Fallet Sigrid Gillner

31 januari 2013 14:39 | Politik | 1 kommentar

Bengt O hänvisade i en kommentar till en bloggtext han hade skrivit om Eva F Dahlgrens bok ”Fallet Sigrid Gillner”. Jag mindes då en sextiotalskontakt jag hade haft med henne men förlade den möjligen lite tidigare än det stundom falska minnet sa mig. Den enda artikeln jag i mitt textarkiv hittar om henne var heller inte publicerad i Libertas utan på kultursidan i Arbetarbladet den 20 juli 1965.

Några ord först om Sigrid Gillner (1891-1975): Hon var under sin studietid med i den socialdemokratiska föreningen Laboremus och satt också som socialdemokrtisk ledamot i stadsfullmäktige i Uppsala 1920-24. Sitt värv som socialdemokratisk politiker avslutade hon med att sitta i Riksdagens andra kammare 1932-1936.

Under mitten av 1930-talet fascinerades hon allt mer av den tyska nationalsocialismen och blev också utesluten ur det socialdemokratiska partiet. Vad jag vet var hon aldrig medlem av någon av de nazistiska partierna i Sverige men syntes i tyskanknutna sammanhang och gav ut böcker på bruna förlag.

I mångt och mycket får man väl se henne som en naiv idealist, som attraherades av nazismens blankpolerade yta men inte uppdagade dess rätta ansikte förrän vittnersbörden om utrotningslägren och annat liknande tog ner henne på jorden igen.

Men även senare, när hon verkade som en djupt konservativ skribent, fortsatte hon att vara kritisk både mot socialdemokratin och hela den moderna samhällsutvecklingen:

Gillner ogillar det mesta

Av Enn Kokk

Det kan inte hjälpas. Hur hjärtans gärna man än ville hitta försonande drag i Sigrid Gillners urval radio- och TV-kritik, ”Har vi fått en ny underklass?” (Gleerups), är det svårt att rekommendera den.

Sigrid Gillner känner och har känt många människor. Olle Holmberg, Rickard Sandler, Dag Hammarskjöld, Ellen Key, Artur Engberg och Herbert Tingsten är några. Engberg lärde hon känna i Laboremus, och under sin tid i Uppsala var hon med i samma matlag som Tingsten. (Se Tingstens memoarer.) Hon har varit socialdemokratisk stadsfullmäktig i Uppsala och sedermera riksdagsledamot för Norrköping. Glimtvis får man veta något om detta i hennes nya bok (hennes 27e!), men det räcker inte för att hålla intresset vid liv.

Radio- och TV-kritik i egentlig mening är väl inte heller hennes krönikor i NT-ÖD. Snarare då fria skriverier med utgångspunkt från program i radio och TV. Mest är ”Har vi fått en ny underklass?” en gigantisk debattbok på 450 sidor.

En konservativ

Sigrid Gillner är, trots att hon räknar sig som socialdemokrat, en i många avseenden djupt konservativ människa, driven av kristet färgad idealism. I dagens debattsituation känns därför hennes åsikter som mest anakronistiska (inte så mycket inopportuna, vilket hon själv tror). Jag ska, utan att egentligen ingå i polemik, referera några av hennes åsikter.

Hon tror, att högern till skillnad från socialdemokratin är ett idéparti.

Hon tycker inte om höghus och frågar: ”Kan inte ungdomen hamna i ’narkotikaträsket’ för mindre?”

Sexualpuritan

Somliga av hennes åsikter, till exempel om könsrollsdebatten, är för grumliga för att kunna refereras. Hon tycks emellertid anse, att kvinnorna numera är för mycket inställda på försörjning, levnadsstandard och karriär. Hon menar, att kvinnorna har en speciell fredsmission på jorden. Hon anser vidare, att kvinnorna har ett särskilt ansvar för vårdarbetet och att de ska utföra detta arbete av idealism. Varför just kvinnorna ska ha dessa uppgifter framgår inte.

Hon är sexualpuritan av stora mått och överhuvud moralist. Jan Myrdal angriper hon, för att han har hängivit sig åt ”socialmoraliskt ohämmat liv”. Hon är mer intresserad av att moralisera över tonårssexualiteten än av att bekämpa dess oönskade följder, till exempel genom plädering för preventivmedel. Hon förfasar sig över Artur Engbergs åsikt, att en socialist måste få äta, klä sig, bo och supa som vilken människa som helst. Hon tror, att TV-programmen är orsaker till sexualbrotten. Ett kostligt utslag av hennes antisensualism är följande tirad: ”Är man av ärlig övertygelse och medkänsla emot all rasdiskriminering, då borde man väl också i dessa rasstridens dagar förhindra att sådana så kallade twistaftnar på svensk botten skadar negrernas sak.” Sovjetunionens viktorianska moral ser hon som ett föredöme.

Hon talar om den ”nihilistiska infiltrationen” i partierna och ner i folkdjupen och skriver: ”Samtidens overksamhet beror på en kallhamrad jagiskhet. Och gudlöshet!”

Ned med det mesta

Hon hyser aversioner mot den socialdemokratiska regeringen och mot fackföreningsrörelsen och SAP, som enligt henne utmärks av maktfullkomlighet och materialism. I beprövad konservativ anda tror hon på experter och vill ha en läkare som statsråd för hälso- och sjukvården och en erfaren officer som försvarsminister.

Sigrid Gillners åsikter är alltså ganska galna. I rättvisans namn ska jag också nämna några andra av hennes åsikter, som jag, från helt andra utgångspunkter än hennes, finner förnuftiga. Hon anser att det är dags att börja ta Hermanssons kommunistparti på allvar. Hon anser kärnvapenfrågan vara en av de allra viktigaste politiska frågorna i vår tid. Hon kritiserar kollektivanslutningen. Och hon poängterar nödvändigheten av en ideologi i allt politiskt arbete.

Nya underklassen

Och den nya underklassen? Det tycks vara alla människor i alla samhällsklasser, som Sigrid Gillner inte gillar: antimoralisterna, de öppna personligheterna, människor med en fördomsfri syn på kulturen, höghusbyggarna et cetera.

En slutanmärkning: Ingemar Lindblad kommer i polemiken mot Gunnar Fredriksson om moralismen i radio-TV att få en hängiven medkämpe i Sigrid Gillner.