Höstvisa

Jag håller mig kvar i Öregrund också efter helgen. För mig är det här huset och den här trädgården sinnebilden av sommarhalvåret.

Men nu är det obönhörligen höst. Det är kyligt ute. Bladen faller. Också kring det finns det gåtor: Varför har nästan alla blad fallit av vissa av syrenerna, medan de sitter kvar på andra? I går klippte jag gräsmattan, eller snarare pulvriserade nerfallna löv, för sista gången i år.

Min dotter Kerstin skrev på sin blogg om Mårran som ödde hennes trädgård de första frostnätterna. Mårran har varit här också. Hon tog alla de prunkande dahliorna, också änglatrumpeterna. Medan jag körde gräsklipparen genom drivorna av löv, tog Birgitta upp dahliaknölarna för vinterförvaring i duschrummet till bastun. Dit lyfte jag också in de blytunga jättekrukorna med änglatrumpeterna.

Sist av alla framhärdar astrarna att blomma:

Astrarna

Vid sommarens silvriga avsked
höstens skarpa bett
förkolnar krasse och ringblom
i trädgården

Men prunkande
som kyssta till rikare liv av isig morgon
står astrarna
ännu modiga
minnande om plikten
att härda ut.

Axel Liffner

Det här är en dikt jag har älskat allt sedan ungdomen, ofta citerat.

Fast här i vår trädgård är det egentligen inte astrar utan blålila binka som blommar.

Jag bottnar i mig själv och har lätt för att hitta meningsfulla saker att göra, även när jag är ensam.

Men det är gott att vara två i höstmörkret. I går, söndag, var det Birgitta som stod för matlagningen. Hon trollade fram rätter gjorda på trädgårdens håvor och på gåvor från goda vänner. Till lunch blev det en köttsoppa med rotfrukter, bland annat små rödbetor och paprika från växthuset och de egna landen; som fond använde hon infryst överblivet spad från mitt julsyltekok. Till middag fick vi ugnstekt gädda, fångad av min bror Matti på Gräsö, i en bädd av kantareller, plockade av Inga-Lill, vår lokala trädgårdsmästare. Till det drack vi ett hemgjort vitt vin, framställt av Bo på plommon från det stora trädet i deras trädgård på Kadettgatan. Trots att det här vinet är gjort på plommon, är det torrt, faktiskt ett riktigt gott bordsvin. Och så efterrätten: små, mörkblå, söta druvor från Birgittas odling i växthuset.

Livet är inte det värsta man har.

Men man måste vara rädd om det.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…