Är det lika bra att sluta drömma? Går det åt helvete i alla fall?

30 augusti 2018 20:12 | Media, Musik, Politik | 14 kommentarer

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

På Reginateatern på Trädgårdsgatan i Uppsala lyssnade jag och Birgitta en kväll för nu ganska länge sen (2013) på Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” hette den show han turnerade då med.

Ronny Eriksson var inte ensam men dominerade med sina sånger och de mellanliggande monologerna scenen. Till att börja med såg vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märktes på idiomet – men på scenen framtädde gradvis en man som hade både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis fick både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kom undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han visste vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsade till Birgitta som stod i garderobskön, så när jag efter föreställningen köpte hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågade han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar var att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag hade kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglades den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klädde i den här scenshowen av centerledaren, så det inte blev ett Lööf kvar.

Fast medan Reinfeldt har tvingats avgå, har Lööf inte bara suttit kvar på partiledarposten utan också gjort om det forna landsbygds- och småfolkspartiet till ett parti som attraherar även forna moderatväljare i städerna.

Men åter till sången ovan. Dess namn, ”Pessimistkonsulten”, antyder att texten kanske ändå inte ska tas alltför bokstavligt.

För egen del är jag nu 81 år gammal och klarar med alla mina krämpor, som jag har berättat om här på bloggen, inte längre att delta i några valrörelseaktiviteter, men jag kommer aldrig att överge det parti jag har röstat på i samtliga val allt sedan jag fick rösträtt – ja, jag blev socialdemokrat redan i mycket unga år.

Inte för att jag har arbetat för socialdemokratin i hela mitt yrkesliv – som kommunalpolitiker, som ledar- och kulturskribent i ett antal socialdemokratiska tidningar, som anställd på partistyrelsen, som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) – utan för att jag i djupet av mitt röda hjärta är demokratisk socialist. Jag har mycket riktigt också, med start under Olof Palmes partiledarskap, varit huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen.

Det senare innebär också att jag är väl förtrogen med socialdemokratins idéhistoria och politiska praktik allt ifrån partiets grundande.

Självfallet har jag sett ledande personer i mitt eget parti svika grundläggande värderingar i partiets ideologi. Ett exempel är jämlikheten, som jag var med om att skriva ett av partikongressen antaget programdokument om – Alva Myrdal ledde den för partiet och LO gemensamma jämlikhetsgruppen – men jag har senare upplevt tider då ordet jämlikhet knappast alls ingick i ledande socialdemokraters vokabulär.

I årets valrörelse har företrädarna för socialdemokratin åter ökad jämlikhet som ett mycket tydligt budskap, och över huvud taget präglas partiets valbudskap av paroller, välkända för oss som kan partiets historia. Partiets valmanifest är på klassiskt sätt reforminriktat.

Valmanifestet är fortfarande så nytt, att det inte har hunnit slå igenom bland väljarna, men det presenterades också mycket sent och har därefter skrivits ner i rader av stora och små borgerliga tidningar; dessutom har Sverigedemokraterna kontrat med ännu mer löften till de ganska många, framför allt manliga LO-förbundsmedlemmar, som i dag sympatiserar med Sverigedemokraterna. I bästa fall handlar det senare om att ge sossarna en spark i baken, men det kan också vara så att delar av arbetarklassen, som förr troget i val efter val stödde socialdemokratin, nu känner sig politiskt hemlösa, och eftersom de som lokalt och regionalt leder och har uppdrag för partiet i så hög grad bor i villaområden på annat håll, har de som bor kvar i arbetarstadsdelarna så få att prata med om politik, att de lätt faller offer för SDs demagogi. (Jag har just fått SDs valtidning och slagits av i vilken stor utsträckning budskapet är riktat till just socialdemokrater, som har börjat tvivla på sitt partis vilja och förmåga.) Det här är jättefarligt, eftersom de på kuppen då också blir itutade att alla problem i samhället är invandrarnas fel. Med det sista menar jag inte, att det inte bland dem som har kommit hit i inte minst den senaste stora flyktingvågen finns människor som aldrig borde ha släppts in i landet – jag gillar inte ens att media i så stor utsträckning avstår från att publicera namn på dem som är skyldiga till brott – och jag hör definitivt till dem som håller med om att, vilket krävdes när min estniska familj kom hit som flyktingar, för att få svenskt medborgarskap, man åtminstone något så när bör ha lärt sig förstå och tala svenska.

