Borgerlig skrämselpropaganda om vänstervridning
29 mars 2011 13:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 37 kommentarerI Dagens Nyheter publicerar i dag (29 mars 2011) tidningens förre chefredaktör Hans Bergström en debattartikel, ”Juholt (S+V)”, som är fullkomligt vettlös och just därför intressant. Du hittar artikeln här.
Dess tes är att vi nu har ”två partier med samma inrikesprogram”. Mot hans resonemang kan man göra flera relevanta invändningar. Bergström drar av vissa inslag i Håkan Juholts linjetal långtgående slutsatser på områden, som Juholt över huvud taget inte tog upp.
Man kan inte utesluta att det bakom den här artikeln finns reaktioner som har sin rot i renegatens förtvivlan över att andra inte drar samma slutsatser som man själv – så vitt jag vet kommer Bergström från ett socialdemokratiskt hem i Värmland. Men vida viktigare är den aktuella avsikten: att skrämma de lättrörliga DN-prenumererande medelklassväljarna i Storstockholm med att socialdemokraterna under sin nya ledning nu nästan har blivit kommunister.
Jag var med under hela den socialdemokratiska partikongressen, är dessutom en av detta partis främsta kommunistbekämpare i modern tid. Och jag har – i egenskap av tidigare mångårig huvudsekreterare i mitt partis programkommission, det organ som lägger fast partiets principiella kurs – dessutom mycket god kunskap om mitt partis ideologi både historiskt och i nutid.
Jag har tidigare om den nya sammansättningen av partiledningen sagt att partiet, om den väljer denna ledning, tar ett lätt steg åt vänster, och jag står för det. Men denna måttfulla kursändring innebär ju egentligen bara att socialdemokratin återvänder till sin klassiska kurs, den som Håkan Juholt i sitt linjetal gång på gång kallade för ”social demokrati”. Om Vänsterpartiet i dag också vill stå för en reformistisk i stället för revolutionär socialism, innebär detta historiskt sett ett erkännande av att reformisterna hade rätt. Skulle vi som alltid har varit reformister av detta då behöva dra den mycket märkliga slutsatsen, att vi nu måste distansera oss och i stället bli socialliberaler?
Jag är en socialdemokrat av klassiskt snitt, och jag ska oförbehållsamt erkänna att Håkan Juholts linjetal rörde mig i djupet av mitt hjärta, det som slår till vänster.
Han överraskade alla – även mig – med att inleda detta sitt allra viktigaste tal med att tala om en kulturpolitik, ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntar till eget skapande genom hela livet”, om kulturpolitiken som skapare av demokratiska rum utanför den kommersiella världen: ”här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast”.
Med avstamp hos Olof Palme talade han därefter om partiet som en levande folkrörelse, som varken är ett börsnoterat företag, någon reklambyrå eller lett av någon enväldig partiledare.
I sitt linjetal liksom i sitt avslutningstal gav Håkan Juholt uttryck för en radikal reformvilja, en vilja att ändra kurs jämfört både med alliansregeringens politik och en del av de politiska förändringar socialdemokratin själv har genomfört eller tvingats genomföra.
Den växande barnfattigdomen, denna skam för ett civiliserat samhälle, ska utrotas genom ett brett åtgärdsprogram som löper över flera år.
Pensionssystemet ska ses över; det är ju helt uppenbart att det finns, och kommer att finnas ännu flera, pensionärer som inte kan leva ett rimligt liv med hjälp av den pension de får. (På den här punkten var hans invit till löntagarorganisationerna för slarvigt formulerad, men ambitionen att nå en ny, bred och hållbar pensionsuppgörelse är det inget fel på.)
Han gick till storms mot avregleringarna på områden som väl egentligen skulle skötas bäst i form av offentliga monopol, det senare min anmärkning. Elmarknaden och tågtrafiken är ett par exempel.
