McBain, Ed

I deckarhyllorna i vårt sommarhus i Öregrund räknar jag till 73 böcker av Ed McBain eller Evan Hunter, Curt Cannon och Richard Marsten, som han också kallade sig, samtliga lästa. Bland dem finns några dubbletter; till att börja med utkom hans böcker här i Sverige på kioskdeckarförlag som Wennerbergs Jaguar och Favoritdeckaren eller Populärdeckaren, de båda senare serier inom B Wahlströms. När Norstedts sen tog över utgivningen av Ed McBains böcker, återutgavs en del tidgare utgivna böcker med nya titlar.

Han dog 2005 som Ed McBain men föddes 1926 i den italienska delen av Harlem i New York som Salvatore A. Lombino.

Min första kontakt med Ed McBain kom – även om jag inte kände till det då – när jag under gymnasietiden i Sundsvall såg filmen i skolmiljö ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle” från 1955, som McBain under namnet Evan Hunter hade skrivit manus till. Dess betydelse för den tidens tonåringar låg dock på ett annat område. I filmen ingick ”Rock Around the Clock” med Bill Haley, och jag är nog inte den ende att hävda, att den låten i den filmen starkt bidrog till att rock’n’roll i mitten av 1950-talet svepte som en ångvält över tonårssverige.

Eftersom jag inte läste kioskdeckare på den tiden, undgick det mig däremot, att Ed McBains ”Polishataren”, i original ”Cop Hater”, kom ut på svenska 1956. I mitt fall dröjde det in på 1970-talet, innan jag hittade honom – men sen var jag fast. Jag har köpt och läst varenda bok jag har kommit över.

Ed McBain har varit en produktiv, ibland överproduktiv författare med de avigsidor det innebär. Men inte bara i sina bästa stunder utan faktiskt förbluffande ofta har han varit en av de allra bästa författarna i polisdeckarskolan. Någa av hans böcker om Steve Carella och hans kolleger i 87e distriktet i den fiktiva staden Isola (med starka drag av New York) är utomordentliga. I dem finns storstadskänsla, spänning, ibland också samhällskritik; det finns ingen tvekan om att Ed McBain hörde hemma bland det som i USA kallas liberalerna.

Hans övriga böcker – femtontalet böcker om floridaadvokaten Matthew Hope plus en rad helt fristående böcker – når sällan upp till den här nivån, men det betyder inte, att de inte skulle vara läsvärda.

1976, långt innan jag införde recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) och började skriva också om deckare där, lät jag Hans Stertman i nummer 3, 12 februari, publicera en tre tidningssidor lång artikel om Ed McBain, ”Läses även av kultursnobbar”. En av dem var väl jag, antar jag.

McBain skulle vara värd en längre, sammanhängande essä också av mig, men jag kan ju åtminstone bidra med att återpublicera mina recensioner av några av hans böcker.

***

I julnumret 1979 av Aktuellt i poltiken (s), nummer 21, 7 december, skriver jag om en 87e-deckare:

Ny McBain

Dags för en ny bok i Ed McBains 87e-serie igen. Den här gången inte i pocket utan i inbunden form: Norstedts tjänar väl mer kulor på det sättet.

Länge sen vi sågs” (översättning Sam J. Lundwall) är måhända inte någon av de allra bästa i serien, men visst har den det speciella sug polisromanerna om Steve Carella & co brukar ha. Den handlar om några till synes obegripliga – och råa – mord på blinda människor.

På plussidan finns, som i flera av McBains polisdeckare, en social kartläggning av det icke-aningslösa slaget.

På minussidan finns lite väl mycket osmält psykologi av typen drömtydning.

På innovationssidan finns ganska mycket sex av olika slag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1980 (7 juli) skriver jag om Matthew Hope-deckaren ”Guldlock”, som i amerikanskt original utkom redan 1976:

McBain

Med ”Guldlock” (Norstedts, översättning Sam J. Lundwall) söker sig Ed McBain en ny plattform som deckarförfattare. Poliserna på 87e och Isolas (New Yorks) slum har ersatts med övre medelklass i Florida. Bland de böcker av McBain som inte hör till 87e-serien hör den här till de bättre, men någon ”stark och skakande berättelse om mänskliga passioner och dårskaper” (baksidestexten) är det inte – så spännande är inte amerikanska läkares och advokaters äktenskapliga kriser och sexuella snedsprång.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1980 (4 november) publicerade jag följande om hans ”Spöken”, 1979:

McBain

Deckarförfattare kan någon gång väva in övernaturliga fenomen i handlingen i sina böcker. Ett lysande exempel är John Dickson CarrsSvart sabbat” som slutar med en naturlig och en övernaturlig förklaring – det står läsaren fritt att välja.