När jag 1960 blev medlem i Laboremus i Uppsala och därmed partimedlem (S), var det svenska kommunistpartiet reducerat till en liten sekt, och den nämnda socialdemokratiska studentföreningen tillämpade regeln, att laboremiter inte samtidigt fick vara medlemmar i Clarté. Jag hörde aldrig heller till dem som kring symbolåret 1968 attraherades av den revolutionära vänstern, och när jag, i början av just detta symbolår, värvades till ett jobb (som pressekreterare) på Socialdemokraternas centrala partiexpedition, kom jag mycket snart att bli ansvarig för program- och ideologifrågor och även en av partiets legendariska ”kommunistdödare”.

Det finns de som, alldeles grundlöst, senare har försökt stämpla mig som halvkommunist eller åtminstone från demokratisk utgångspunkt opålitlig, men detta är nonsens! Jag har i hela mitt politiskt medvetna liv varit röd och radikal, men jag är också en hängiven demokrat.

Jag har, i både 1975 års och 1990 års partiprogram, lyckats få in formuleringar om jämlikhet (även jämställdhet!) och marxismens historiematerialistiska samhällssyn. 1990 års partiprogram är – med formuleringar hämtade från den dåvarande miljö- och energiministern och hennes närmaste medarbetare – det mest rödgröna programmet i partiets historia.

Om partiet mer konsekvent hade hållit fast vid ståndpunkterna i de två nämnda programmen, hade det sluppit mycket av senare års elände, vilket också inbegriper marknaden för både dagens Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ.

Riktigt alla röster dessa partier får kan vi naturligtvis inte få, men kanske skulle vi också med hjälp av reformer, medvetet riktade till den del av arbetarklassen, som inte kan lyftas med hjälp av dagens patentmedicin, utbildning, kunna återerövra en del av dem som proteströstar på Sverigedemokaterna.

Går det åt helvete i valet, finns risken för en ny partigir åt höger.

Men vad ni än gör i partiledningen: Håll fast vid vänsterkursen. Det är enda vägen, om partiet vill komma på fötter igen.

* * *

Under de senaste dagarna har Carsten Jensen, för övrigt en mycket läsvärd skönlitterär författare, i Dagens Nyheter publicerat två mycket läsvärda artiklar som belyser det jag skriver om men också SDs danska motsvarighet Dansk Folkeparti och danska Socialdemokratiets obehagliga anpassning till det förstnämnda partiets inställning till invandrare och flyktingar:
”Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD!” (DN 28 augusti)
”Så förrådde S sina egna väljare” (DN 30 augusti)

14 kommentarer

  1. När partiet om några år tappat alla sina socialliberaler och hamnat runt 10% får man väl gå ihop med V och åter bli ETT renodlat socialistiskt parti.

    Comment by MrG — 2018 08 31 8:00 #

  2. Ronny Eriksson, det är väl han med ”Det är aldrig försent att ge upp”. Vilket oftast tolkas fel, tror jag. Det är en uppmaning till fortsatt kamp, ge upp det kan vi göra imorgon eller nästa vecka. Det är aldrig bråttom att ge upp.

    Kanske något att tänka på för luttrade Socialdemokrater.

    Däremot tror jag att en vänstergir vore döfött. Till vänster finns redan V.

    Det S behöver göra, tycker jag som anser att arbetarna i Sverige ska ha ett parti som tar till vara deras intressen och inte säljer ut sig till genusvetare och identitetspolitiker, är att hitta tillbaka till arbetarna.

    Det handlar inte om en vänstergir för vänster ser bara halva verkligheten om ens det utan det handlar om att se alla grupper som vill åt det mervärde som arbetarna skapar och det är sannerligen inte bara kapitalister.

    Vill arbetarkvinnor vara hemma med barnen så ska de få vara det utan pekpinnar och vill de något annat ska de ha möjlighet att göra det.

    Det handlar om att medelklassvänstern inte ska få tvinga på sina värderingar på arbetarklassen. Värderingar som jag misstänker ofta handlar om att de måste ha några att vara chefer över.

    Det handlar om att arbetarna inte ska finansiera en massa medelklassjobb i den offentliga sektorn som inte finns där för att möta arbetarklassens behov. Medelklassen kan betala för sin egen kulturkonsumtion och sina egna terapibehov.

    Comment by Per Fjellberg — 2018 08 31 10:10 #

  3. Till Per Fjellberg: För mig handlar det här om partiets identitet och rötter, i socialdemokratins fall som språkrör för arbetare och andra med likartade levnadsvillkor. Finns det sedan människor ur andra samhällsklasser som vill stödja socialdemokratin, är de välkomna att göra det, men de får för den skull inte fri lejd att omvandla partiet till något helt nytt.

