Melodikrysset nummer 37 2018

15 september 2018 17:03 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll väl egentligen ingenting som jag inte klarade, men några av svaren klarade jag genom att utgå från någon detalj eller ledtråd, som inte var identisk med svaret.

”Pretend” har jag på 1950-talet hört med Nat King Cole, men här hörde vi den med Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, som sjöng in den 2011.

Eftersom jag gick på latinlinjen i gymnasiet på 1950-talet och dessutom har Erik Axel Karlfeldts samlade lyrik i en av bokhyllorna, kände jag genast igen ”Dina ögon äro eldar” – men vad var det här för melodi? Den nya tonsättningen sades vara gjord av Anna Ihlis 2018, och eftersom jag är en ärlig själ, vill jag bekänna, att jag aldrig tidigare har hört talas om henne. Men nätsökning ledde till att jag lärde mig att hon kommer från Gagnef i Dalarna, som ju också var Karlfeldts landskap. Och så en bekännelse till: Att det var Stefan Sundström som sjöng duett med henne förstod jag inte förrän Google avslöjade det. Detta trots att jag har en stor kollektion av CD med Stefan Sundström. Och hans egna skapelser låter ju ganska annorlunda…

Men dikten är vacker, så här sticker jag emellan med texten:

Dina ögon äro eldar

Text: Erik Axel Karlfeldt i ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” (1901)

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – känner jag förstås också till, men deras ”Den andra kvinnan” från 2003 tror jag aldrig jag har hört förut.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är nästan ett stående inslag i Melodikrysset. men ”Chess”, deras skapelse 1986 tillsammans med Tim Rice och Richard Nelson, har jag faktiskt aldrig sett på scen.

Det senare gäller också Brasse Brännström och Magnus Härenstam, som vi i dag hörde i ”Tajta jeans, förbannade jeans” från 1975.

Lite svårare att identifiera var den som sjöng Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, först insjungen på engelska av Ted 1978. Fast här fick vi höra den med Kenneths svenska text från 1993, sjungen av Teds och Ann Zacharias’ dotter Sara Zacharias, som 2014 gjorde ett gästspel på Svensktoppen med den, en tolkning som inte gav mersmak. Men både text och musik vittnar om bröderna Gärdestads begåvning:

Himlen är oskyldigt blå

Text: Ted Gärdestad, 1978
Musik: Kenneth Gärdestad, 1978

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
flög vi med drakar medans
tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå

Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

En melodi som genast fastnade i musikminnet har schlagern ”Volare”. Här hörde vi den instrumentalt, men vi som hörde den redan 1958 minns förstås åtminstone delar av refrängen på italienska, eftersom den ju kom från Italien: ”Volare oh, oh / Cantare oh, oh / Nel blu dipinto di blu” och så vidare. Ny aktualitet fick den här gamla schlagern 1987, när Luciano Pavarotti sjöng in den.

Jag gillar också franska visor – i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, har jag tagit med två sånger av Léo Ferré, både i original och i tolkningar av Lars Forssell, först i ”Snurra min jord och andra visor” (1958), sedan i ”Snurra min jord och nya visor” (1966). I de här vissamlingarna fanns både mer av Ferré och av andra franskspråkiga vispoeter, och i dag fick vi höra Ferré själv framföra ”Elle tourne la terre” (som i Forssells svenska tolkning heter ”Snurra min jord”).

Snurra min jord

Svensk text: Lars Forssell, 1958 (publicerad i ”Snurra min jord och andra visor”)
Musik och fransk originaltext (”Elle tourne la terre”), 1948

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

I dagens svenska musikvärld finns Lars Winnerbäck, som är en av de främsta i dag, när det gäller att skriva sånger med meningsfull text till musik långt över det medelmåttiga. Ofta blir de här låtarna ännu bättre, när han spelar in dem tillsammans med en kvinnlig sångpartner – ett lysande exempel är inspelningen av ”Om du lämnade mig nu” tillsammans med Miss Li. I dag fick vi lyssna till ett liknande samarbete, fast med Melissa Horn (som jag också gillar): ”Som jag hade dig förut” från 2008.

En svensk vispoet, som jag hade kontakt med när jag gav ut min första sångbok, ”Joe Hills sånger” (1969), var Mats Paulsson – han hade gett ut en Joe Hill-LP och ledde något han kallade för Joe Hill Society. Men han var också själv en mycket skicklig sångtextförfattare och vissångare. 1966 skapade han ”Visa vid vindens ängar”, som vi i dag tyvärr fick höra i Lars Roos’ version. Texten börjar ”Det går en vind över vindens ängar”:

Visa vid vindens ängar

Text och musik: Mats Paulsson, 1966

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyggardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blommdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.
Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.

Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.
Jag skall skriva en liten visa
där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döda
och visans tanke blir hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Sen är det bara ett kryssvar kvar att redovisa, också det ett träd – men nu handlar det inte om en aspelund utan om ett efternamn. I min ungdom fanns det en fantastisk dragspelare vid namn Nisse Lind, och han ledde något som i dagens öron måhända låter töntigt, Nisse Linds hot trio. Men Nisse Lind var en dragspelsvirtuos som behärskade sitt instrument till fulländning och dessutom hade stark känsla för det han spelade. Så tack, Anders Eldeman, för att vi åter fick höra honom, i dag i en fin tolkning av ”St. Louis Blues”, skriven av legendaren W C Handy 1914.

Det här är för övrigt en låt som har spelats in av många skickliga artister och orkestrar i sins emellan ganska olika versioner. Själv har jag roat mig med att på nätet lyssna på den med Dave Brubeck Quartet, Glenn Miller Orchestra, Louis Armstrong, Bessie Smith, Benny Goodman och, faktiskt, med W C Handy själv.