av sommarveckor där och av hela Öregrund som lockar. Så välkomna, Klara och Viggo och Kerstin!

Fast nu var det alltså Klaras födelsedag, hennes inträde i tonåren. Av Birgitta fick hon presentkort till en affär som säljer naturnära produkter, av mig pengar att köpa kläder för efter egen smak, något mycket viktigt i hennes ålder. Av mig fick hon dessutom sitt livs första vuxendeckare (av P D James) plus en trycksak med anknytning till Helga Henschen, som hon ju känner till från tiden hemma hos oss – vi har många Helga-konstverk, jag till och med en personligt dedikerad födelsedagshyllning, på väggarna. Dessutom hade jag köpt en fin vårbukett i vår lokala blomsterhandel.

Kerstin bjöd på födelsedagstraktering, en fräsch och god buffé, och sen en egenkreerad tårta och egenbakade kakor – hennes diabetikerpappa fick jordgubbar och sockerfri glass.

Med på det här familjekalaset var också Kerstins bror Matti, hans fru Karin och deras småflickor Ella och Sofia.

Ella är jag kompis med sen länge, och den här gången fick jag hjälp av henne med att räcka över mina presenter till Klara.

Vi träffar ju inte Matti och hans familj, som bor i Stockholm, lika ofta som vi träffar Kerstin och hennes barn, och minstingen, Sofia, höll sig när Matti och hans familj hälsade på förr helst till pappa eller mamma, men i somras lossnade det. Sonen med familj hyrde hus på Gräsö under en vecka, och då hälsade vi förstås på hos varann. När Matti, efter det att jag och Birgitta hade varit hos dem på Gräsö skulle skjutsa hem oss i bil, ville lilla Sofia följa med i bilen och satt i barnstol i framsätet. På vägen hem till oss förklarade Matti att jag var hans pappa och Birgitta hans mamma, och jag såg hur Sofia betraktade oss noga och med intresse, och vid avlämnandet av oss i vårt eget hus, fick vi var sin stor och varm kram av henne.

Den här gången visade hon tydligt att hon inte hade glömt. Under efterpratet vid Klaras fest kom den lilla flickan till mig, som satt längst bort vid bordet i vardagsrummet. I näven bar hon en bok, en av Gunilla Bergströms tidiga böcker om Alfons Åberg – i boken finns en dedikation från mig till Matti, och förmodligen har Matti vid läsning för Sofia antingen läst upp det jag hade skrivit eller nämnt att han själv fick den när han var liten av sin pappa, kanske också att pappa, alltså farfar, då läste böcker för honom. Och nu vill alltså lilla Sofia också höra farfar läsa den för henne.

Jag frågar om hon vill sitta på stolen bredvid eller i mitt knä, och hon väljer utan tvekan at sitta i min famn när jag läser för henne.

Jag blir alldeles varm om hjärtat, och så läser vi då om Alfons Åberg.

Livsmodet kommer tillbaka, tyvärr inte den fysiska förmågan.

Viggo följer med mig och Birgitta för att visa oss den kortaste vägen till busshållplatsen. Jag är trött som en maratonlöpare när vi till slut kommer fram till busshållplatsen. Det är ett helvete att bli gammal.

Men livet innehåller också en del som gör att man trots allt vill fortsätta leva.

Bilderbok utan text

Det första jag kommer att tänka på, när jag börjar läsa Rotraut Susanne Berners ”Den flygande hatten” (En bok för alla, 2018) är att hatten, som man ser redan på omslaget, påminner om den Jan Lööfs Felix bar när han fortfarande hette Alf. Längre in i handlingen stjäls hatten av en apa, något som för tankarna till ”Mössor till salu” av rysk-amerikanskan Esphyr Slobodkina – fast i den var det apor som var mösstjuvar.

Det här berättar jag bara som orientering – några påverkansförbindelser mellan de här böckerna och tyskan Rotraut Susanne Berner finns knappast. Hennes bok utgavs i Sverige av Alfabeta 2002. Originalet utkom också 2002 och hette ”Der fliegende Hut”, men här förvillar oss det svenska förlaget genom att ange dess holländska titel – varför är helt obegripligt, eftersom en av den här bokens egenheter är att den saknar text.

