Norman, Birger: Ådalen 31 + Vinkelskott 1955-1978 + Noveller 1969-1978 + Lyrik 1950-1974 + Speleka

Jag har, här på bloggen, publicerat ganska mycket om olika aspekter av Birger Normans författarskap. Flera av de här texterna är tillkomna inför ett seminarium om Normans författarskap.

Men jag hade, långt dess förinnan, skrivit om motsvarande böcker, till exempel i den ganska långa normanpresentation jag skrev för Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september):

Norman

Birger Normans ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren) har fått förnyad aktualitet i år genom femtiårsminnet av ådalshändelserna. Den har mycket riktigt kommit ut i ny upplaga, uppfräschad med nya avsnitt bland annat. ”Ådalen 31″ är en utomordentlig bok, i hög grad genom sin lugna, prövande ton. (Ämnet kunde annars inbjuda till annat.) Ofta låter Norman många olika människor komma till tals, ibland med skiljaktiga versioner av vad som hände. Inte för att balansera utan för att verkligheten, inte minst den förflutna, kan vara svårfångad. Han drar inga förhastade slutsatser, bara dem man med rimlig sannolikhet kan dra. Effekten är desto starkare. För det är ju inte så att starka ord alltid ger den starkaste effekten. Till allt detta kommer att boken har rent skönlitterära kvalitéer, i skildringen av miljö, människor och årstid (våren).

I en dikt skriven till den 10 maj 1981, återgiven längst bak i ”Ådalen 31″, beskriver han hur det kan vara att försöka fånga det förflutna:

Allt var ganska nyss,
och ganska länge sedan.

Andra blöder vid beröring.

Slutkapitlet i ”Ådalen 31″, ”Kan Ådalen upprepas?”, återfinns också i samlingsvolymen ”Vinkelskott 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Norman besvarar faktiskt frågan med ja, även om det är ett ganska tveksamt och reservationsomgärdat ja.

Vinkelskotten är i huvudsak artiklar som tidigare har publicerats i Metallarbetaren. Fast de ofta har karaktären av reflektioner kring dagsaktualiteter står de sig mycket gott; det är inte mycken journalistik man kan ge ett sådant betyg. Med stort utbyte har jag läst och i många fall läst om artiklar som ”Frivillig avgång” (om Berit Hedeby och dödhjälpen), ”Var Wigforss ideolog?” (nej, han var teoretiker!) och ”Är taktiken omoralisk?” (blanda inte ihop taktik med opportunism!).

Från Rabén & Sjögren kommer också ett urval av Birger Normans ”Noveller 1969-1978”. Även många av novellerna är debattinlägg, i vissa fall förödande effektiva. Läs ”Bilkön” från 1969 så förstår ni vad jag menar! Eller ”Strömstaren”. Annars är en av mina absoluta favoriter ”J E” med dess sällsamma blandning av svensk föreningssaklighet och rena rama ockultismen.

Också Birger Normans ”Lyrik 1950-1974” (Rabén & Sjögren) rymmer dikter som är skarptandade som sågen i hans barndom:

Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården

Annars finns det naturligtvis en risk att läsare – mot Birger Normans avsikter – brukar en del av hans ådalspoesi som nostalgi; även bilder av fattigdomen kan brukas så. Men Norman är svår att placera i så enkla fack. Han kan på ekelöfskt sätt krossa och vända på språket, som i ”Anna Thema Horebsdotter”. Han ger – som i ”Främlingen” – uttryck för en djup pessimism om nuet och om framtiden. Sin oro bekämpar han med just ingenting: ”Utom på Gud / tror jag just inte / på någonting.” (”Credo”).

Ur bindningen till det förflutna och till den närvarande hembygden, Ådalen i Ångermanland, har Birger Norman under senare år skapat den mest fullödiga poesi han kanske någonsin har skrivit. ”Speleka” (CEWE-POOL) med nya dikter på ångermanländska rymmer ingen billig provinsialism; Normans barndoms tungomål är ett språk som lever och ofta får läsaren att se på tingen på ett nytt sätt:

Poesi ä int rimma
å tocke.
Dä ä å tvätte ur yga
så du si
vanåsch du håll hus
i väla.

Annars finns det mängder av dikter jag av olika anledningar skulle vilja citera: ”Tell ’Ådalspojka'”, ”Kopprakvitto”, ”Klocka halvsex”, ”Verke”, ”Lyse”, ”Bårndommen”…

Och Thage Nordholms omslag och fyrfärgsilolustrationer ska vi inte tala om. Jag får hjärtsnörp när jag ser dem.