Jonas Sima om Olof Palme

28 februari 2006 23:29 | Film, Politik | Kommentering avstängd

Jonas Sima träffade jag första gången under gymnasietiden, när han gick i läroverket i Hudiksvall och jag i läroverket i Sundsvall. På 1960-talet, när vi båda pluggade i Uppsala, var Jonas med på ett hörn i Laboremus, som jag var mycket aktiv i, och jag med i Studentfilmstudion, vars ordförande Jonas var. Om den här tiden skriver Jonas under rubriken ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren).

Sen påbörjade han en bana som journalist och filmare, jag en som journalist och politiskt aktiv. Jonas gick först till gamla Stockholms-Tidningen och därifrån till Expressen, där han till att börja med var filmkritker, i tretton år tror jag, och sen reporter fram till pensioneringen. Under årens lopp har han dessutom gjort ett femtiotal filmer, många av dem för TV.

När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), förenades våra banor igen: jag rekryterade Jonas som mediakolumnist till min tidning. Även efter det att jag hade slutat på AiP för att jobba i partisekreterarens kansli, fortsatte vi att ha kontakt.

Inför tioårsminnet 1996 av mordet på Olof Palme fick jag uppdraget att leda en arbetsgrupp med uppgift att ta fram material, som kunde bidra till att på nytt lyfta fram Olof Palmes idéer och politiska gärning. Bland annat kom vi fram till att man borde göra en film om Olof Palme.

Budet gick till Jonas Sima. Sima hade nämligen redan 1973 gjort en film för TV om Olof Palme, ”Våran Olof”, och hade följaktligen mycket filmmaterial om honom, ett material som kunde kompletteras med avsnitt ur TVs arkiv plus färska intervjuer. Så tillkom filmen ”Vilja gå vidare”. Resultatet blev enligt min mening lysande. Filmen såldes av socialdemokratiska partiet i form av VHS-kassett.

Jonas Sima har nu (2006), i samarbete med Olof Palmes internationella center, gett ut båda filmerna i DVD-form – titeln är ”Två filmer om Olof Palme – Våran Olof / Vilja gå vidare”. Eftersom Palmecentret ofta får förfrågningar från utlandet om material om Olof Palme, innehåller DVDn också engelsktextade versioner av de båda filmerna.

Den äldre av de båda filmerna, ”Våran Olof”, handlar om 1973 års valrörelse. (Titeln citerar en lokal påannonsör vid ett valmöte i Vålberg i västra Värmland.)

Filmen börjar med den vansinnigt spännande valvakan, som ändade i den så kallade jämvikts- eller lotteririksdagen.

Därefter förflyttar den tittarna till den gigantiska valupptakten på stadion i Malmö en månad före valet. Framför estraden ser man bland andra Max von Sydow, Monica Nielsen och Carl-Adam Nycop, den senare ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den här filmens dramaturgi byggs upp genom en nedräkning mot valdagen: 18 dagar kvar, 14 dagar kvar, 11 dagar kvar, en vecka kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar… Vi får följa Olof Palmes valturné till Kolmården, Karlstad, Hässleholm, Växjö och så vidare, också se ett avsnitt av den berömda debatten med Thorbjörn Fälldin, där Fälldin säger ”Den som har grus ska stå för detta”, och en bit av en radioutfrågning. Där emellan intervjuar Sima Palme på tåget.

Valrörelsen trasslades till av två utomliggande faktorer: norrmalmstorgsdramat och det faktum att gamle kungen låg på dödsbädden. Även det finns med i Simas film.

Men valrörelsen förs ändå till slut med det sedvanliga fackeltåget i Göteborg och mötet på Götaplatsen, där Monica Nilelsen eldade massorna med Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” ur min 1969 utgivna sångbok ”Joe Hills sånger”.

Minnesfilmen ”Vilja gå vidare” lånar några bitar ur ”Våran Olof” men har annars en helt annan struktur. Den belyser i avgränsade och rubriksatta avsnitt som Folkmötestalaren, Inspiratören, Internationalisten och Ideologen Olof Palmes värderingar, drivkrafter och politiska gärning. Den arbetar växelvis med intervjuer och med filmavsnitt med Palme själv, ofta på möten och i debatter, som illustrerar det de intervjuade nyss har sagt. Bland de intervjuade finns äldre och yngre politikerkollegor som Sten Andersson, Ingvar Carlsson, Bengt Göransson, Anna Lindh, Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Björn Rosengren, Gertrud Sigurdsen och Karl-Petter Thorwaldsson men också en politisk motståndare, Gösta Bohman, medarbetarna Hans Dahlgren, Anders Ferm och Kjell Larsson och så sonen Joakim.