”Den flygande hatten” är alltså en ren bildberättelse, vilket inte är helt oproblematiskt. Jag är själv kapabel att återge handlingen bilduppslag för bilduppslag, och eftersom bilderna är vältecknade och tydliga, skulle jag ha ganska lätt att berätta innehållet för ett barn. Men alla har inte den där berättarförmågan, och barn vill dessutom höra samma berättelse flera gånger och då precis som förra gången. Lite förvillande är det också att den där hatten som blåser i väg och landar på ganska olika slag av användare, även djur, tar god tid på sig för att återvända till sin ägare – under tiden hinner det bli alla tänkbara årstider.

Men lycka till med läsningen – den kan också ses som en utmaning.

Levande och rolig tack vare bilderna

Det som Anna Dunér i ord berättar i ”Emilia på gymnastik”, nytgiven av En bok för alla, 2018, i original på Bonnier Carlsen, 2006) är något för många förskolebarn välbekant och ordinärt, att delta i gymnastik. Barnen, bland dem Emilia, får hoppa och skutta och balansera.

Men det som gör den här bokenså rolig är är Kirsten Raagaards fantasieggande och levande bilder av vad Emilia i sin fantasivärld upplever: De romerska ringarna räddar henne över floden med de läskiga krokodilerna. Hon hoppar från sten till sten i ett vilt hav. Hon räddar ett dinosaurieägg och kastar många påsar med guld till mamma på andra sidan floden.

På slutet vilar hon ut på en luftmadrass, som för henne längre och längre ut till sjöss.

Man får hoppas att de unga lyssnarna inte tar efter just det.

Kärlek över gränserna

Jag har tidigare skrivit om två barnböcker om Grodan, skrivna av Max Velthuijs – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Max Velthuijs (1923-2000) var, som man förstår av namnet, holländare, men hans svenska förlag, Berghs, envisas med att i översättningarna ange de engelska titlarna som original, vilket de med all sannolikhet är för Gun-Britt Sundströms för övrigt utmärkta översättningar. Det senare gäller också för hennes översättning 1989 av Velthuijs första bok i den här serien, på svenska kallad ”Grodan och kärleken”. Samma fel finns för övrigt i En bok för alla-upplagan från 2018. Men boken, som kom ut 1989, hette i original ”Kikker is verliebt” (1989).

Den var den allra första i en ganska lång serie om Grodan och hans vänner, och redan i den hittade Velthuijs den ton som har tilltalat barn också i andra länder, bland dem Sverige. ”Grodan och kärleken” kan med framgång läsas för relativt små barn. Bilderna är enkla och tydliga och läs-handlingen begriplig. Grodan i den här historien kommer till slut på vad det är som får hans hjärta att slå snabbare och lockar honom att skratta och gråta på samma gång.

Till slut kommer han på det: Han har blivit kär, i en anka.

Men som i en rad andra första kärlekar vågar han inte säga det till Ankan. Så han börjar anonymt uppvakta henne, först med en teckning med ett hjärta på, sen med en fin blombukett.

Själv kan han inte sova på nätterna. Gråter gör han också.

Till slut kommer han på det gamla knepet att göra något som kan tänkas imponera på Ankan. Han börjar träna höjdhopp och lyckas allt bättre – till slut hoppar han högre än någon annan i världen.

Tyvärr slutar det illa. Han faller handlöst i marken.

Men då kommer Ankan för att hjälpa honom, och när Ankan sen tar honom med hem till sig, lossnar det för honom, och han förklarar sin kärlek för henne.

Och alltsedan den dagen har de älskat varandra innerligt.

De sista raderna har udden riktad mot den växande skaran av rasister:

”En groda och en anka…
Grön och vit.
Kärleken känner inga gränser.”

När mamman växte i anden och blev stark

När jag 2017 i ett bokpaket från En bok för alla får ”Den andra mamman” med text och bilder av Viveka Sjögren och som vanligt kollar när och på vilket förlag boken först gavs ut, ser jag, att den kom 2007 på Kabusa förlag.

Kabusa var ett litet förlag med ambitiös utgivning, och att jag skriver i imperfektum beror på att jag har läst att förlaget dess värre har gått i konkurs.