    I dag är politiken full av partier som har bytt ideologi ungefär som om det handlade om att byta skjorta. Det forna kommunistpartiet samlar i dag stora delar av den socialdemokratiska vänstern. Det forna Bondeförbundet, ett klassparti för småjordbrukare och andra på landsbygden, har förvandlats till ett i många avseenden ultraliberalt parti. Det som förr hette Högerpartiet är i dag också i väsentliga avseenden ett liberalt parti. Och så vidare.

    Men självfallet måste partierna utifrån sina egna grundvärderingar få lov att tackla nya samhällsproblem, även gamla som man inte har uppmärksammat i tillräckligt stor utsträckning. Ett bra exempel på det första är de allt mer betydelsefulla miljöfrågorna, på det andra att jämställdhet mellan kvinnor och män är lika viktigt som jämlikhet när det gäller de allmänna villkoren i samhället.

    Och här far du vilse. Varför skulle just kvinnorna, eller de av dig speciellt utpekade arbetarkvinnorna, ges rätt att ställa sig utanför arbetslivet och vi andra, antar jag då, bidra till deras försörjning, pensioner och så vidare?

    Helt obegriplig för mig, i yngre dar försäljare av gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker, dessutom medlem av tidningens lyrik- respektive konstklubb, är den aversion du visar mot samhällsorganiserad och samhällsfinansierad kulturpolitik.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 31 15:39 #

  4. Till Mr G: När socialdemokratin har lyckats som bäst har partiet, självt alltså i grunden ett vänsterparti för arbetare, också lyckats attrahera väljargrupper med lite olika social bakgrund och värderingar.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 31 15:50 #

  5. Intressant inlägg, Enn. Jag har aldrig varit politiskt organiserad själv, men utifrån min grundläggande syn på samhället har jag alltid känt mig mest befryndad med socialdemokratin.

    I årets riksdagsval – liksom för övrigt 2014 – kommer jag dock lägga min röst på Vänsterpartiet. Så som jag förstår dagens situation står Vänsterpartiet för uppfattningar som utan vidare är kompatibla med en socialdemokratisk ideologi, och jag anser dels att de i dagsläget bäst företräder den politik jag vill se genomförd, dels att partiet och dess företrädare genomgående framstår som mer seriösa och förtroendeingivande än andra alternativ.

    Comment by Karl — 2018 08 31 16:21 #

  6. Till Karl: Vänsterpartiet driver i dag en del frågor, som också vänstersocialdemokrater står för.

    Mitt problem med Vänsterpartiet är ändå dubbelt: Dels kommer jag från ett land, Estland, som Sovjetunionen med våld tvingade in i unionen och där genomförde förfärliga saker. Dels tycker jag att inga partier, inte heller det gamla svenska kommunistpartiet, plötsligt ska övergå till en annan ideologi än den de har bildats för att sprida och försvara.

    Däremot har jag, redan på den tiden då partiet fortfarande var kommunistiskt, välkomnat enskilda kommunister till socialdemokratin när de själva har velat ta det steget.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 31 21:52 #

  7. Till Enn Kokk 2018-08-31 15:39.

    Det här tycks vi vara överens om: ”För mig handlar det här om partiets identitet och rötter, i socialdemokratins fall som språkrör för arbetare och andra med likartade levnadsvillkor. Finns det sedan människor ur andra samhällsklasser som vill stödja socialdemokratin, är de välkomna att göra det, men de får för den skull inte fri lejd att omvandla partiet till något helt nytt.”

    Med den skillnaden att jag anser det du varnar för i sista satsen redan håller på att hända.

    Jag anser att även det obetalda arbetet har ett värde för samhället.

    Med din logik ska alla som är föräldralediga ses som några som smiter från sin plikt att försörja andra. Så kan vi inte ha det!

    Den offentliga barnomsorgen är kraftigt subventionerad så rent ekonomiskt tror jag samhället går plus på föräldrar som tar hand om sina egna barn även om det innebär minskade skatteintäkter.

    Allt handlar inte om pengar eller ens om skatteintäkter. Det finns andra värden än ekonomiska i daghem för alla barn.

    Min aversion mot ”samhällsorganiserad och samhällsfinansierad kulturpolitik” beror på att den leder till en kultur som söker den politiska maktens gunst istället för att gissla den.

    Arbetarklassen är idag mycket bättre utbildad än igår. Den är fullt kapabel att på egen hand både konsumera och ibland skapa sin egen kultur.