Sammantaget ger det här en ganska heltäckande bild av en månniska som trodde på och arbetade för värderingar som ”tolerans, internationalism, jämlikhet och solidaritet” (Anders Ferm).

Båda filmerna visar vilken lysande folkmötestalare Olof Palme var – och mötena var verkligen jättelika; jag var med på många av dem. Men Jonas Sima kryper i sina filmer också intill Olof Palmes ansikte, ett ansikte vars minspel i stridens hetta omväxlande kunde uttrycka både triumf och sårbarhet. Och ibland får man, mitt i detta ständiga stridsvimmel, se en avspänd och rent av lycklig människa.

Till minnet av Olof Palme

27 februari 2006 22:30 | Citat, Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

På mordkvällen måste vi ha hört till de första som fick kännedom om attentatet – vi hade ännu inte gått och lagt oss. Det kan ha haft att göra med att vi alltid, även under Birgittas tid som statsråd och talman, har haft en öppen telefonlinje. TT ringde upp Birgitta och bad om en kommentar till att Olof Palme hade skjutits på öppen gata.

Birgitta blev helt chockad och ville förstås kontrollera, att hon inte var utsatt för ett makabert skämt, så hon bad – för att kunna kolla att det verkligen var TT – att själv få ringa upp. Tyvärr var det inget skämt. TT bad sen också om ursäkt för det brutala sätt hon blev informerad på om Olof Palmes död.

Vi ringde därefter partisekreterare Bo Toresson, min chef, och väckte honom; han hade då ännu inte fått reda på vad som hade hänt. Jag var ansvarig för VU-sammanträdena, så på hans begäran började jag ringa runt till medlemmar i verkställande utskottet för att kalla dem till sammanträde nästa dag. Birgitta ringde efter taxi och åkte omedelbart i väg till Rosenbad, där regeringen undan för undan samlades. (Uppsala Taxi tog för övrigt aldrig betalt för den stockholmsresan.)

Från tiden därefter minns jag, för att fortfarande hålla mig till de rent personliga upplevelserna, overklighetskänslan som infann sig, när jag på morgnarna drog upp persiennerna i vardagsrummet: rakt under fönstret stod en polisbil på vakt. Det här tog sig också uttryck i att Birgitta, om hon så skulle gå upp till Konsum uppe vid Torbjörns torg, åtföljdes av beväpnad eskort.

Det har sagts förut, men det blir inte mindre relevant för det: det här skottet gjorde inte bara slut på Olof Palmes liv utan ändade också det vi dittills hade ansett vara Sverige.

Som Stefan Sundström sjunger i ”Nån har slagit upp ett hål” på CDn ”VitaBergsPredikan” (MNW 261, 1994): ”Sen Palme gick på bio / har allt blivit som på film”. Refrängen lyder:
”Nån har slagit upp ett hål
och utanför står änglarna på rad.
Nån har slagit upp ett hål,
nu faller alla stjärnor över stan.”

Text och noter kan man hitta i Thorstein Bergmans politiska antologi ”Människans röst” (P M Bäckströms förlag, 1994).

Olof Palme är utan tvekan den socialdemokratiska partiledare, som har stått mitt hjärta närmast. Och hur skulle man kunna komma till någon annan ståndpunkt, om man, som jag, har hjärtat till vänster?

Under hans ordförandeskap i programkommissionen var jag, i egenskap av huvudsekreterare i kommissionen, med om att skriva mitt första partiprogram, det som antogs av partikongressen 1975. (”Vilket rött program!” utbrast en häpen och imponerad Yvonne Hirdman vid ett programseminarium många år efteråt.) Ett av de finaste programavsnitten, ”Den demokratiska socialismen” – tyvärr bortamputerat i det allra senaste partiprogrammet – skrevs av Olof Palme själv en sen natt på Harpsund, när vi i sekretariatet hade kört fast:

”De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

Denna samhällsomvandling bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattningar som hör demokratin till.

Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Den som vill läsa hela programtexten kan gå till boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001, redaktör Klaus Misgeld, kommentarer till de enskilda programmen av Enn Kokk).

Inför tioårsminnet av Olof Palmes bortgång, 1996, fick jag i uppdrag att leda en arbetsgrupp, som hade till uppgift att ta fram en rad material, som skulle lyfta fram Olof Palmes politiska gärning, också att inspirera till minnesmanifestationer över hela landet.