I fråga om vården och skolan vände han sig främst mot vinstuttag, att i princip skattepengar används till att berika aktieägare i stället för till personal och annan verksamhet. (”När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare i stället för att använda dem till lärarlön, en vårdanställd som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont eller till ett besök i simhallen.”) Enligt min mening är det här en god början – men jag skulle för egen del gärna se att man gick ännu längre, i princip till offentliga monopol. (Argumenten för det senare fanns redan i Juholts tal: ”Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.”)
Juholt tog också upp de problem som är förenade med a-kassan, i princip en omställningsförsäkring, men avvisade en bortre parentes.
När det gäller jobben talade han om en stor satsning på utbildning och kompetensutveckling, också om industriella branschprogram, exportstöd och investeringar i järnvägar, vägar och miljöteknik. Särskilda åtgärder måste sättas in mot ungdomsarbetslösheten.
I fråga om skattesystemet hade han av allt att döma inte tänkt färdigt – han vill se en samlad översyn. Vi kan uppenbarligen främst vänta oss en del omfördelningar; Juholt talade till exempel om att skapa mer konkurrenskraftiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt i näringslivet. Helt klart är dock att Juholt inte tänker sig att, som Moderaterna, köpa röster med hjälp av löften om skattesänkningar.
Det här är naturligtvis inte en komplett sammanfattning av allt som Håkan Juholt sa till S-kongressen; den som är intresserad kan på nätet ta del av de fullständiga talmanuskripten.
Det som man inte kan få del av den vägen är mycket viktig också det: värmen i hans sätt att tala, och humorn. I Håkan Juholt har socialdemokratin fått en ledare som talar både till hjärnan och till hjärtat.
Och bara den som var där, i kongresshallen, kan – tror jag – fullt ut förstå den massiva uppbackning Håkan Juholt har i sitt parti, och då tänker jag inte främst på applåderna. Från talarstolen kunde jag höra så många andra tala i samma anda.
Socialdemokratin är enad igen. Därmed besitter den en väldig kraft.
För första gången på länge sjöng jag vid en kongressavslutning, med ogrumlad glädje, ”Intenationalen”. När vi stod där och höll varandras händer, kände man, att det dånade i rättens krater. Unisont sjöng här nu ett åter igen enat parti:
”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”
37 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
[…] Ett hjärta RÖTT, Enn Kokk, Sebastians tankar, Martin Moberg1, Martin Moberg2, Vänstra Stranden, Politikerbloggen – […]
Pingback by Ny ekonomisk talesperson – Ja till vinst i vård, skola, omsorg, ja till EU, ja till mer utförsäljningar | Nemokrati — 2011 03 29 21:08 #
Till Nemokrati: Ser man på vad Tommy Waidelich har tyckt i olika frågor, ter det sig onekligen i förstone gåtfullt, att just han ska ersätta Thomas Östros som ekonomisk talesperson. Själv tror jag för egen del att det handlar om att sy in det högeravvikande Stockholms län i partigemenskapen genom att plocka in en av dess centrala personer i en viktig partiposition. Men märk att partiet därmed inte har köpt alla Waidelichs tidigare framförda åsikter. I fortsättningen kommer han att få företräda partiets, inte sina egna och inte Stockholms läns, åsikter.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 29 22:19 #
Men Enn, hur blir det med trovärdigheten för den ekonomiske talespersonen om han plötsligt börjar argumentera för ett antal förslag som han tydligen tidigare uttalat sig emot? Blir han tagen på allvar av väljarna om han nu exempelvis säger nej till vinster inom fristående skolor om han tidigare sagt ja?
Sedan måste jag erkänna att jag är tveksam till användningen av ordet högeravvikare inom socialdemokratin. I min gamla näsa luktar det uppsaliensisk bokstavsvänster från slutet av 1960-talet till mitten av 1970-talet.