”Den andra mamman” är en till både form och innehåll udda barnbok, en karaktäristik som inte är menad som kritik. Redan de agerande i den här historien är intressanta som exempel på det utanförskap som präglar livet för en ganska stor andel av dem som i dag bor i Sverige. Varifrån familjen i den här historien – en mamma och två barn – kommer får vi inte veta, men mammans huckle och ovilja att försöka tala bristfällig svenska markerar tydligt deras utanförskap.

Döttrarna klarar sig bättre i sin nya svenska omgivning; de går i skolan. Ändå uppstår det kommunikationsproblem, när skolan ska ha utflykt till havet, till en badstrand. Varken mamman eller hennes flickor har någonsin varit på en badstrand, och ingen av dem vet egentligen hur man tar sig till den här stranden, dit också mamman vill följa med. Så lite på gehör hittar de en busslinje som kanske går åt rätt håll. Mamman skickar fram äldsta flickan för att fråga chauffören, och hon frågar då om bussen går till havet, håller också fast vid ändamålet när chauffören testar olika tänkbara mål.

Nå, det verkar lösa sig – lillasyster Nina får plötsligt syn på havet, och de kliver av.

På vägen mot havet korsar de en hage med en väldig tjur som går där på bete. Barnen flyr för sitt liv, men av mamman har det plötsligt blivit en djärv tjurfäktare som möter tjuren med en färggrann sjal.

Sen följer de en stig ner till stranden, en väldig och folktom strand med ett ännu väldigare hav att skåda ut över. Ingen annan syns till, men de stannar hela dagen där på den fantastiska stranden.

När de kommer upp på vägen och hittar en busshållplats, hoppas de först att det ska komma en buss, men det gör det inte. De hittar en bortkastad eller tappad busstidtabell men kan inte tolka den. Och till slut tar mamman åter ner dem på stranden.

På stranden bygger mamman ett sovtält och tänder en eld. Nina är trött och vill höra en saga. Då tar mamman fram den hittade busstidtabellen och låtsas läsa en saga, en om en liten flicka som älskade att flyga med drakar.

Nästa morgon då det har börjat blåsa lite, gör mamma en drake av en sjal och får den att flyga!

Och när de sen får syn på en kvinna som promenerar med sin hund, firar mammans nyvunna mod och självkänsla en triumf: Hon skickar inte äldsta dottern utan går själv till den strandpromenerande kvinnan för att fråga om vägen.

En spökhistoria

Då och då hittar man en barnboksförfattare som man tidigare inte har läst men som är värd att hitta nya läsare eller kanske snarare nya åhörare. Jacques Duquennoy är ett exempel, och den bok jag nu har läst heter ”Spökoperationen”, En bok för alla, 2017 (översättning Annika Lundeberg och Birgitta Fransson, Bonnier Carlsen, 2004, i franskt original ”Opération Fantôme”, 1998).

Det här är en mycket rolig historia, inte alls hemsk, och den går utmärkt väl att läsa för ganska små förskolebarn.

Många av de åkommor och olyckor spöket Henri råkar ut för är väl kända för de unga åhörarna och deras jämnåriga kamrater, och alltsammans tacklas med en stor portion humor. Vårt spöke får först mässlingen, sen gulsot, och så får han en gren i huvudet och bryter strax därefter armen.

Men sen händer något som är mycket ovanligt bland spöken: Han somnar mitt i natten, och hans spökkompisar kan inte väcka honom. Så de tar honom till spöksjukhuset och han undersöks där av spökdoktorn Bobo.

Och där blir Henri opererad av Bobo, men lugn – det ser inte ett dugg farligt ut. Mycket mer intressant än Henris öppnade mage är det som doktor Bobo hittar där. Han fiskar upp en väckarklocka utan visare och letar sen upp de försvunna visarna nere i magen och sätter tillbaka dem på klockan. Klockan ska vara där – det är den som reglerar Henris dygnsrytm.

Henris mage sys ihop, och efter en stund kommer beviset på att operationen har lyckats: Väckarklockan ringer, och Henri vaknar pigg och glad.

Fast sen visar det sig att den där klockan ibland ringer vid helt olämpliga tillfällen.