Jonas Sima gjorde den underbara filmen ”Vilja gå vidare”, där filminslag från möten och andra aktiviteter med Olof Palme själv varvades med interjvuer om Palme och hans poltiska gärning.

En bronsbyst, en miniatyr av konstnären Thomas Qvarsebos fina byst i riksdagen av Olof Palme, tillverkades.

Olof Palme kom på frimärke och givetvis på det årets Första maj-märke.

De tidigare utgivna böckerna med tal och texter av Olof Palme gjordes åter tillgängliga: ”Politik är att vilja” (Prisma, 1968), ”Att vilja gå vidare” (Tiden, 1974) och ”En levande vilja” (Tiden, utgiven posthumt 1987). Och ett helt nytt urval palmetexter, ”PS Palme själv” (Tiden, 1996) utgavs.

I ytterligare en bok, ”Olof Palme – den gränslöse reformisten” (Tiden, 1996), skrev Peter Antman om Olof Palme och välfärdsstaten” och Pierre Schori om Olof Palme i världen.

Slutligen redigerade Sven Ove Hansson en CD, ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996) med några av de mest kända avsnitten ur olika bandade tal av och intervjuer med Olof Palme: jultalet om Hanoi 1972, Diktaturens kreatur 1975, Satans mördare 1975, Barnen och framtiden 1975 och så vidare. På CDn finns också ett relativt tidigt radioanförande om invandrarna (från 1965), där Palme tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Det är det här anförandet The Latin Kings på sin CD ”Mitt kvarter” (Redline Records / Virgin, 2000) har satt musik till, så att Palmes lite staccatoartade tal låter som stillsam rap; låten kallas här ”Fördomar 2”.

Runt hela Sverige arrangerades seminarier, möten, minnesstunder, fackeltåg. På ABF-huset i Stockholm hölls fyra föreläsningar om Olof Palme, av Anna-Greta Leijon, Anders Ferm, Harry Schein och Pierre Schori. Och på kvällen den 28 februari arrangerades ett fackeltåg mot våld från Sergels Torg till Norra Bantorget. Där talade Sten Andersson. Och Nationalteatern, de gamla antagonisterna, genomförde en fantastisk hyllningskonsert till Olof Palmes minne.

Jag påminns om det senare av att Tommy Hammarström, revolutionär FNL-aktivist 1968, i dag ledarskribent i Expressen, i dagens tidning (27 september) oförbehållsamt hyllar Olof Palme för hans internationella engagemang.

Två sidor längre fram gör Carl Bildt sitt bästa för att göra reservationer mot det mesta i Palmes politik. Men även han slutar med att säga: ”Ändå – det låg ett skimmer över Olofs dagar. Han var en stor politiker.”

Fast på Aftonbladets kultursida samma dag saknar Lena Sundström, i en recension av Ann-Mari Ekengrens ”Olof Palme och utrikespolitiken” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2006) uppriktigt Olof Palmes stämma i världen, hans envisa vägran att gå med strömmen. Hon frågar: ”Vem vågar säga aldrig – i dag?”.

Jag var inbjuden av Olof Palmes minnesfonden att delta i utdelningen av årets palmepris, och jag hade från ABF och Palmecentret fått inbjudan till raden av intressanta arrangemang i ABF-huset, Sveavägen 41, med anledning av 20-årsminnet av Olof Palme:

Tisdagen den 28 februari klockan 13.00-14.30: Ingvar Carlsson talar om sina år med Olof Palme. Jonas Sima visar sin film ”Vilja gå vidare – Om Olof Palme och hans idévärld”. (Simas film från 1996 finns nu på DVD tillsammans med den äldre TV-filmen ”Våran Olof” – jag återkommer till det.)

Onsdagen den 1 mars klockan 18.30-20.00: Med stolthet och glädje – ett samtal om Olof Palmes socialism mellan Anna-Greta Leijon, Anne-Marie Lindgren, Lisa Pelling och Henry Pettersson. (Pettersson har gjort ett nytt urval palmetexter, ”Solidaritet utan gränser”, Arena, 2006 – jag återkommer också till det.)

Torsdagen den 2 mars klockan 18.00-20.00: Det dunkelt tänkta – konspirationsteorier om morden på John F Kennedy och Olof Palme. Erik Åsard samtalar med Bengt Göransson om sin nya bok (Ordfront, 2006).

