Cornell, Jonas: Puss & kram
Jonas Cornells debutfilm ”Puss & kram” (1967) är tydligt påverkad av den franska nya vågen. Det gäller inte bara dess estetik – också sådant som dess slutna, sammanhållna miljö och bilutflykt måste ha hämtat inspiration från tidens franska filmer.
När jag läser vad dåtidens svenska filmrecensenter skrev om filmen, överraskas jag, efter att nyss själv ha sett filmen i TV, en smula av att flera av den tidens bästa filmrecensenter i stället har fäst sig vid att ”Puss & kram” inte bara gör sociala iakttagelser utan också sägs skildra klassmotsättningar, rent av bäras av klasskänsla; den omdömesgille Lasse Bergström jämför till och med med Harold Pinter..
Det är ju inte helt fel – ett sånt moment finns utan tvivel i triangeldramat mellan direktörsassistenten Max (Sven-Bertil Taube), hans fru fotomodellen Eva (Agneta Ekmanner) och så John (Håkan Serner), barndomsvän till Max och föga produktiv och framgångsrik författare, och det förstärks i och med att John tar dit också skrivmaskinslärarinnan Kickan (Lena Granhagen). Men jag ser det här likväl mer som en relationshistoria än som klasskamp.
Fast det görs några försök åt det där hållet i filmhandlingen. Johns och Kickans intåg i Max’ och Evas sovrum under sjungande av ”Marseljäsen” är nästan övertydligt, och partyt med alla buskillarna har drag av socialt uppror.
Fast sedan tar relationskomedin ändå över den här historien. Den teaterföreställning som värdfolket iscensätter för att mota i väg Kickan – hon hittar John i säng med Eva – ändar i att Eva och John på nytt ligger med varann, medan Max hamnar utanför.
Men ingenting av det här griper riktigt tag i mig – det är mer estetik än bultande känsla.
Skådespelarna gör ett bra jobb. Ett särskilt plus får Leif Zern (!) för en liten rolig biroll som expedit.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^