Comment by Jean — 2011 03 29 22:37 #
Tack Enn Kokk för din sammanfattning av vad du upplevde på extrakongressen. Som fd sosse har jag all respekt för dina kommentarer här. Förmodligen kommer du att återkomma i ämnet när din egen eufori lagt sig en aning. Visst är det viktigt att Juholt lyckades fånga ombuden via talet både till ”hjärta och hjärna”. Det gläder mig, han blir säkerligen en god kraft för SAP. Sittande regering behöver alltid en stark opposition i Riksdagen. Oavsett partifärg!
Comment by Lars Rudström — 2011 03 29 23:29 #
Till Jean: Hur han ska förklara det är hans problem, men självfallet är det så att den ekonomiske talespersonen måste företräda de av hans parti intagna ståndpunkterna – vilken trovärdighet skulle det ha, om han ständigt la in brasklappar av typen ”men så här tycker ju egentligen inte jag själv”? Nå, det fixar sig kanske genom att man under den genomgång av fältet som aviserades hittar lösningar, som på något sätt skiljer sig, så att även Weidelich kan säga ja.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 30 10:22 #
Till Enn: Eller också är det så att den ekonomiske talespersonen faktiskt utsetts för att hans åsikter och de partiledaren vill föra fram stämmer överens.
Juholts s k vänstersväng kanske bara är önsketänkande hos en del inom SAP och den borgerliga alliansen.
Vad vet vi egentligen om den nyvalde partiledarens inställning när det kommer till den konkreta verklighet som finns bortom mobiliserande kongresstal och de svar tidningar/radio/TV får i sina enkättsunamis.
Comment by Jean — 2011 03 30 10:38 #
Till Jean: Den som lever får se. Men skulle Juholt inte ha menat något med det han sa inför kongressen, kommer socialdemokratins förutvarande problem att vara en västanfläkt mot de kommande.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 30 11:36 #
Jag har med åren fått en alltmer desillusionerad syn på politiker och politiska partier. Det värsta exemplet är väl miljöpartiet, men även vänsterns vinglande i frågan om deltagandet i kriget i Afghanistan är bedrövligt. Tydligen är det oenighet inom partiet.
Därför har jag inga stor illusioner om Juholt och den partiledning han har inflytande över. Vad jag fäster mig vid är att den nya partiledaren är anhängare av Sveriges krigsinsats i Afghanistan. Det är ju uppenbart att vårt land är på glid mot att bli en imperialismens springpojke (se regeringens iver att få skicka JAS-plan till Libyen). En opposition med självaktning måste stoppa den utvecklingen. Annars är vi snart djupt indragna i Samuel Huntingtons korståg mot muslimer, ortodoxa och andra ”främmande” civilisationer.
Internatonalen måste stå för annat än stormaktskrig.
Hälsningar
Hans O
Comment by Hans O Sjöström — 2011 03 30 13:13 #
Till Hans O Sjöström: Och den här gången är alltså även V med på att skicka JAS-plan till Libyen – även om S, MP och V har begränsat den svenska insatsens karaktär.
Själv störs jag inte främst av att svensk militär används i konflikter i andra länder – vettlösa och extremistiska regimer måste kunna störtas genom internationella aktioner – utan av att vi då alltid tycks bli en del av NATO- eller USA-ledda operationer.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 30 15:07 #
Vilka andra än USA och NATO finns det idag som kan leda operationer av detta slag? Om samarbete med USA och NATO är så osmakligt får man hitta andra lösningar, eventuellt ta på sig själv ansvaret att ingripa. Just nu massakreras folk i Elfenbenskusten. Finns där ingen olja så att omvärlden bryr sig?