I mitt nuvarande tillstånd vågar jag själv inte satsa på att åka till ABF-huset de närmaste dagarna. Men ni andra, ta er dit!

Här i Uppsala arrangerar SSU den 28 februari ett ljust minne av Olof Palme. Alla är välkomna att tända ljus på Forumtorget klockan 12.00-13.00!

Eftermiddag med Viggo

26 februari 2006 17:20 | Barnkultur, Film, Ur dagboken | 7 kommentarer

Kerstin och Bo skulle gå på bröllop i lördags, och jag och Birgitta hade lovat att gå hem till dem och passa Viggo. Sen blev Kerstin dålig; kanske hade det ett samband med att lilla Klara var magsjuk.

Eftersom Birgitta på måndag åker på två veckors tjänsteresa till Kambodja med svenska UNICEF, vars ordförande hon är, verkade det inte så listigt att tillbinga en eftermiddag och kväll med sjuklingarna.

Men Viggo hade ju blivit lovad en eftermiddag och kväll med mormor och morfar, så vad göra? Jo, Bo gick på bröllop, Kerstin och Klara var kvar hemma och vi hämtade upp Viggo och gick hem till oss. Han var strålande glad och hjälpte oss, på vägen hem, att med hjälp av en barnkundvagn handla på Konsum, också lördagsgodis och päron-Festis.

Hos oss känner sig Viggo hemma. Han ville som vanligt se barnfilm på DVD i min dator, och så plockade han själv fram två VHS-filmer – ”Molly på bondgården” och ”Smurfarna i urtiden” – ur våra filmhyllor. Han lekte med sina besöksleksaker, på Konsum ytterligare utökade i antal med några småbilar. Birgitta läste Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” för honom; vi har ganska många barn- och ungdomsböcker också i vår egen ägo, böcker som är inköpta efter det att våra ungar lämnade hemmet tillsammans med sina egna barn- och ungdomsböcker.

Sen blev det Viggo-middag med plättar och mjölk och sist Diesneydags. Själv gillar jag mycket de äldre kortfilmerna, den här gången Pluto respektive Kalle Anka.

Vid ett tillfälle, när Birgitta refererade till mig som ”pappa”, förtydligade Viggo bestämt: ”Mammas pappa!” Vilket betyder att han nu definitivt förstår släktsambanden.

Därefter skjutsade jag hem Viggo i vagn. Mamma Kerstin såg nu piggare ut, och Klara var fortfarande uppe. (Sen har jag hört att Klara under söndagen åter blev sämre i sin magsjuka.)

Jag hjälpte Viggo att borsta tänderna och satte på honom pyjamas; vi hade redan tidigare kommit överens om att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, när han kom hem. Han ville höra Kerstins gamla bok om Kalle Skutt, där förresten kaninens lilla ägarinna också heter Kerstin och har ärvt den efter sin egen mamma – Kalle hjälper Kerstin att förstå, att också hennes mamma har varit liten.

Sen la sig lille Viggo som han brukar mot väggen och somnade tryggt med ändan tryckt mot morfars mage.

Sent på lördag kväll, hemkommen igen, somnade jag framför TVn – vinterolympiaden har en sån effekt på mig. När jag vaknade och reste mig upp, hade vänstra benet somnat och bar inte. Plötsligt dråsade jag omkull och slog vänstra sidan av bröstet mot en bänk vi har stående nedanför fönstret i vardagsrummet. Det gjorde förbannat ont och jag vred mig som en mask i smärta.

Men det går väl över, tänkte jag och gick och la mig. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta en sovställning, som inte gjorde ont. Under natten vaknade jag sen flera gånger av värken.

Matti och Karin kom på natten hem till oss från samma bröllop, som Bo var på (och Kerstin också skulle ha varit på) och sov över – de skulle ha bott över hos Kerstin och Bo men var rädda för att bli smittade. Jag berättade för dem om min olycka, och vi kom alla fram till att jag kunde ha råkat ut för en revbensfraktur.

Så efter lunch, när det inte hade blivit bättre, ringde jag till sjukvårdsupplysningen och talade med en sköterska. När jag berättade om mina symtom – att det gjorde ont när jag reste mig och satte mig ner, när jag hostade och snöt mig och så vidare – kom hon också fram till att det nog var en revbensfraktur. Dess värre brukade man numera inte göra något särskilt åt en sådan – den självläker. Men det kan ta upp till fjorton dagar.

Kul, kul, kul!

Hur ska jag till exempel få hem reaböckerna jag har beställt från Lundeq?