I Ed McBainsSpöken” (Norstedts, översättning Sam J. Lundwall) är det ingen tvekan om att det är en högst verklig människa med ett högst verkligt motiv som står för morden. Men på vägen mot gripandet och upplösningen får Steve Carella möta övernaturliga fenomen, bland annat spöken, som inte låter sig förklaras med förnuftet. Det är ett gott betyg åt McBain att en läsare utan fallenhet för vare sig tro eller ockultism finner de här partierna spännande, inte skräckromantiska.

Plötsligt har McBain åstadkommit en välskriven och spännande bok igen i 87e-serien.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1983 (6 oktober) recenserar jag ytterligare en bok i Matthew Hope-serien:

McBain

Ed McBainsSkönheten och odjuret” (Norstedts, översättning Sam J. Lundwall) är den tredje i serien av kriminalromaner med advokaten Matthew Hope som hjälte. Den har en hygglig ansats och en intrig som det kunde ha blivit något spännande av, men invändningarna är långt flera.

Boken är opportunistisk, insmickrande, mondän. Det gäller människorna, miljön och detaljer som att huvudpersonens tjej röker hasch i sängen.

Boken är också oerhört spekulativ i fråga om sex. McBain drar sig inte för att kittla läsarna med att överskrida de tabugränser som upprätthålls mellan vita och svarta i USA.

Boken är till råga på allt så genomskinlig i intrigen att åtminstone jag på ett relativt tidigt stadium gissade upplösningen.

***

Och nu till den senaste Ed McBain-bok jag har läst:

Vågspel

Till att börja med lite av historiens ironi: Norstedts släppte efter många års utgivning Ed Mc Bain, och hans sista böcker utkom därför här i Sverige åter igen på ett massmarknadsförlag, B Wahlströms. Även om ”Vågspel” (B Wahlströms, översättning Mats Blomqvist, 2006) inte hör till McBains bästa, tycker jag det är generande för Norstedts, att förlaget släpper en av sina forna storsäljare på det här sättet. Men det är väl inte modernt längre, att förlag vårdar sina författare och deras författarskap.

”Vågspel” var tänkt som första delen av en deckarserie med kvinnor i huvudrollen. Men så kom döden emellan; fler böcker av McBain blir det alltså inte.

Kvinnan i den här boken, Alice, har alls inga ambitioner att leka amatördeckare. Tvärt om, det hon som är den drabbade i ”Vågspel”. Men hon är huvudperson, även när den lokala polisen i Cape October i Florida och senare även FBI träder in i handlingen. Hon är ett offer i händelsernas malström, på det där obönhörliga sättet som utmärker Margaret Yorkes deckare. Men till sist sätter hon själv punkt för handlingen, på ett mycket drastiskt sätt.

Utgångspunkten för historien är att familjens båt hittas drivande i Mexikanska golfen. Maken, Eddie, återfinns aldrig. Alices sinne är svart av sorg. Ensam sliter hon för att klara ekonomin för sig och de båda barnen, Ashley och Jamie. Hennes hopp står till att hon ska få ut den livförsäkring på 250.000 dollar maken har tecknat. Men pengarna dröjer.

Så inträffar det hemska: barnen kidnappas på väg hem från skolan. Hon får ett telefonsamtal: Kidnapparna vill ha försäkringspengarna; skvallrar hon för polisen, dör barnen.

Hon skvallrar inte, men det gör familjens hemhjälp, och snart är polisen där, sen också FBI. Hon förses med falska men oerhört skickligt förfalskade pengar och levererar dem till en av kidnapparna, en svart kvinna. Polisen har snarare otur än klantar sig och tappar spåret.

Hur historien rullar vidare, ska jag inte i detalj redovisa. Men jag kan väl avslöja, att den blir allt mer komplicerad. Utöver de ursprungliga kidnapparna blir allt fler intresserade av de här pengarna: ett spelsyndikat, som Eddie tycks ha varit skyldig en massa pengar, samt ytterligare ett par lycksökare.

Det blir nästan väl mycket. Men kanske har McBain försökt förvilla läsarna med hjälp av de här parallella, i varandra inflätade handlingarna. Mig lyckades det dock inte med. Jag gissade, redan i bokens inledning, vem som var hjärnan bakom kidnappningen.

En allt mer framträdande ingrediens i senare delen av McBains författarskap – och den här boken är verkligen inget undantag – är de mer eller mindre pornografiska inslagen. Jag är verkligen inte pryd; tvärt om läser jag gärna bra erotiska skildringar. Men här finns sådana partier, som känns påklistrade, i syfte att locka läsare, antar jag. Också alliansen mellan en vit man och en svart kvinna känns mest spekulativ. Men det finns väl fortfarande en del amerikaner som chockeras av sådant. I mitt fall drar de här inslagen ner betyget på boken, som alltså annars har ett intressant tema.