Comment by A-K Roth — 2011 03 30 15:32 #
Till A-K Roth: Du har naturligtvis en poäng – men jag önskar att FN vore mer potent i sådana här sammanhang.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 30 16:36 #
Problemet med de svenska utlandsinsatserna är inte bara att vi deltar under NATO och USA-befäl utan att vi är en del av stormakternas krigsinsatser. FN gav i efterhand sitt stöd till kriget i Afghanistan, men det har hela tiden drivits av USA som uppenbarligen inte har frågat vad FN-mandatet innebär. I Libyen har FN tagit ett oklart beslut genom att å ena sidan tala om flygförbudszon och å andra om skydd av civila. Detta har USA, Frankrike och Storbritannien valt att tolka som att man måste avsätta Kadaffi eller skjuta honom. Frankrike har i strid mot alla regler för internationellt umgänge erkänt rebellerna i Benghazi som landets rättmätiga regering och till och med upprättat diplomatiska förbindelser med dem. På samma sätt har alliansen agerat i Afghanistan genom att tillsätta Karzai utan att ens försöka få till stånd en mer landsomfattande lösning. Vettlösa och extremistiska regimer måste kunna störtas genom internationella aktioner skriver du. Men vem avgör vilka regimer som är vettlösa och extremistiska och hur fattas de besluten? Varför finns det inte en flygförbudszon över Gaza? Varför störtas inte Saudiarabiens regim? Varför tolereras Myanmars generaler? Varför får förbrytarna i Kosovos regering sitta kvar? Osv, osv. Och vad ska komma efter vettlösheten och extremismen? Får folket självt välja utan att utsättas för internationell bojkott? Varför tillåts vissa länder bryta mot krigets lagar och lagarna om ockupation medan andra inte ens tillåts behålla sitt eget territorium? Jag kan fortsätta att ställa sådana här frågor hur länge som helst och då kan vi också komma in på vårt eget lands behandling av samerna. Varför lämnar vi inte tillbaka den mark som vi har dränkt för dem trots att vi prickats flera gånger i Europadomstolen för det? Vi kanske ska vara glada för att FN är så förlamat som det är så att det inte kan ingripa i Norrland.Bäst att jag slutar nu innan jag får blodstörtning över orättvisorna i världen och alla regimers vettlösa och extremistiska sidor.
Hans O
Comment by Hans O Sjöström — 2011 03 30 20:13 #
Till Hans O Sjöström: Det ideala vore naturligtvis om jordens länder bestod av demokratiska nationalstater, var och en med ett enda, gemensamt språk, styrda enligt en ordning, som grundades på folklig självstyrelse med allmän och lika rösträtt i fria val, baserade på flerpartisystem med skyddad valhemlighet, dessutom rättssäkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter, som bland annat omfattar yttrande- och tryckfrihet samt förenings- och mötesfrihet. Sådana demokratiska stater skulle med viss legitimitet kunna bilda ett FN-liknande förbund med rätt att ingripa mot flagranta brott mot de nämnda grundprinciperna genom att använda sanktioner, i sista hand militärt våld.
Nå, både du och jag vet att världen av i dag inte ser ut på det här viset. Sverige kommer i och för sig hyggligt nära det här idealtillståndet, men ditt samiska exempel räcker för att visa att inte heller vi riktigt lever upp till idealkraven.
Sverige är i alla fall så litet att det genom samfällda internationella aktioner skulle kunna tvingas till att avskilja ett Sápmi, hur man nu i dag än skulle dra gränserna. Men hur skulle världen kunna tvinga jättelandet Kina att avträda till exempel Tibet och det uiguriska Xinjang och att införa flerpartisystem?
Min slutsats redan av dessa exempel är att det inte går att vara konsekvent, framför allt när det gäller ett aktuellt handlingsperspektiv. Men av detta följer inte som nödvändig slutsats att man då inte bör göra någonting. Redan om man lyckas införa demokratiskt styre av ovan beskrivet slag i ytterligare ett antal länder är mycket vunnet – fler i den kretsen innebär dessutom ett ökat tryck på övriga länder att, åtminstone stegvis, ändra sina system.
Den våg av folkliga revolter mot auktoritära regimer som nu sveper över Libyen och stora delar av den övriga arabvärlden måste välkomnas, även om man inte kan ta ut några segrar för demokratin i förskott. Vi vet ju fortfarande mycket lite om vad det är för krafter som alternativt kommer till makten och hur demokratiska de här ländernas politiska system blir i framtiden. Inte heller kan man utesluta att en del av de västmakter som ingriper är ute och fiskar om inte i grumliga vatten så i vart fall i oljekällor. Men att bara se på när auktoritära regimer med överlägsna militära resurser slaktar upprorsmakarna känns ju inte heller rätt. Eller?