    På det hela taget behöver arbetarklassen inte längre befrias från de begränsningar en bristfällig utbildning gav.

    Dagens arbetarklass behöver befrias från de överrockar som ser som sin uppgift att de ska berätta för arbetarklassen vad den ska tycka och tänka istället för att bevaka arbetarklassens intressen i samhället och politiken.

    Comment by Per Fjellberg — 2018 09 01 8:50 #

  8. Till Per Fjellberg: Jag är inte mot frivilligt, obetalt arbete, men om kvinnor – och du pekar själv ut särskilt arbetarkvinnor – blir hemmafruar och själva tar hand om sina barn, leder det bara till ojämlikhet, dels mellan könen, dels i fråga om inkomster. Dessutom får ju samhället skatteintäkter av allt avlönat arbete men ingenting från kvinnor som är hemmafruar.

    För min del tycker jag vidare att skola, vård och omsorg helt borde skötas, inte bara finansieras, av samhället. Det går utmärkt väl att skapa variation, som utgår från att till exempel pensionärer har olika behov av service och hjälp utan att det leder till social .segregering om verksamheten organiseras i regi av kommuner och/eller landsting.

    Och så har vi sen frågan om kultur och kulturpolitik.

    Jag gillar för egen del inte all kommersiell musik men hyser för den skull inget förakt för kommersiell musik – om du läser min blogg, vet du, att jag vecka efter vecka skriver om Melodikrysset. Populärmusik som av egen kraft vinner många lyssnare behövder naturligtvis inget ekonomiskt stöd från samhällets sida, men det gör till exempel opera, konserthus med ett stort utbud av klassisk musik och svårtillgänglig modern konsertmusik, över huvud musikgenrer som inte lockar tillräckligt stor publik. Jag kommer själv från arbetareklass, där de flesta aldrig lyssnade på annat än dansmusik och schlager, och jag tycker därför inte att det är slöseri att använda skattepengar för att bredda människors musiklyssnande, inklusive deras förmåga att tillgodogöra sig musik de inte har vant sig vid att lyssna på.

    Comment by Enn Kokk — 2018 09 01 14:15 #

  9. Vilket blogginlägg! Tack. Fick ny energi att kämpa en vecka till med valarbetet för S i Vallentuna.

    Comment by Anna-Maria Valladolid — 2018 09 02 10:16 #

  10. Till Anna-Maria Valladolid: Tack! Och jag vill passa på att uppmana alla dem som i grunden är socialdemokrater att jobba hårt för partiet under den korta tid som återstår av valrörelsen.

    Comment by Enn Kokk — 2018 09 02 18:07 #

  11. Jag kunde kanske gjort mer. Har mest fokuserat på att argumentera mot SD och inte så mycker för S. Det blir ett ödesval. Strömningarna i USA förskräcker. Där har jag försökt att berätta om hur bra vi har det här med föräldraförsäkring, sjukvårdsförsäkring, skolor, valsystem mm mm. Ja, jag har inte varit där utan kommunicerat på FB med både sådana jag känner och inte känner därborta. För de vet ju oftast minimalt om sin omvärld! Deras president vet inte skillnaden mellan Austria och Australia! Deras president!

    Comment by Dorothea — 2018 09 05 21:50 #

  12. Till Dorothea: Om Trump skulle man ju kunna använda uttrycket ”en skruv lös”, men i hans fall är det ju fråga om ganska många skruvar.

    Comment by Enn Kokk — 2018 09 05 22:48 #

  13. Vore det så farligt om SAP ersattes av något nytt? Alla framgångsrika organisationer som skapats mot misshälligheter, det må vara socialistpartier eller kyrkor, har efter en framgångsrik period förr eller senare korrumperats och blivit tilltagande irrelevanta för att kunna bemöta utvecklingen. Antingen lyckas de då förändra sig och förbli relevanta eller så går de som institution mer eller mindre långsamt under. Kanske borde varje organisation ha ”onödiggörande” till mål, dvs sträva efter sin egen upplösning när målen är uppnådda för att ersättas av nya krafter som kan ta vid där de gamla slutade.

    Sen beror inställningen givetvis på vilka livserfarenheter man har. Blogginnehavaren och många andra som skriver här eller skrivs om här har vuxit upp och verkat under eran ”Rekordåren” som i princip ingen född under de senaste 40-50 åren kan referera till. Ingen förnekar att socialdemokraterna förde en politik som lyckades bättre med att bygga välfärdsstat här än på många andra håll men hur har det sett ut under de senaste generationerna?

