Sommar i P1 med Rennie Mirro

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard Bernsteins ”Something Is Coming”, Cole Porters ”I Happen To Like New York”, Charlie Chaplins ”Smile” och så förstås ”Singing In the Rain”.