Comment by Enn Kokk — 2011 03 30 22:26 #
Enn Kokk skriver
men självfallet är det så att den ekonomiske talespersonen måste företräda de av hans parti intagna ståndpunkterna
Menar du med detta att partiet stod bakom Novemberrevolutionen och K-O Feldts styrning av S i nyliberal riktning? Att Feldt och Åsbrink agerade som partiet bestämde och önskade?
Det verkar inte så när man läser Ingvar Karlssons biografi.
Comment by Kerstin — 2011 03 31 3:34 #
Till Kerstin Berminge: Den ekonomiske talespersonens talespersonen kan naturligtvis också påverka, särskilt om partiledaren och den övriga partiledningen inte drar i någon annan riktning. Men ett rent solonummer är det verkligen inte fråga om.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 31 11:01 #
Jag är naturligtvis också anhängare av arabiska uppror mot diktatorer, men också av motstånd mot olaglig ockupation. När det gäller Bahrein som också slaktar sina demonstranter har det inte höjts några röster för stormaktsingripande. Det är svårt att vara konsekvent säger du, men jag kan inte hjälpa att jag ser en tydligg konsekvens i stormakternas agerande. Varför förklarades Gaza i blockad efter att i ett demokratiskt val ha valt ledare som vi inte gillar?
Hälsningar
Hans O
Comment by Hans O Sjöström — 2011 03 31 13:44 #
Till Hans O Sjöström: Jag håller helt med dig i fråga om både Bahrein och Gaza.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 31 14:07 #
Enligt alla ”politiskt korrekta” inlägg här blir man ju ännu mer snurrig vad beträffar den svenska yttersta vänsterns ståndpunkt i alla dessa frågor. Visst är det oerhört komplext allt som nu sker bland araberna, men är det ert problem?
Ni börjar bli som många bibliska ordfundamentalister! Ni, liksom de kristna fundamentalisterna, söker hela tiden efter svar på frågor som ni inte ens kan formulera koncist!
En enkel fråga: Är det den svenske medborgarens, eller tex den svenske industriarbetarens ansvar och skuld för allt det elände som nu sker i Nordafrika och Mellanöstern? Eller är det en sk intellektuell ansvarsattityd av typ Olof Palme!
Jag vet att ni nu kommer att tala om ”solidaritet”, men använd det uttrycket då även för våra äldre vars vård havererade under ledningen av Palme/Karlsson/Persson/Sahlin i Sverige!
Comment by Lars Rudström — 2011 03 31 21:23 #
Till Lars Rudström: Men bakom den svenska insatsen i Libyen står ju inte någon yttervänster utan hela spektrat av partier från Moderaterna till Vänsterpartiet – några av de borgerliga partierna vill ju i själva verket gå längre än till exempel Socialdemokraterna. Så i det här fallet får du väl söka sak främst med dem.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 31 21:40 #
Den ”värmländske renegatens” text är nog mer sann än vad Enn Kokk egentligen vill tillstå eller förstå! ”Renegaten” säger INTE att SAP med Juholt i spetsen nu ämnar gå i maskopi med en dold kommunistagenda i Sverige! Men Juholt drar med sig SAP starkt till vänster och blir säkerligen (utgående från hans installationstal) en god kålsupare med Ohly. Men skulle Juholt driva vidare denna vision då ”har han sålt ta–en till räven” bland de svenska industriarbetarna. De har, liksom Enn Kokk, stått emot tokvänsterns angrepp i decennier.
Comment by Lars Rudström — 2011 03 31 21:46 #
Juholts politiska vision tilltalar mig starkt i det avseendet att vi nu äntligen kan få fram två tydliga politiska ideologier i Sverige! Jag har länge förespråkat TVÅ, långt från varandra stående, politiska grupperingar i Sverige: En socialistisk respektive en icke-socialistisk!