    Svenska ungdomar har i tiotusental under de senaste årtiondena jobbat utomlands (Norge) för att det saknats arbeten här samtidigt som det blivit en enorm skillnad på såväl fastighetspriser och serviceutbud mellan olika delar av landet och även inom storstadsregionerna. Varför skulle en 20-årig kille i någon Bergslagskommun rösta på SAP utifrån de förutsättningarna? Jag tror säkert han uppskattar uppbyggnaden av välfärdssamhället etc. men där han bor finns numer ingen positiv framtid att peka mot, istället syns bara nedläggningar av affärer, bank etc. samtidigt som tandläkaren försvinner eller hamnar i årslång väntelista i kön – Lägg därtill ilskan över flyktingpolitiken. På motsvarande vis har vi miljonprogramsområdena i både större och mindre städer som blivit gängkriminella territorier och där affärer stänger och kommunen måste utöka säkerhet med väktare på bibliotek etc. Om det nu går så bra för Sverige varför kommer då inte Sverige dit där de bor?

    Lägg till en kvalitativt annan sorts kriminalitet jämfört med för några årtionden sedan med skjutningar, gäng med etniska markörer etc., fenomen som får även bättre beställda människor att undra vad för goda tider de egentligen är med om när polisen och andra samhällstjänster som försvaret etc. rustats ned kvalitativt (inte minst Reinfeldt-regeringen bidrog till att krossa mycket av förtroendet hos de egna borgerliga väljarna som får många av dem att söka sig till SD nu). I somras klarade stat och kommun inte ens av att släcka skogsbränder. Vad är det då man betalar en massa skatt till om staten misslyckas med grundläggande skydd och försvar av befolkningen?

    Mot detta ställs dessa människor då mot en mängd ”eliter” politiskt-kulturellt-ekonomiskt vilka likt ett snipigt prästerskap mässar mot Sverigedemokraterna och hävdar att det går bättre än någonsin. Eliter efter sociologisk definition finns alltid i alla samhällen så eliter i sig är inget att moralisera över. Men med elitrollen följer ett ansvar: var fanns de under tiden försämringarna tilltog och kunde visa vägen mot misshälligheterna, mot något bättre? Är ”etablissemanget” i så fall inte bara ett gäng simpla hycklare och mobbare som vill bevara egen makt och privilegier till varje pris i så fall vilket visats av en mängd kappvänderier genom åren? Är mer av samma sak ett tillrådigt recept när det för så många syns vara vägen mot mer av inneboende försämringar? Så undras det över varför Sverigedemokraterna växer! (de är åtminstone ännu så länge oanfrätta även om jag tvivlar på att så vore ifall de fick regeringsmakten, jag är själv ingen SD-väljare ska jag tillägga)

    Comment by David Magnusson — 2018 09 07 11:39 #

  14. Till David Magnusson: Jag har, allt sedan tidiga tonår, varit vänstersocialdemokrat, aldrig hymlat om det heller när jag under många år arbetade på Socialdemokraternas centrala partiexpedition, ofta kallad partistyrelsen.

    Under min tid som huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission var jag med om att utarbeta två av partiets ganska få partiprogram men hoppade av uppdraget under Göran Perssons tid som partiordförande. Ett av flera skäl var att jag starkt motsatte mig Sveriges anslutning till EG (och för övrigt gör så fortfarande) – jag är en varm anhängare av nationell självbestämmanderätt, men märk att detta inte har något att göra med den i grunden rasistiska främlingsrädsla Sverigedemokraterna har som främsta kännetecken. Och jag hör alltså inte till dem som försöker släta över att det bland dem vi har släppt in i landet också finns rötägg, som inte bör ges hemortsrätt här. Läs mitt blogginlägg en gång till!

    Jag är likaså motståndare till det allt mer marknadspräglade samhälle både en del namnkunniga socialdemokrater har bidragit till att skapa och som partiet i andra fall har accepterat för att få samförståndslösningar med utpräglat borgerliga partier.

    Jag ser det som nonsens att tiden eller medborgarna i dag skulle fordra andra lösningar för centrala politikområden än de jämlikhetspräglade och socialt sammanhållna som klassiska socialdemokrater förespråkade för skola, vård och barnomsorg.

    Och för första gången på länge upplever jag en valrörelse, där klassiska socialdemokratiska värderingar och samhällsmål åter har kommit i förgrunden.

    Comment by Enn Kokk — 2018 09 07 15:08 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^