Att dribbla fram och tillbaka i mitten blir ju ingen väljare klok på! Socialism eller Icke-socialism! Nu är det äntligen dags för svenska folket att ta ställning! Tack Juholt! Nu kör vi!
Comment by Lars Rudström — 2011 03 31 21:53 #
Till Enn Kokk: Det var inte just Libyenfrågan jag omfattade. Det var hela den svenska vänsterns ambivalens rörande de arabiska ländernas politiska utveckling. Den svenska vänstern har i decennier stött såväl diktatorur och militärregimer så länge dessa var understödda av Sovjet. DET är väl ingen hemlighet?
Comment by Lars Rudström — 2011 03 31 22:01 #
DN går ej längre att läsa, den är fullständigt högerrabiat.
Enda trösten är att salig O Lagercrantz förskonas.
Kursen angavs när alla tiders högerspöke och rabulist Wolodarski dubbades till politisk chefredaktör. Där hickade t o m SvD till!
Nr 2 i denna DN-ranking är ”ekonomiexperten” Johan Schück, som härjat fritt hemmavid i många år. Men nu befinner han sig på sitt ultimata uppdrag Kuba, där hans våta dröm går i uppfyllelse. I ett kalla-kriget-kopierat eko från sina charterutflykter i Havanna, orerar han att landets försörjning snart kollapsar = gamla välkända tongångar ända sen Schücks republikanska idoler svältutsatte deras Castrosvin med alla tiders ännu gällande totalblockad för 50 år sen. För att bordellfilialen valde att slänga ut USAs exploatörer och all amerikansk inblandning. Att Cuba utrotat fattigdom och analfabetism, har världens lägsta barnadödlighet, är en ledande katastrofbiståndsnation (ex: Haiti) samt genom tusentals exportläkare utrotat epidemiska ögonsjukdomar i Latinamerika, glömmer vår svenske visionär. DN i världen…
Comment by Rolf Liljeblad — 2011 04 01 23:30 #
Hans O Sjöström: ”Varför förklarades Gaza i blockad efter att i ett demokratiskt val ha valt ledare som vi inte gillar?”
”Ledare vi inte gillar”?: Försök ledare som idkar terror, mördar egna, styr med Assads och Ahmadinejads hjälp och vapen och som vi borde fördöma, inte fega ur att kritisera, precis så hårt de förtjänar, kanske speciellt för att de valdes demokratiskt med omvärldens hjälp vid valet.
Varför blockaden?: Kanske därför att omvärlden inte accepterar deras metoder, deras mål och deras agenda. Det är inte första gången i historien ett parti väljs demokratiskt och agerar fascistiskt med uttryckt folkhatiskt agenda. I Hamas fall handlar det om en redan terrorförklarad grupp vars tidigare mordbombningar skördade offer i tusental. De kunde ha ändrat agendat men gjorde det inte. Nyligen har raketkriget upptrappats igen, slutade aldrig riktigt, med uppåt 50 raketer/dag och nedslag nära Tel Aviv den 24 mars. Är det inte dags för omvärlden som ger stora stöd till palestinska myndigheten att kräva att dessa attacker mot civilbefolkning stoppas?
Blockaden 2007 kom väl som resultat av Hamas fortsatta attacker mot civilbefolkning, och blodiga kupp mot Fatah etc? Sedan när ska man tillåta en tyranniskt och terroristiskt styre fritt fram för import av vapen, bara för att det valdes demokratiskt? Och vilka är vi att bestämma hur de ansatta stoppar deras framfart? Är det vi svenskar som attackeras varje dag?
Det handlar inte bara om att Hamas är en grupp ”vi inte gillar” utan om en terroristisk och islamistisk grupp som utnyttjar och förtrycker egna, precis som Ghadafi och andra tyranner.
Något säger mig att du och Enn som håller med dig, vet allt detta. Har jag missuppfattat vad du menade? I vilket fall, tänk om folket i Gaza kunde rösta bort Hamas!
Lite kritik mot svenska opinionsbildare: Jag har rönt att både Per Garthon och Jan Guillou, eminenta opinionsbildare i moralens väktarstat Sverige har krävt att man riktar sina plan nu mot Israel. En i Newsmill där han fick mothugg som sig bör och en i Aftonbladet där kommentarerna rök av israel-och judehat. Man blir stum. Tidigare har båda hyllat allsköns arabiska tyrannier och båda har tagit sida med terrorgrupper.
[Jag undrar allvarligt om det nu under alla dessa uppror och det våld och den osäkerhet som råder passar bra att hacka på just den judiska staten? Kallar Garthon, Guillo m.fl. in den gamla syndabocken?]
Comment by A-K Roth — 2011 04 02 16:37 #
Till A-K Roth: Man behöver inte vara tillskyndare av allt som Hamas har gjort och gör för att se också andra sidor av den här konflikten. Nog finns det en viss logik i att en befolkningsmajoritet i Gaza, bland annat som en reaktion mot Israels ständigt pågående landexpansion på tidigare palestinska områden, faktiskt röstade på Hamas.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 02 19:02 #
Till Enn: ”Israels ständigt pågående landexpansion” skriver du. Hur var det med Sinai, lämnades inte det tillbaka till Egypten?
Och var det inte så att Israel faktiskt lämnade hela Gaza-området till palestinierna?
På den s k Västbanken där Israel bygger bosättningar så det knakar har Hamas vad jag förstår ganska litet stöd. Där regerar SAPs broderparti al Fatah.
För övrigt handlar det väl inte om israelisk expansion på ”tidigare palestinska områden” det är väl vad jag förstår fortfarande palestinska områden, folkrättsligt sett?
Comment by Jean — 2011 04 02 20:45 #
Till Jean: I fråga om det sista har du alldeles rätt. Men det är ju samma folk som bor på Västbanken och i Gaza.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 02 22:46 #
Till Enn: Visst är det samma folk (ungeför som norrlänningar och stockholmare, samma folk men olika röstningsbeteenden. Men de som har störst anledning att vara upprörda över att vara ockuperade av Israel röstade på det kompromissbenägna sekulära Fatah, medan de i den del som israelerna lämnade röstade för det religiösa fundamentalistiska Hamas.
Att förklara valbeteendet i Gaza-området ”som en reaktion mot Israels ständigt pågående landexpansion på tidigare palestinska områden” är minst sagt tveksamt. En troligare förklaring är nog de sociala insatser Hamas åtminstone tidigare stod för i området.
Hur populärt Hamas är nu vet ingen. Organisationen har ju motsatt sig de allmänna val Fatah vill genomföra. Av den inställningen kan man ju dra vissa slutsatser.
Comment by Jean — 2011 04 02 23:03 #
Till Jean: Jag kan gå med på att även de sociala insatserna spelade en roll för valresultatet i Gaz.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 02 23:13 #
Till Enn: Eftersom den här tråden ju egentligen skulle handla om SAPs eventuella vänstersväng har jag bara en sista fråga. Du kan gå med på att Hamas sociala insatser spelade en roll för valresultatet.
Men hur är det med påståendet om den ”ständigt pågående landexpansionen”, med tanke på att Israel faktiskt lämnande över Gaza-området till palestinierna (och inte till de tidigare ockupanterna, Egypten) och dessförinnan återlämnande Sinai till Egypten är väl ändå ditt påstående lite för kategoriskt?
Comment by Jean — 2011 04 02 23:50 #
Till Jean: Kolla hur det ser ut på Västbanken!
Comment by Enn Kokk — 2011 04 03 11:21 #
Till Enn: Såvitt jag vet säger sig staten Israel ”enbart” ha annekterat/införlivat de arabiska delarna av Jerusalem/al Quds.
Men du tycks mena att om man bygger bostäder på ”Västbanken” som israeler flyttar till så är det en landexpansion. Ska man då se utbyggda arabiska byar i norra Israel som en palestinsk landexpansion?
Om araber kan leva inom staten Israels pre-1967 års gränser borde israeler kunna bo inom en palestinsk stats gränser?
Att se på bostadsbyggandet på ”Västbanken” som en införlivning med staten Israel är att ge den israeliska högern tolkningsföreträde om landområdena! Dessa är naturligtvis palestinska oavsett om det bor muslimer, judar, kristna, druser eller ateister där.
Kan det bo danskar i Sverige och pendla till jobb i Danmark så är motsvarande möjligt på andra håll också. Eller är det bara en socialistisk illusion?
Comment by Jean — 2011 04 03 12:58 #
Till Jean: Din tolkning är välvillig, ja allt för välvillig.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 03 13:05 #
Jaja, den enes brist på illvilja är den andres välvilja.
Comment by A-K Roth — 2011 04 03 19:07 #
Till A-K Roth: Att Garthon, Guillou och deras polare Göran Rosenberg tillhörde rödvinskommunisterna på 60-talet är ju väl bekant (se G:s ”politiska memoarer”. Liksom red. Mattson på GP och hennes man, den TV-kände professorn i Statskunskap vid Gbg:s Universitet (de två senare försöker hålla en politisk neutral hållning iadg, trots att deras gamla kommunism lyser igenom varje gång de framträder i den vänstervridna SVT). De är samtliga ”förlorade för mänskligheten” i sina gråa celler. Vi industriarbetare ville inte ha något med dem att göra på 60/70talet! De tillber samtliga fortfarande guden Marx och hans efterföljare Lenin, Stalin, Mao, Castro och de svenska ideologerna Hagberg, C-H Hermansson, Lars Werner. Dessa herrar fick sedan en obskyr efterföljare i Olof Palme – även om denne envetet påstod att han INTE var någon beundrare av kommunism enligt Marx, allt för att fjäska med ovan nämnda rödvins-/bokstavtrogna kommunisterna på 60/70talet.
Nej visst ja, Palme var ju en ”stolt demokratisk socialist ”. Skillnaden bestod ju bara i att Palme inte ville införa den totala socialismen via en väpnad revolution. Men målet var detsamma som ledarnas i Sovjet, Kina, Nordkorea och Cuba.
Eftersom alla dessa stora,despotiska kommunistledare i decennier stöttat alla smådespoter som ville ha kommunism så blev Garthon, Guillou et al ideologiskt lydiga fram till nu. Att för dem, med dagens kunskap om socialismens missbruk, fel och förtvinad, byta fot är ju fullkomligt omöjligt. De påminner helt klart om de nuvarande religiösa fundamentalister inom islam, kristendomen och judismen.
Comment by Lars Rudström — 2011 04 04 17:13 #
Till Enn Kokk: Märkligt nog får du alltid (nästan) flest inlägg så fort du skriver något ”politiskt”. Men gott så, vi som lägger in våra tankar är nog samtliga tacksamma för det. Med din yrkesmässiga bakgrund inom Partiet har du givetvis mycket att förtälja.
Du och jag är lika gamla, men med något olika bakgrund.Därav våra meningsskiljaktigheter ibland. Jag uppskattar dina artiklar!
Comment by Lars Rudström — 2011 04 04 17:22 #
Till Lars Rudström: Jag tror nog att jag kan en del om både 70-talsvänstern och de kommunistledare de tydde sig till, men jag vet också att somliga av dem du nämner, till exempel Göran Rosenberg, för länge sen har ändrat politisk uppfattning.
I fråga om Olof Palme är du ute och far. Jag har arbetat nära honom, bland annat skrivit 1975 års socialdemokratiska partiprogram ihop med honom. Och jag vet att där finns en skarp och lång kritik av kommunismen som ideologi. Du kan väl för helskotta läsa det där programmet själv – du hittar det på nätet hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek – så får du se att det inte var något kommunistiskt program!
Comment by Enn Kokk — 2011 04 04 17:53 #